Sök

Träning is life

En träningsblogg från en hårt arbetande tvåbarnsmamma mitt i livet

Etikett

vänner

Svackornas svacka

Just nu är jag inne i en rejäl svacka. Jag har haft svackor förut men nu är den djupare än någonsin. Jag har både en kropp och knopp vill inte samarbeta.

Jag har trots det kämpat på men det som har blivit mest lidande är mina långpass. Jag har inte lyckats springa båda rundorna vilket har gjort att mitt mentala har fått sig en törn. Vid ca 16 km har jag tagit slut och knappt haft styrfart. Jag har kämpat med huvudet och massa negativa tankar och det har varit allt annat än kul.

Jag har trots det lagt till några extra kilometer varje lördag för att sakta bygga upp lite längd. Mitt längsta pass gjorde jag förra lördagen på 25 km.

Idag var det åter dags för långpass och nu var jag farthållare i 6-tempogruppen. Planen var att springa 20+8. Jag tänkte att jag börjar med första rundan så får vi se hur det känns.

Det rullade på bra i början trots motvind och backar. Jag det finns faktiskt några backar i Örebro och dom tog vi idag. Vi sprang över Aspholmen, upp till Glomman, bort till Brickeberg via Sörbyängen, Örnsro och tillbaka.

Vid dom beryktade 16 km började jag bli trött men den där tomheten kom inte. Vi sprang och pratade och kilometerna rullade på. Nu kom tanken att det kanske skulle gå med en andra runda denna gång.

Men jag valde att stanna efter första rundan. Det var mera värt att få stanna och känna att det kändes okej istället för att fortsätta och eventuellt gå in i väggen. Ibland kan även jag vara klok.

Vi var några som snyggade till siffrorna till 21 km. Det låter ju bättre än 20,5 km 😉

Efter blev det en skön dusch och fika tillsammans med goa vänner. Bättre lördag kan det knappast bli.

Jag nöter vidare och försöker vara klok. Nästa lördag hoppas jag på en längre runda.

Marieberg galleria 6-timmar

När Marieberg galleria Marathon/halvmaraton gick av stapeln för ca 3 år sedan tyckte jag att det var helt galet. Springa så långt inne i gallerian. Det skulle jag aldrig göra!

Men man ska aldrig säga aldrig för igår gick det ett 6-timmars lopp där och jag stod med på startlinjen. Kalla mig galen för det kände jag verkligen. Speciellt med tanke på att min träning samt uppladdning senaste veckorna har varit allt annat än optimalt.

Men min tanke var att starta och mitt mål var att hålla ut i 6 timmar. Allt annat var en bonus.

Loppet gick på nedre planen och ett varv mätte 342 meter. Vi startade klockan 19,30 och då var allt stängt. Det var alltså vi löpare och närmast sörjande som var där.

Strax innan starten

Jag hade under dagen vilat och ätit och kände mig ändå rätt bra förberedd. Jag valde att åka dit lite tidigare då det snöade och jag inte visste hur det skulle vara i trafiken samt att det var skönt att vara där i tid.

Väl där så träffade jag flera som jag känner sen innan samt som jag följer på Instagram. Alltid lika kul att träffas irl så att säga. Extra kul när man kan sitta och prata med likasinnade. Många springer ju ultra och jag suger åt mig all information jag kan.

Min väl tilltagna tid annan rullade på fort. Jag tog ut nummerlappen, ställde upp min energi och dricka på bordet och pratade lite mer med olika löpare innan det var dags för start.

Startade tillsammans med Tina från Örebro aik och vi sprang ihop dom första varven innan vi tappade lite kontakten pga att vi tog energi lite olika.

Starten. Foto: Fredrik Hartman

Dom första varven och kilometerna rullade på helt okej även om det snabbt blev varmt. Jag höll min plan med mat och dryck men när jag skulle ta en gel strax innan 18 km så började jag må illa och magen knöt sig. Fick verkligen inte i mig gelen utan kastade den och kämpade med vågen av illamående som sköljde över mig. Nu fick det bli första besöket på toaletten.

Magen släppte lite och jag kunde springa vidare men så fort jag försökte få i mig något så knöt sig magen igen. Det blev två besök till på toaletten och mellan kändes det som att jag sprang som en märla. Dom sista 2 timmarna fick jag bara i mig banan och vanligt vatten, inget annat gick.

Ungefär halvvägs. Foto: Jonas Svensson

Tack vare peppande medlöpare och publik så nötte jag ändå vidare. Jag hade bestämt mig för att det iallafall skulle bli maradistans och att jag skulle hålla igång dom hela 6 timmarna. Dock höll värmen och det hårda golvet på att knäcka mig. Tack och lov var mitt pannben starkare och det var otroligt skönt när jag gick över mattorna för maran.

Nu var alla meter över maradistansen en bonus. Jag tänkte att jag skulle gå den sista halvtimmen men hjärnan ville annat. Jag rullade sakta på och gick lite då och då för att spara på ben och fötter.

Sista varvet tog jag dock i då jag insåg att jag skulle komma över 45 kilometer så att det blev ännu en ultra. Vart jag hittade kraft och ork det vet jag inte men jag tog mig över mattorna och lite till när skotten gick och jag äntligen fick stanna.

Detta lopp var nog bland det jobbigaste jag har gjort men även roligt då man hela tiden har sällskap. Ett bra långpass blev det iallafall. Tack alla som peppade mig, det hjälper verkligen.

Foto: Udda ultra

Sylvesterloppet 2019

Som jag skrivit förr så är Sylvesterloppet numera en tradition för mig och inget undantag i år. I år blev det 8:e året på rad som jag springer detta kuperade lopp med den annorlunda sträckan 10,384 km.

