Sök

Träning is life

En träningsblogg från en hårt arbetande tvåbarnsmamma mitt i livet

Etikett

traillöpning

Kilsbergsleden 2020

När det visade sig att Kilsbergsleden skulle bli av, dock Coronaanpassat samt att klubbkamrater peppade på så anmälde jag mig. Det var begränsat antal startande och två startgrupper.

Anmälda från IFK Nora var jag, Daniel, Micke och Fredrik. Det var kul att vi blev ett gäng.

Jag blev hämtad av Micke och sedan hämtade vi Daniel innan färden in mot Örebro påbörjades. Fredrik mötte vi i Karlslund

Vädret var helt perfekt för löpning. Mulet, vindstilla och ca 9 grader.

Vi hämtade ut våra nummerlappar, pratade med lite andra löpare och tog kort innan det var dags att värma upp. Vi fick nu med oss Lena från Örebro Aik vilket var kul. Jag blev otroligt varm och började nu vela om klädvalet. Jag hade en underställströja med linne över och kände att det nog skulle bli för varmt. Valet blev att bara springa i linne vilket jag är glad över, jag blev varm.

När starten gick så valde jag att gå ut relativt lugnt. Tanken var att ligga runt 5,30 och det höll dom 4 första kilometerna. Sedan tappade jag fat av både backar och att det var geggigt och halt. Efter vätskan vid 5 km så blir det ju även tuffare underlag med mer stig, sten och bök. Här gick farten ned och jag blev även omsprungen av några som hade legat bakom ett tag.

Men jag nötte vidare och försökte tänka positivt. Det var inte helt lätt bitvis då fötterna stack iväg i leran men jag kom ju iallafall framåt.

När jag kom ut på spåret igen så var det som rena autoban. Nu kunde jag öka farten och låg runt 5 30 igen. Det som var lite jobbigt mentalt var att jag nu var helt ensam och rätt övertygad om att jag låg sist, eller iallafall näst sist. Men någon måste ju komma det med (nu gjorde jag inte det).

Det var så skönt att se målet och höra pepen från dom som stod där. Ännu skönare att få stanna och stänga av klockan som stannade på 1:21:24. Jag är trots att jag ville mer, nöjd. Känner dock att jag verkligen behöver skaffa trailskor. Mina Altra har alldeles för lite mönster. Men det blev en helt okej tävling och det är det ju extra kul att få tävla samt göra det med klubbkamrater.

Grymt jobbat av alla idag och tack Örebro aik för att ni fick ihop en tävling.

Foto: Jimmy Glinnerås
Foto: Jimmy Glinnerås
Foto: Tina Åbjörn
Foto: Fredrik Hartman
Innan start

Löpning + baciller = dåligt

Varning för gnäll!

Denna höst har det verkligen inte gått min väg. Efter min fjärde förkylning trodde jag verkligen att det var över.

Träningen rullade på och jag kände för första gången på länge att äntligen är jag på väg tillbaka, äntligen börjar jag få resultat.

Jag var in två lördagar i rad och sprang långpass varav ett var som farthållare.

Men säg den glädje som varar. Förra lördagen vaknade jag upp med förkylning 5 i kroppen. Jag som bara vill vara frisk och få träna, är det så mycket att begära?

Men jag har lyssnat på kroppen och eftersom jag inte hade ont i halsen i lördags så åkte jag in och var farthållare i 5.40-gruppen. Blev ”bara” första rundan då jag valde som sagt att lyssna på kroppen. Men det blev en trevlig runda med trevligt sällskap och det är så kul när man får höra att jag är bra på att farthålla 😊

Idag blev det en lugn mysrunda i skogen. Blev ändå förvånad över att det kändes så bra och att jag ändå hade så pass bra fart ute i skogen.

Så kan vi bestämma att jag kan få vara frisk nu 😁 jag bestämmer det iallafall.

Keep on running 🏃🏼‍♀️

Långpass på Bergslagsleden

Nu har jag sprungit mig trött på dom närmsta lederna på Bergslagsleden och ville se något nytt. Så jag bestämde mig för att ta lederna Leken-Suttarboda-Ånnaboda-Blankhult då jag hade 5 timmar på schemat.

Nackdelen med att springa på Bergslagsleden är ju att man måste ta sig dit och ifrån. Men bästa pappa ställde upp och skjutsade mig till Leken. Vi åkte klockan 7 på morgonen för att jag skulle kunna starta så tidigt som möjligt. Efter lite felåkning samt snurrande (det var inte lätt att hitta början) och hjälp av en man som var ute och gick så kom jag iväg.