Jag blev dock sjuk på Lucia och förkylningen har envist suttit i. Jag har dock börjat träna lite lugnt och hade inte en tanke på att inte springa loppet.

Laddningen blev som förra året. Jag gick upp vid 6,30 för att hinna äta frukost i lugn och ro innan jag åkte upp till Norvalla för att hjälpa till med förberedelser inför loppet. När jag var klar med mina sysslor åkte jag hem för att äta lite extra samt byta om. Det var inte helt lätt att bestämma klädsel då det var riktigt kallt, ruggigt och blåsigt trotts att solen sken. Jag valde ändå en underställströja samt t-shirt. Tänkte att jag blir säkert varm när jag väl kommer igång.

När jag kom upp till Norvalla igen var det fullt med folk där. Jag pratade med lite vänner, hjälpte till lite i anmälan innan jag och Sandra förberedde oss för loppet genom att prata och frysa. Vi väntade in i det sista innan vi tog av oss våra överdragskläder och ställde oss i starten.

Frusna tjejer

Förhållandena var ju kanon om man bortser från för lite mycket blåst. Men det var barmark samt sol och klarblå himmel. Bara det gör en ju lycklig. Det var ett stort startfält på nästan 200 löpare som startade.

När starten gick så bet jag mig i tungan och valde att inte hänga med alla andra. Min strategi för loppet var att bara ta mig runt samt att jag inte skulle trycka på. Hade även intalat mig själv att ”Nu får du din första tid över 1 h men det är helt okej”

De första kilometrarna är ju rätt lätta och dom rullade på bra innan det var dags att tackla Ås-backen. Jag nötte på och höll hela tiden koll på andningen. Pulsen struntade jag i för jag förstod att den skulle vara hög. Sedan rullade kilometer 3,4 och 5 på av bara farten innan det var dags för nästa backe. Även här sänkte jag farten, tuggade på och höll koll på andningen.

Så jag hittade mitt tempo där jag inte tryckte på för mycket men ändå rullade på och försökte hålla det även om det var jobbigt att bli omsprungen i början. Tävlingshjärnan är ju inte lätt att stänga av.

I Ås-backen

Vid korset innan Gyttorp stod Erik flaggvakt och det var skönt att få lite pepp. Ja pepp får man ju av många längs banan men extra skönt att få av sonen. Valde att inte ta vätska i Gyttorp då jag inte känner att det behövs utan jag hade full fokus på att nu var det ”bara” sluttampen kvar.

Sista kilometrarna började jag både närma mig och springa om andra löpare vilket var så skönt. Extra skönt med tanke på att jag inte ökade faten utan höll mitt tempo.

Sista backen, Knutsbergsbacken är ju inte snäll men även här sprang jag om några och väl uppe är det ju inte mycket kvar. Jag tittade nu på klockan och insåg att det inte alls skulle bli den tid jag trodde utan bättre.

Sista backen, Knutsbergsbacken.

Min tanke var att bara mala på in i mål men när jag närmade mig tjejen som låg framför mig och märkte att jag hade en chans att ta mig om så tog jag dem. Hon hade hörlurar i öronenså min förhoppning var att hon inte skulle höra mig och svara på min spurt. Tack och lov gick det hem för jag hade inte mycket kvar att ge.

Tiden blev som sagt bättre än jag hade trott. Jag sprang in på 56:43 vilket gav en 29:e plats av 54 damer. Det är jag nöjd med.

Tack alla som hejade längs banan och i mål och med det önskar jag er alla Ett Gott Nytt År 🎉

Å-stadsloppet 2019

Jag har ju sprungit Å-stadsloppet ett antal gånger nu. Sprang 10 km åren 2010-2012 för att sedan sprunga 21 km 2013-2017. Förra året blev det tyvärr inget då jag var förkyld.

Så i år ville jag absolut springa. Eftersom jag sprang Kvinnersta Backyard Ultra förra helgen så var planen att ta ett lugnt lopp. Om jag hade krafter på slutet skulle jag testa men annars skulle jag ta det lugnt.

Hade en lugn förmiddag hemma innan jag blev hämtad av Sandra och Johan Lundqvist som också skulle springa. Vädret var lite växlande och det regnade rejält när vi åkte in till Örebro. Tack och lov så var det uppehåll när vi kom fram.

Jag och Sandra gick och hämtade ut våra nummerlappar medans Johan gick och efteranmälde sig. Vi höll oss inne i Tybblelundshallen då det var rätt ruggig ute. Hann träffa och prata med många vänner och det är alltid lika kul att ses på tävlingar.

Efter en tur på toaletten så gick vi tillbaka till bilen och plockade iordning oss. Jag plockade med mig två geler och valde att springa i tajts och t-shirt då jag hade på känn att det inte skulle gå så fort.

Strax innan klockan 14 gick vi till starten. Det blåste en del så jag förstod att det skulle bli lite tufft bitvis.

Jag önskade Sandra lycka till innan hon gick och ställde sig med 1,50-farthållaren. Startskottet gick och jag försökte hitta en bra rytm. Men min vana trogen på detta lopp så gick det för fort i början. Nere vid Skebäcksbron stod det massor av kända ansikten och hejade och det var så skönt, det ger en extra boost.

Nu går banan upp mot stan och här kom även blåsten. Men jag sprang på och låg runt 5,30 i tempo och det kändes stabilt och bra. Efter 7 km är de dags att springa ut mot Oset och Naturens hus. Även om det är fint här så blir det tråkigt och jag har det alltid tufft här. Tror det även beror på att man springer på grus och det suger så.

Det rullade på bra till 10 km men efter det så stumnade benen och jag stod inte ett val. Pressa eller låta kroppen bestämma tempot. Jag valde att låta kroppen bestämma tempot och mötte på kilometer för kilometer. Nu blåste det även ännu mer bitvis och det kändes som att jag stod still.

Det var ändå rätt skönt att få vända uppåt mot Universitet igen, även om nu går uppåt. Vid ca 18,h km kom Hasse Byren ikapp, han var farthållare för 2 h. Häng med oss nu så han och jag försökte verkligen men det fanns ingen kraft i benen. Så jag backade av till mig tempo igen och insåg att det blir inte under 2 h idag.

Strax innan 19 km gick jag om Per Börjesson, inte så att jag hade så myvke mer ork men att komma ikapp och gå förbi var skönt för det mentala. Fick även lite extra boost när en kille cyklade förbi och spelade ”Ace of Spades” med Motorhead. Det och att flera hejade samt att nu var det inte långt kvar fick mig att nöta på.

Strax efter20 när man kommer upp vid Universitetet och svänger vänster ner mot Tybblelundshallen så jag Eric från klubben och min tanke var att honom ska jag ikapp och om. Så nu ökade jag sista kilometern och med det började jag inse att om jag bet ihop så skulle jag fixa under 2 h. Mötte Erica som peppade extra innan jag gick ned mot Tybblelundshallen dä jag gick om Eric för att springa in på banan och med en spurt ta mig in på 1:59:30.

Kan inte vara annat än nöjd med tanke på allt. Kropp en kändes även helt ok efteråt. Inga stela eller stollpiga ben.

Jag är glad över att ha sprungit ännu ett Å-stadslopp och det är ju alltid kul att göra det tillsammans med vänner.

Både Sandra och Johan gjorde bra lopp så vi var alla nöjda när vi åkte hem.

Tack alla som peppade och hejade idag runt banan samt via meddelande.

Kvinnersta backyard ultra 2019

Att anmäla mig till Kvinnersta backyard ultra var inget planerat utan blev lite spontant efter samråd med coach Fredrik.

Jag har sprungit 2 stycken backyardlopp tidigare, Örebro Backyard Ultra, och senaste var för två år sedan.

Då sprang jag 8 varv så målet denna gång blev att springa 10 varv för att få pb på Backyard Ultra i antal varv.

Kvinnersta Backyard Ultra arrangerades av samma som Örebro Backyard Ultra, och utgick från samma ställe men nu var det en lite annorlunda bana. Jag provsprang den förra veckan så lite hum hade jag.

Vaknade upp till en fin men kall morgon då tempen visade -6 grader. Åt en rejäl frukost och packade ihop det sista innan jag åkte till Sandra för att hämta en pannlampa son jag skulle låna. Min var spårlöst försvunnen. Sen styrde jag kosan mot Kvinnersta. Jag ville vara där i god tid för att få en bra plats då jag visste att det skulle bli trångt. Det var över 100 deltagare anmälda vilket var så kul.

Jag kom dit, ställe upp mina saker och hade så god tid att jag hann både småprata med massa löpare samt gå och kolla på rallybilar och prata med lite folk. Det var nämligen Rikspokalen samtidigt. Det hade nämligen blivit en lite krock i planeringen och bokningen av dessa två evenemang.

Klockan rullade på och så var det dags för start. Backyard Ultra går ut på att man springer ett varv på 6,7 km och att det är omstart varje halvtimma. Last man/woman standing vinner.

Stack iväg och hamnade rätt långt fram. Kroppen och benen kändes bra och jag lät det rulla på. Tanken var att springa ett varv på 45 min så att jag skulle ha 15 min vila.

Solen sken från en klarblå himmel och det var bra kallt i början men efter ca 2 km åkte både vantar och buff av. Banan är ca 1 km asfalt i början för att sen gå på grusväg och stigar och avslutas med lite asfalt. Jag lufsade på och första varvet gick lite fort. Tog mig in på 42 min.

Gick på toa, tog energi och tog av mig jacka och sedan var det dags att springa igen. Även denna gång hamnade jag långt fram och även detta varv flöt på bra och jag kom in på 44 min. Samma procedur som innan och ut på varv 3.

Allt rullade på bra fram tills varv 5. Jag låg på varv mellan 42-44 min och kroppen kändes bra. Men strax efter start på varv 5 så krampade magen ihop och jag sprang nästan hela varvet med ont. Skyndade mig till toa när jag kom runt och satt där ett bra tag. Nu var det inte lika lätt att få i sig energi men jag gjorde mitt bästa.

Ut på varv 6 och magen gjorde fortsatt ont. Det var så tråkigt när resten av kroppen kändes bra. Mellan varv 6 och 7 satt jag åter en lång stund på toan men magen ville inte sluta krampa.

Tänkte först bryta efter varv 7 men tänkte att jag tar 8 varv så har jag tangerat mitt gamla varvrekord. Men hann inte mer än in till varvning när Frdrik säger att vi tar ett varv till. Jag springer med dig så får du pb iallafall.

Ok då morrade jag, försökte tvinga i mig lite energi, på med pannlampa och så gav vi oss iväg. Sista varvet gick ändå helt okej. Jag malde på i mitt tempo och även om magen krampde och jag var låg på energi så tog jag mig runt och möttes av Gry, Sanna, Martin och Johan från klubben sm hade kommit för att heja. Lite surt att stanna när dom kom men så kan det bli ibland.

Jag och Sara som också hoppade av på 9 varv hejade på dom som gav sig iväg på varv 10 innan det blev en varmt och skön dusch.

Men summan blev ändå 9 varv vilket blev pb på antal varv på Backyard samt att jag fick ihop strax över 60 km löpning. Det får jag vara nöjd med.