Sprang en lite bit på en grusväg innan det var dags att ge sig in i skogen. Hälsade lite på några får som bräkte lycka till (är helt säker 😉). Leden började med att gå upp, upp och upp. Förstod ju att det skulle bli mycket uppför eftersom ett av delmålen var Ånnaboda. Första biten rullade på rätt bra men efter Villingsbergs skjutfält så blev det riktigt tekniskt, för tekniskt för mig så det var bara att gilla läget och ta det för vad det var. Sprang också över flera mossar så många spångar fick jag med på köpet. Svor lite lätt på några ställen men rullade på. Vädret visade sig bli helt perfekt. Molnigt och mycket svalare än det har varit på länge.

Strax innan 10 km kom jag ut på en grusväg som jag fick springa på rätt länge. Men efter allt snubblande på stigar så var det rätt skönt att få sträcka ut löpsteget. Det rullade ni på bra och jag var helt plötsligt framme vid Garphyttans Nationalpark, en av Sveriges äldsta.

Nu gick det återigen ordentligt uppåt och benen gnällde lite. Men jag nötte på och tog en gel var 5:e kilometer. Vattnet gick inte åt så hårt men när jag kom till Suttarboda valde jag ändå att dricka ordentligt och fylla på.

Rullade vidare och efter ett tag blev det väldigt mycket stenar och nu tappade jag lite nappen. Svor över alla stenar som jag snubblade på och tappade helt humöret bitvis. Valde tyvärr att inte ta min gel vid 20 km för att jag tänkte att det är ju så nära till Ånnaboda. Där tänkte jag ta gelen och ett dopp. Men med facit på hand hade den varit bra att få i sig för humöret var under skosulorna och magen började kurra.

Men envis som jag är så nötte jag på och tillslut kom jag fram till Ånnaboda. Valde dock att inte bada då det var kallt i luften, ville inte bli nedkyld. Satt och förhandlade en stund med mig själv om jag skulle stanna eller fortsätta men med lite gel i kroppen och avkylning av huvudet så bestämde jag mig för att fortsätta. Sprang upp till servicehuset för att få gå på vanliga toalett och sedan vidare.

Man skulle ju kunna tycka att nu skulle det gå nedåt men icke då. Mycket uppför även här. Nu svarade kroppen bättre och jag fick mer flyt i löpningen även om det är tekniskt och stenigt även här. Tog min sista gel vid 27 km och nu hade jag ”hemvittring”. Tog mig upp till Tomasboda och därifrån är det rätt lättlöpt vilket var skönt.

Det var så skönt att komma till Blankhult och känna sig nöjd över att jag inte gav upp. 32,66 km på tiden 5:04:12. Inte gick det snabbt men det var ju inte heller meningen. Det är tiden jag ska ha. Och med alla stopp så var jag ju ute i hela 6 timmar.

Tänkte tillbaka till mitt första 5 timmars pass förra året. Då sprang jag 30 km på 5 timmar och 10 min. Så något har hänt 😊

Munkastigen trail 44 km

Då var ännu en Ultra avklarad. Känslan när jag gick över mållinjen var så skön. Anna från If Start stod och hejade in mig vilket kändes så skönt.

Jag har länge velat springa Munkastigen men har valt att springa Kumla stadslopp istället. Men i år skulle det bli ändring på det.

Jag anmälde mig och såg fram emot loppet. Dock visste jag ju inte om jag skulle komma till start pga min baksida. Men den kändes bra så jag valde att ställa mig på startlinjen idag.

Gick upp klockan 5.30 för att jag skulle hinna äta och förbereda mig innan det var dags att åka in till Örebro där jag sedan samåkte med Fredrik och Erik. Efter en lite återtur till Örebro för att Erik hade glömt sin vätskeväst så kom vi fram vid 9.15. Det vara bara att plocka ut nummerlappen och sätta sig på bussen som skulle ta oss från Laxå till Olshammar där starten gick klockan 11.00.

Väl där så frös jag och frös, gick på toa och pratade med massa löparvänner inna det var dags att ge sig iväg.

Jag startade lugnt och tyckte verkligen att alla bara försvann in i skogen. Men jag höll min plan i att ta det lugnt i början då dom första 11 km är tuffa med många backar. Sen känns det att jag inte är van vid att springa trail. Ovan och feg är ordet.

Sprang ihop med Anna och hennes man lite i början men tappade dom och även två andra tjejer. Hade sällskap fram till 20 km och efter det var jag själv. Nu började min långa svacka. Kroppen ville inte samarbeta, huvudet var otroligt negativt och jag ville bara bryta. Tyckte inte att det alls var kul. Extra surt då naturen var så fin och underlaget lättlöpt. Men min kropp ville bara inte.