Tack alla som har peppat både på plats men även genom meddelanden umder dagen. Ingen nämnd ingen glömd.

Ultravasan 2019

Når toppen på Auklandbron och säger till han som springer bredvid att nu är det verkligen inte långt kvar. Hör sedan Patrik Nilver som står och hejar i sista lilla backen. Det och känslan av att nu är det snart klart gör att jag hittar oanade krafter för både ökningar och spurt in i mål. Har gåshud när jag springer dom sista metrarna till publikens jubel. Äntligen i mål på mitt andra Ultravasa.

Redan efter målgång förra året bestämde jag mig för att jag skulle springa året därpå och ta revange då jag föll illa. Nu visade det sig tyvärr inte bli så.

Jag har tränat på bra i år och kilometerna har rullat i på kontot. Även i år har jag jobbat veckan innan och det har varit allt än lugnt. På torsdagen började nerverna göra sig påminda och jag började bli nervös. Packade iordning på kvällen då vi skulle åka på fredagen. Hade lite svårt med klädval då det var stor risk för regn. Så för att vara på den säkra sidan så packade jag i massa olika val. Valet tänkte jag ta väl på plats.

Fredagen kom och jag jobbade till 12. Sen åkte jag hem och väntade på Johan Lundqvist från Örebro AIK samt min son Erik som skulle med och köra oss.

Vi rullade från Nora strax efter 13 för att stanna och ta den traditionella pizzan i Vansbro och landade i Sälen runt 17,15. Det kom ordentliga regnskurar under resan så det blev mycket väderprat.

Efter att vi hade plockat ut nummerlapparna så åkte vi till Lindvallen och handlade lite innan vi åkte upp till vårt boende i Tandådalen. Det blev lite felåkning då jag hade lyssnat lite illa och trodde att det var Hundfjället 😂 men vi kom tillslut dit med lite guidning av Tommy på telefon.

Kvällen bestod av beslutstagning av kläder, packning av väst och vila. Vädret sa uppehåll på morgonen och förmiddagen så jag valde långa byxor, t-shirt och sleeves vilket visade sig bli ett bra val. Strax efter 22 var det dags att försöka sova.

Det blev en natt med ytterst lite sömn så vi var allt annat än pigga när vi gick upp klockan 3 på morgonen. I med frukost, packa ur och städa boendet och sen ta oss ned till Berga by och starten. Det var mycket mer kaos kring starten i år än förra året. Det var deltagarekord (ca 1300 startande) så Erik släppte av oss innan han åkte vidare för att leta parkeringsplats. Jag och Johan lämnade våran packning som skulle till Eversberg och Mora innan vi köade till toaletten. Med ca 8 min till start tog vi oss mot starten och hamnade tyvärr rätt långt bak.

Det är dock bra maffigt att stå med alla andra löpare som ska ta sig an utmaningen att springa mellan Sälen och Mora. Starten gick och det gick sakta iväg. Kände lite frustration då jag ville komma igång och springa. Hamnade bakom massor som valde att gå direkt i första backen vilket var jobbigt. Så det blev lite kryssade och springande på kanten innan jag kom fram där det gick att springa. Hittade mitt tempo och malde på uppåt.

Det rullade på bra fram till Smågan där jag bara tog lite vatten innan jag fortsatte. Nu övergår det från grusväg till stiglöpning. Nu blev det tungt, både av att underlaget var både mera blött och geggigt än förra året. Vissa spångar låg under vatten. Samt att nu kickade min hjärna igång. Var så rädd för att ramla att det hämmade mig otroligt mycket.

Men jag nötte trots det på och kom fram till Mångsbodarna. Där såg jag Pär Johansson från Örebro AIK som stod och hejade och det var skönt med lite pepp. Lite längre bort stod Erik och väntade. Jag åt och var tvungen att gå på toa få magen inte riktigt var med.

Rullade åter på och försökte hitta ett avslappnat tempo men tankarna kom åter igen. Dock försökte jag peppa stafettdeltagarna som nu började komma varav Andreas Östlund från Örebro AIK var en av dom.

Dom tankarna hade jag hela vägen fram till Evertsberg där jag äntligen kunde slappna av.

Där stod Erik åter igen och tog emot mig, så skönt med ett bekant ansikte. Jag åt lite pannkakor och fyllde på med vätska samt bytte skor och strumpor innan jag åter sprang vidare. Nu fick jag dock en djup dipp, jag sprang och tänkte att nä jag bryter. Allt var bara tungt och det kändes så oöverkomligt långt kvar.

Men vid 54 km så stod en helt underbar tjej och frågade om jag ville ha chips!! Åh ja det ville jag gärna, hon frågade även om jag ville ha cola men det tackade jag nej till. När jag sprang vidare så ifrågasatte jag kraftigt detta beslut. Men hon stod åter vi ca 55 km och frågade om jag ville ha chips och cola. En stor stjärna till henne.

Jag träffade även Tomas Galmen i Oxberg och hans pepp och medlöpare en bit gav mig massor av energi.

Nu gick det lättare en bit igen och jag kunde rulla på i ett bättre tempo. Men säg den lycka som varar för nästa dipp kom strax innan Hökberg. Men där mötte jag både Lindha Lönnström och Rebecca Jansson med sällskap som hejade och peppade och det var så skönt.

Det var även massa mera folk som hejade som återkom hela tiden och det var så skönt att se dom även om dom inte var där för mig. Det gör så otroligt mycket.

Jag hamnade även med lite samma människor som jag ibland sprang om och ibland sprang dom om mig. Vi sprang och småpratade och det var trevligt avbrott för huvudet. Sprang en långa stund och pratade med en kille från Belgien. En riktigt skön prick.

Nu var det tungt i kroppen, jag kunde knappt lyfta benen och det regnade vilket gjorde att underlaget blev otroligt blött, geggigt och halt. Det var så skönt att komma till Eldris och se ensiffriga skyltar. Dock är dessa 9 kilometer otroligt långa. Jag hade även insett att tiden skulle bli sämre än året innan och jag var nära till tårarna många gånger. Men nu blev målet bara att ta mig i mål. Så när jag kom fram till 1 km kvar så var det otroligt skönt. Väl uppe på sista biten innan mål så ökade jag lite, och lite till och tack vare jublet från publiken lite till. Det är komiskt att man tydligen har mer kvar i kroppen då.

Det var en otroligt skön känsla i kroppen när jag sprang in under målportalen. Visst det var en sämre tid än förra året och jag var grymt besviken men nu så här så är jag nöjd att jag tog mig i mål. 90 kilometer är långt och det var besvärligare underlag i år. När jag jämför förra årets tider med årets så låg jag efter redan från i början med 30 min om man bortser från dom första 9 kilometerna som var rätt lika. Tog ändå ikapp på slutet på det skiljde 6 min och 26 sekunder i mål.

I mål mötte jag av Johan som tyvärr hade brutit mellan Oxberg och Hökberg pga att hans knä gett upp. Så tråkigt men klokt beslut. Erik dök även han upp. Pratade med Joakim från IFK Nora som även han tog sig i mål, pratade med Frida Södermark som blev 4:a av damerna på UV90 vilket var kul.

Åt lite mat innan vi tog oss till bilen där jag bytte till torra kläder innan färden hemåt inleddes.

Har fått frågan om jag ska springa nästa år igen men som det känns nu så nej, det får tiden utvisa.

Till sist ett STORT tack till Erik för skjutsen, till Johan för trevligt sällskap och till alla som peppat och hejat både hemifrån och på plats. Till alla okända och okända. Utan er hade det varit så mycket jobbigare!

Semesterhalvmaran 2019

Semesterhalvmaran, loppet som jag både ville och inte ville springa. Loppet som jag har sprungit två gånger, och båda gångerna har det varit tokvarmt och första loppet var ju min första DNF.

Men jag tänkte att detta får bli ett bra träningspass då jag hade 120 min löpning på schemat. Karin från Örebro aik mfl skulle även dom springa loppet som ett träningspass o 5,30 så jag tänkte att jag hänger på så länge jag orkar.

Gick och våndades hela dagen då loppet går klockan 18. Tänkte så många gånger att varför gör jag detta. Men samtidigt har jag saknat att tävla som här mindre loppen så jag såg ändå fram emot det samt att träffa massa vänner.

Åkte från Nora vid 16 och kom fram till Torp vid ca 16,45. Det innebar att jag hade mycket tid för att prata med massa löparvänner. Träffade även Ruth och Seth som jag har haft på förskola och det var så kul. Deras pappa Patrik (en grym löpare) är med i LK Gränslöst som arrangerar loppet.

Jag värmde upp lite för att känna på hur kroppen kändes samt hur varmt det var, och det var de. Dagen hade ju börjat mulet men blivit finare och varmare och nu både sken solen och det var varmt. Jag svor lite för mig själv när svetten började rinna av bara uppvärmningen. Skulle det bli ett sånt där jobbigt lopp igen?

Startskottet gick och för en gång skull så gick det lugnt från start. Dock dröjde det inte länge innan vi var uppe i för snabb fart. Vi hamnade mest hela tiden i 5,15. Men det rullade på bra och jag hade allt under kontroll. Även den jobbiga grusbacken (som man tack och lov bara springer första varvet) gick bra och det var så skönt att komma in i lite skugga. Men sen kom det in moln vilket var så skönt. Den där hemska värmen var inte lika jobbig längre.

Vi som sprang ihop nu var Karin, Catrine, Josefin och Roger. Men efter några kilometer valde Josefin att backa av. Men vi ändra nötte på, hela tiden lite för fort. Dom enda gångerna vi hade 5,30 var vid vätskestationerna.

Vid ca 9-10 km hade jag en lite dipp men efter vatten och pepp vid varvningen så återfick jag energi och det rullade åter på.

Vid 14 km ökade Roger och Karin hängde på. Kvar var jag, Catrine, Jimmy (som kommit ikapp) och en annan tjej. Vi höll ihop till ca 18 km, där ökade Catrine och Jimmy och efter några meter gick även den andra tjejen ifrån. Jag kände dock att det inte gjorde mig nått då detta var ett träningspass.

MEN med ca 1,5 km kvar så hände något, hornen kom fram. Jag började närma mig dom andra så sakteliga, jag kände mig stark (sista biten är en backe) och tänkte att jag ska ikapp. Med ca 500 meter kvar var jag ikapp och gick om. Trodde inte jag skulle orka hålla dom bakom mig men det fick nästan, Jimmy gick om mig precis innan mållinjen.

Tiden blev 1:53:19 vilket är ca 5 min bättre än förra året. Det är jag nöjd med samt att jag fick till ett bra pass med god känsla.

Tack alla som var inblandade på något sätt idag och ett extra tack till Ruth och Seth för pepp och kramar.

Stockholm Marathon

Med London Marathon för bara en månad sedan i benen och några veckor med bergodalbaneträning så var jag lite orolig för hur det skulle gå.

Visst jag skulle ju bara ta mig runt och visst jag var inte orolig över det men man vill ju ändå så mycket mer innerst inne.

Det var otroligt skönt att vara ledig två dagar innan det var dags att åka. Jag hann både vila och varva ned innan så det blev en bra uppladdning.