Bestämde mig för att bryta men det fanns inget bra ställe så bestämde att det fick bli vid vätskan vid 34 km. Men något hände vid 30 km, benen började röra på sig och huvudet blev lättare. Detta gjorde att när jag kom fram till vätskan så kunde jag ju inte bryta. Det var ju ”bara” 10 km kvar.

Nu blev det flera kilometer på grusväg och även om det gick mest uppåt så kändes det skönt. Jag rullade på, solen sken så pass att jag fick gå av mig jackan och när jag nu även tog in på andra löpare och gick om så kändes det så bra.

Det gav mig extra energi och när jag stämplade vid 40 km och gick in på motionsspåret så kände jag att detta kommer gå. Jag kommer klara loppet.

Sista kilometerna var inte roliga men mantarde att för varje steg så är jag närmare mål.

Detta var ett jobbigt lopp och det var speciellt mitt mentala som fick sig en törn och fick jobba hårt. Kände ett tag att jag hade tappat mitt pannben.

Men ännu ett avklarat lopp och ännu ett ultralopp till listan.

Grymt jobbat av alla som tog sig i mål denna dag.

Traillöpning med Diabeteshjältar

Vad är bättre än löpning och att kunna göra en god gärning? Jo att springa för en god gärning såklart.

Var osäker på om jag ens skulle kunna springa idag men valde att åka till Ånnaboda och löpeventet Diabeteshjältar ändå. I värsta fall kunde jag ju gå.

Det var Nature running Örbro som stod bakom eventet vilket gick ut på att det fanns två sträckor att springa. En på 3,5 km och en på 9 km. Man sprang vilken sträcka man ville och hur många varv man ville och skänkte samtidigt en slant till diabetesfonden. Det serverades fika emellan och efteråt vid varvningen.

Åkte dit till strax innan 9. Väl där möttes jag av massa folk vilket var kul att se. Solen sken och det var ca 9 grader och en del blåst.

Såg direkt några kända ansikten. Fredrik, Ronny och Leduina var där och efter en stund kom även Marie. Har inga problem att göra sånt här själv men alltid kul med kändisar att prata med.

Vi hade en kort genomgång om underlaget som skulle vara riktigt bra med tanke på hur mycket snö som legat länge. Dock fanns blöthål och snö på några ställen.

Vi gav oss iväg och jag tog det lugnt. Jag visste ju inte hur det skulle kännas att springa eller om det ens skulle gå. Men det kändes bra och jag slappande av lite och njöt av naturen.

Jag hade sällskap en bit av två från IF Start men släppte dom på slutet. Ville verkligen inte pressa kroppen. Blev ensam på slutet men det gjorde inget. Jag sprang i mitt tempo och njöt av värmen, utsikten och av att kunna springa. Tänk att man tar det så för givet när man kan.

Väl tillbaka så valde jag att stanna. Hade en liten tanke på att ta den lilla rundan men valde att stanna medans det fortfarande kändes bra.

Där blev det fika och mingel med folk och vänner innan jag rullade hemåt.

Härlig känsla att springa i skogen var det också. Har verkligen saknat det och det kommer det bli mer av framöver.

Vet inte den exakta summan men det har iallafall samlats in över 8000 kr i skrivande stund vilket är underbart.

Vill man kan man fortfarande skänka en vecka till i deras namn på https://m.facebook.com/events/127600781403755?view=permalink&id=165428747620958.

Kilsbergsleden 2017

Hade egentligen inte tänkt att springa Kilsbergsleden 14,7 km eftersom den ligger 1 vecka innan nästa helgs bravader.

Men när jag fick en startplats av Sandra som sponsrar loppet så hoppade jag på. Efter samtal med coachen kom vi fram till att jag skulle springa lugnt och ta det som ett träningspass.

Hade ju sedan innan schemalagd 2 timmars löpning så när jag kom fram till Karlsund och hade hämtat ut nummerlapp samt pratat med goa vänner så tog jag och sprang i 20 min innan start.

Vädret var lite ruggigt och mulet och jag var otroligt fundersam på klädvalet. Det var ju ändå 8 grader och jag vet ju hur varm jag blir när jag springer. Men samtidigt så skulle jag ju springa saktare så valde ändå att ha kvar underställströjan samt linnet. Mössan fick dock åka av och det var jag glad över för varm blev jag.

När starten gick och alla stack så vet jag ihop och höll mitt tempo. Dagens mål var ju att hålla min plan. Så jag malde på och även om det var jobbigt när jag blev omsprungen så valde jag att inte hänga med.

Vi var några stycken som ändå hängde ihop och det var skönt att inte bli ensam. Längst bort på den mera terränglika delen har jag alltid haft det tufft och idag var inget undantag. Men jag borrade ner huvudet och nötte på. Kollade bara på pulsen och inte på farten. Dock har min klocka eller pulsband fått totalt fnatt så det var svårt att springa på pulsen.