Packade på fredag kväll då mycket skulle med. Jag skulle ju inte bara springa utan även åka på 40-årsfest efter. För runt lite som en yr höna och letade saker, hittade tex fortfarande inte mitt flipbelt. Men när jag efter ett tag landade o soffan så kände jag att det jag inte har med har jag inte med.

Ställde klockan på 4,30 och lade mig för att få några timmars sömn. Konstigt nog så var jag inte nervös än.

Klockan ringde och då hade jag varit vaken ett tag så jag var allt annat än pigg. Men det vara bara att äta frukost, packa ihop det sista och sedan vänta på Elin och Sandra. Vi åkte in till Örebro och Karslund för att även i år åka med Örebro AIKs buss. Det är ju så smidigt och trevligt.

Vi kom in med bra tid kvar och hann prata med andra löpare. Fortfarande var jag inte nervös än. Kändes konstigt.

Bussresan upp flöt på smidigt och vi blev avsläppta nedanför Kungliga tennishallen då vägen redan var avstängd. Jag, Elin, Sandra, Therese och Josefin tog sällskap och hämtade ut våra nummerlappar samt shoppade på export. Det blev ett flipbelt och den sedvanliga munktröjan. Dock blev vi besvikna då de stora påsarna man brukar få att lägga väskor i var slut. Värst var nog bemötandet med att vi kan inte göra nått åt de. Det var ju ändå risk för regn.

Jaja inte mycket att göra. Vi tog oss bort till Örebro aiks hörna där vi satte på chip på skorna, satte på oss nummerlapparna och skrattade, allt i ett kontrollerat kaos. Nu började jag bli mer och mer nervös.

Sen var det dags att lämna in väskorna i inlämningen. Nu hoppades jag att min väska var så pass regnsäker som jag hoppades. Hade ju aldrig testat.

Passade på att träffa löpare som jag följer på Instagram, riktigt trevligt innan vi ställde oss i en låååång kö till toaletterna. Klockan rörde på sig men knappt kön. Men vi hann precis in innan det var dags att ta sig mot starten. I år startade jag, Elin och Marit i sista gruppen E som startade kl 12. Sandra startade i F kl 12,10.

Vädret var mulet och lite kyligt så det var lite kallt att stå och vänta. Men klockan rullade på och så var det dags. Startskottet gick och vi rörde oss sakta framåt. Vi önskade varandra lycka till och sen gick jag in i min bubbla. Tanken var att gå ut lugnt och sedan eventuellt kunna öka.

Nu blev det inte riktigt lika lugnt som jag hade tänkt men det rullade på bra. Vädret var perfekt att springa i och det kändes förvånansvärt bra. Så jag tänkte att det får rulla på så länge det går. Jag tog min första gel vid 5 km och drack vatten. Tänkte att jag skulle dricka ordentligt även fast det inte var varmt.

Strax efter 8 km kommer en löpare upp vid min sida och säger. ”Pb idag med?” Tog några varv i hjärnkontoret innan jag insåg att det var en kille som var med i London och sprang. Så kul att ses och prata. Efter några meningar önskade vi varandra lycka till och han försvann så sakta.

Jag hade Elin och Marit i närheten till ca 15 km. Där knöt sig magen mer och mer och tillslut kunde jag inte ignorera det mer och fick hoppa in på en bajamaja. Tyvärr så var magen inte med mig och det blev några stopp.

Men jag nötte på och sprang hela tiden. Tog bara några gåsteg vid vätskekontrollerna. Det är jag nöjd med iallafall. Jag sprang hela vägen trots allt.

Vid 25 km började jag känna att kroppen gnällde lite. Men jag höll min plan och nötte på.

Nu lite senare kom även regnet. Men det gjorde inget då jag ju redan var varm. Så min plan var att hålla benen i rörelse och försöka njuta lite. Man kan tycka att Stockholm är stort men jag såg flera som hejade på mig och det kändes så bra och gav så mycket energi.

Precis där Västerbron börjar gå uppåt kände jag en hand i ryggslutet och där kom grymma Sandra. Vi pratade lite snabbt innan hon rullade på igen. Nu regnade det rätt rejält och jag började bli lite kall. Men nu hade jag slutet i sikte och det var skönt.

När det var ca 2 km kvar började jag räkna i huvudet och insåg att om jag ökade lite så skulle jag nog ändå kunna gå in på nytt pb. Inte mycket men ändå. Så vi 41 km ökade jag rejält, benen skrek sluta men jag hade bestämt mig. Dock var det många trötta löpare i vägen och jag fick bita mig i läppen för att inte skrika att de skulle akta sig.

Väl inne på Stadion så ökade jag lite extra och lade mig på innerbanan. Men även här var det mycket folk i vägen. En våg av frustration sköljde över mig. Skulle jag missa nytt pb pga detta? Men jag bet i och kryssade mellan löpare innan jag kunde gå i mål på nytt pb med 1 min. Inte så mycket men pb är pb.

Tog mig tillbaka och hämtade ut min minister t-shirt och goodiebag (om än torftig i år) och hittade snabbt mina Goa vänner som hade gjort grymma prestationer utifrån deras förutsättningar.

Nu återstod det bara dusch innan det var dags att sätta sig på bussen mot Örebro och 40- årsfest.

Jag har insett att jag inte gillar denna nya bansträckning. Men men inte mycket att göra åt och jag är nu redan anmäld till nästa år.

Stort tack till alla som har peppat både på plats och hemifrån. Ni är grymma.

Nu ska kroppen få vila innan det är dags att börja träningen mot nästa utmaning, Ultravsan.

London Marathon 2019

Med ond kropp full av känslor springer jag in på upploppet på London Marathon. Jag har gåshud på armarna när jag under publikens jubel korsar mållinjen och stänger av klockan på nytt pb. En dröm har gått i upplevelse.

Jag har drömt om att springa London Marathon långt innan jag ens hade avklarat marathonsträckan. Kan egentligen inte förklara varför men den drömmen har funnits i mig sedan jag började avansera i längd.

Men länge tänkte jag att detta kommer bara vara en dröm för jag kommer aldrig klara av att springa så långt som ett marathon. Men när jag väl knäckte den längden så kom drömmen upp i ett annat ljus.

Nu är det ju så att detta matarhon är extremt svårt att få plats till. Så efter att har varit med i utlottningen i tre år i rad så ställde jag mig i kö hos PWT travel och lyckades tillsammans med L-Å få en plats.

Tiden har gått och jag har tränat på så gott jag har kunnat. Tyvärr har bla mycket sjukdom satt lite käppar i hjulet för mig så träningen har blivit lite lidande. Men sista månaderna har det ändå rullat på hyfsat bra och jag kände mig inte på topp men änfå okej.

Dagarna på slutet gick fort och jag kan väl säga att min uppladdning rent mentalt var allt annat än optimal. Men ibland kommer livet emellan och då är det bara att göra det bästa av situationen.

Packade och for runt som en yr höna på torsdagskvällen. Vad skulle jag ha med mig och vad behövdes? Paniken var ett faktum när jag inte hittade mitt flip belt. Hur jag än letade så hittade jag det inte. Men en packning fick jag ihop innan det var dags att försöka få lite sömn. Resan skulle ju börja från Örebro klockan 6,30 så jag åkte från Nora klockan 5,45 för att inte behöva känna stress.

Resan till Arlanda rullade på bra och incheckning och säkerhetskontroll gick utan problem. Vi hade även tid att äta lite sen frukost innan det var dags att sätta sig på planet. Vi flög med Brittish Airways vilket vi var glada för. SAS gick nämligen ut i strejk vid midnatt denna dag. Flygturen gick bra och det var häftigt att se London från ovan när vi flög över. Nu började jag känna att detta händer verkligen.

Vi landade på Heathrow och det en stor flygplats. Men vi lyckades ta oss ut ur alla säkerhetskontroller och hitta våra väskor och med mycket trevlig hjälp ta oss på Heathrow expresståg som tog oss snabbt till Paddington station.

Därifrån tog vi oss med hjälp av Google till vad vi trodde var vårt hotell, Hotel Royal Lancaster. Det var inte långt att gå men när vi kom in i foajén och möttes av välklädda män som tog hand om våra väskor så var vi övertygade om att vi hade kommit fel. I mina ögon var detta ett lyxhotell. Men vi skulle bo där, helt otroligt.

Så efter incheckning så åkte vi upp till våning 10 och vårt rum som hade utsikt över Notting Hill, Hyde park och vi såg även London eye.

Efter lite funderande så valde vi att gå och äta direkt och det blev Burger King. Lätthittat och enkelt. Vi funderade på om vi skulle ta oss till mässan redan denna dag och hämta våra nummerlappar för att ha en hel dag på lördagen utan måsten. Efter lite funderande så blev det så och vi tog oss till närmaste tunnelbanestation vilket visade sig vara under hotellet. Där fick vi så bra hjälp av en helt otroligt trevlig kvinna som jobbade där. Hon såg nog hur förvirrade vi var.

Men ner i tunnelbanan och iväg. Och vi lyckades utan större problem ta oss till mässan som låg i Excel. Det var mycket folk men inga köer att tala om så vi var glada över att ha tagit oss dit tidigare. Dock var det redan slutsålt på mycket kläder vilket var surt. Så vi snurrade runt och kollade, tog kort m.m innan vi kände oss två och trötta och började vår resa tillbaka till hotellet. Väl där insåg vi hur hungriga vi var så vi gick tillbaka mot Paddington och där hittade vi ett jättemysigt fik där vi åt en ciabatta och tog en kaffe. Nu har vi bra slitna så det blev bara att ta sig tillbaka till hotellet och sova.

Klockan stod på 7 för att hinna med så mycket som möjligt av dagen samt med en tanke om att vi skulle vara trötta på kvällen. Vi gick ner till en lyxig frukost där jag aldrig känt mig så uppassad. Kändes så lyxigt.

Efter frukosten så kollade vi vart New Ballance flagship store låg. Där fanns det nämligen en chans att det fanns kläder kvar att köpa som var slut på mässan. Så vi promenerade bort dit och såg under vägen massa fint. London är verkligen en helt underbar stad.

Väl där visa de det sig att det fanns en jacka kvar och den satt på provdockan. Åh som försäljaren sa, everything is for sale. En lycklig men lite fattigare L-Å gick därifrån.

Nu började sightseeing av London. Vi gick till Piccadilly cirkus, letade efter hotellet jag bodde på när jag var på klassresa i 9:an men det var nu en butik m.m.

Sen gick vi och kollade bla Marble arch, Big Ben, Tafalagure square, Downing Street, Buckingham Palace, Hyde park m.m.

Vi letade även upp målet som låg vid James park. Dom höll på att bygga upp det då men det var redan mäktigt att se. Nu var vi rätt trötta och otroligt påverkade av nått pollen som for i luften. Ögonen sved och vi nös. Så vi tog oss tillbaka till hotellet genom att snedda genom Hyde park. På så vis visste vi ju hur vi skulle gå tillbaka dagen efter.

Väl tillbaka till hotellet och hungriga som vargar så letade vi på en restaurang som serverade fish and chips. Fick så mycket mat att jag inte orkade äta upp, men gott var det.

Nu återstod det sista inför morgondagen. Att plocka fram kläder, sätta på nummerlapp, chip och packa med det som skulle ligga i påsen. Jag velade länge över klädval men det blev långa byxor och linne. Hadd glömt överdragskläder att ha på innan. Så jag hade köpt en billig tröja på hm och sedan fick jag klara mig.

Sömnen var ju inte det bästa natten innan men jag började bli ordentligt nervös nu och började ifrågasätta mig själv. Skulle jag ens klara av att komma i mål?

Men jag försökte skjuta bort dom negativa tankarna och fokusera på allt som skulle göras. En god frukost intogs innan vi packade ihop oss och satte oss på bussen som skulle köra ut oss till Greenwich där starten var. Det var kul att se en annan del av London.

Vi blev avsläppt på ett stort fält där det fanns massor av toaletter, lastbilar för kläder samt alla löpare i den blå gruppen. Det fanns tre grupper som startade på olika ställen för att sen gå ihop tillsammans.

Magen hade inte kommit igång så det var nu mitt fokus. Efter två turen på toaletten kände jag mig ändå så redo jag kunde vara, dock var jag orolig över att magen skulle braka.

Roligaste var vi såg att dom hade ”woman urinorar”. Jag och Petra var tvungna att gå in och kolla hur det såg ut. Inte en helt dålig idé.

Vädret hade sagt att det skulle bli regn men än så länge slapp vi de och jag hoppades att det inte skulle komma. Det var kallt och blåsigt och solen ville inte riktigt komma fram bakom molnen. Men vi stod och huttrade tillsammans i fållan till starten. Jag var nu själv i min väntan på att min grupp (nummer 3) skulle få starta 10,22. Dom första gick iväg 10,10 och sedan startade massa andra efter.

Tröjan fick vara på så länge det bara var möjligt och jag frös ordentligt när jag tog av mig den och kastade den åt sidan.

Nu var det nära, så nära starten i min största dröm inom löpning. Det fladdrade till i magen och så gick startskottet. Jag stod rätt långt fram så det rullade på bra från början.

Min tanke var att ligga på 5,35 för att gå under 4 timmar. Det var oroligt lättlöpt de första kilometerna och det gick lite för fort. Men jag valde att låta det rulla på och tänkte att det håller så länge det håller. Den lätta banan och den helt oroliga publiken fick mig att flyga fram och jag hade gåshud många gånger. Det var inte en bit som inte var packad med peppande publik och på vissa solen var det fyrdubblet i bredd av folk. Det spelades musik, trummor och dansades. Många stod och bjöd på både godis och frukt.

Vid 10 km blev det lite trångt och farten sjönk men sen rullade det på igen fram till ca 22 km. Där var det som att någon tryckte på en knapp och all energi försvann. Hade inget att trycka med och nu kom dom negativa tankarna krypandes. Jag hade verkligen inte det mentala med mig. Så när jag insåg att det skulle skita sig med 4 timmar så passade jag på att lyfta blicken och njuta av loppet, London och all grym publik. Jag mötte även de lite snabbare löparna efter ca 21 km och det var kul att se dom och kunna heja och peppa lite.

När jag sprang över Tower Bridge var känslorna verkligen utanpå. Publiken skrek och känslan över att springa över ett så stort monument var obeskrivlig.

Vid 35 kom hoppet tillbaka och jag började kunna rulla på bättre igen. Nu insåg jag att om jag bara höll mig rullande så skulle jag klara pb. Det sporrade och jag nötte på och sprang om många löpare på slutet. Känslan av att springa om och återigen publiken fick mig att springa dom sista kilometerna leende och snabbare.

Väl framme vid Buckingham Palace var jublet öronbedövande och tårarna var nära. Vilken känsla. Jag hade inte vara klarat ännu en mara utan min stora dröm London Marathon samt på pb med 5 min.

Så när jag gick över mållinjen med armarna i luften så var jag så lycklig, trött och mentalt slut men lycklig.

Men medaljen runt halsen återstod nu den långa promenader ned till min lastbil för att hämta ut min väska samt för att hitta mina vänner som redan gått i mål på pb med 5 min dom med. Så grymma. Petra avslutade även sin Six star finischer vilket innebär att man springer Chicago, Boston, New York, Berlin, Tokyo och London. Så imponerande.

Haltande, ömma och trötta valde vi att ta oss till närmaste tunnelbanestation vilket var Piccadilly cirkus. Den respekt som folk hade i sina blickar när dom såg våra medaljer var helt otroligt. Man insåg verkligen att det är respekt i Engelsmännen att man har sprungit London Marathon.

Väl tillbaka vid vår station så träffade vi återigen samma kvinna som hjälpte oss på fredagen. Hon kom ihåg oss och gratulerade oss. Det var roligt kul.

Aldrig har väl en dusch varit så skön. En lång varm dusch för att sedan dra på sig morgonrocken och lägga sig i sängen och känna, Jag har gjort de, jag har sprungit London Marathon!!

Lite ledsen för att min plan och mål om under 4 timmar sprack men så glad över pb och själva upplevelsen. Sen känner jag att detta var inte mitt sista London Marathon, jag kommer tillbaka.

Kvällen avslutades med otroligt god fish and chips tillsammans i gott sällskap av Petra, Mika och L-Å.

Tack alla som har peppat mig inna, under och efter loppet. Det betyder så otroligt mycket. Detta kommer jag bära med mig i minnet hela mitt liv.

Sen var det inte sista gången jag sprang London Marathon. Kan ju eventuellt även bli fler maror utomlands…

Nu väntar Stockholm Marathon den 1 juni.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