När vi åter kom in på spåret och speciellt där 5 km ansluter så flöt det på lite lättar och jag började ta in på dom framför och sprang även om endel vilket kändes skönt och gav en sporre. Höll ändå igen och släppte inte förns jag såg målet. Då ökade jag och när jag kände att jag kunde ta några till i en spurt så laddade jag på. Allt var ändå under kontroll.

Tiden blev 1:23:40 vilket gjorde att det vara fattades 13 min till 2 timmars löpning. Så på med klockan igen och ut på lite nerjogg.

Så totalt blev det 20,14 km jag och fick ihop mina 2 timmar.

Nu kommer en lite lugnare vecka innan helgens 🏃‍♀️🏃‍♀️

Höga kusten trail 2017 del 2

Hand i hand sprang vi jublande över mållinjen efter den sista backen av många denna dag.

Men först från början…

Efter en minst sagt kall och obekväm natt i tält så vaknade vi till en kall men fin morgon. Efter lite toalettbestyr och byte till löpkläder så gick vi och åt frukost. Laddade med gröt, ägg, macka och kaffe.

Efter frukosten så packade vi våra vätskeryggsäckar, satte på nummerlappar och chip m.m innan det var dags att sätta sig på en av bussarna som körde ut oss till starten. Där försökte vi hålla oss varma och stå i solen. Vi pratade lite med andra löpare innan det var dags att ställa sig i en startfålla för vilken tid man trodde på. Vi var lite vågade och ställde oss i 6-7 timmar. Vi hade ju verkligen ingen aning alls om hur lång tid det skulle ta.

Klockan 9 gick startskottet och vi hängde på strömmen av löpare. Det började efter bara ca 1 km att gå uppför och rätt rejält med. Vi valde att gå lite då och då för att spara på energin.

Väl uppe vid entré Väst till Skuleskogens nationalpark så började det stora äventyret. Vi gick nu från grusväg till spångar och stigar. Naturen var redan här otroligt fin och vi låg på ett pärlband med löpare. Nu i början blev vi omsprungna av rätt många andra vilket kändes sådär men vi höll vårt tempo. Jag må vara stak uppför men är en riktig fegis nerför och vi möttes av allt annat än lättköpt terräng.

Där den gick vidare på slingrande stigar, bäckar och det var mycket stenar och rötter. Efter några kilometer började vi klättringen upp på Stampberget. Åh med klättring så menar jag verkligen klättring. Det var brant och mycket stenigt och för oss väldigt svårlöpt. Men den utsikten som mötte oss var väl mödan värd. Vi tog lite energi, lite kort och pratade med våra nyfunna vänner från Skåne innan vi gav oss iväg igen neråt för att återigen springa uppåt mot Slåttdalen och Slåttdalsberget.

Det gick upp, upp och ännu mera upp och underlaget var berg och sten. Återigen möttes vi av gudomlig utsikt. Att sedan solen sken från en klarblå himmel gjort ju inte saken värre. Strax innan en riktigt knivig klättring nerför mot Slåttdalsskrevan så fastnade vi i en kö. Det var trångt och stupt och här mötte vi ledaren som på lätta ben trippade fram. Han hade redan varit nere vid Tärnnättsholmarna och vänt tillbaka. Helt galet bra.

Vi började klättringen nerför mot skrevan när jag vänder mig om för att kolla hur det går för Elin så står det en tjej och säger ”Nämen Hej är du här?!” Det var Pim från Frövi vars barn jag hade när jag jobbade där. Världen är bra liten ändå. Vi tog oss ner i Skrevan som var otroligt mäktig. Turister åkte visst dit för att det ”sägs” att det är där Ronja Rövardotter spelades (vilket inte stämmer). Oavsett var det otroligt mäktigt.

Nu var det för mig väldigt svår terräng och det gick inte fort bitvis. Men vi gick, sprang och pratade med andra löpare. I Skravelbäcken fyllde vi på vatten och energi innan vi fortsatte mot holmarna. Nu gick det äntligen att springa lite och vi sprang förbi en sjö med en helt otrolig sandstrand. Jag var tvungen att gå ner och känna lite på vattnet. På holmarna fick vi lite energi innan vi begav oss motströms igen. Nu var det ju dags att återigen ta oss mot skrevan och Slåttdalsberget.

Vi sprang på och var rätt själva ett tag. Till och med såpass själva att vi undrade om vi sprungit fel, men vi var på rätt spår. Återigen genom skrevan och uppför det branta klättringen. Det var faktiskt värre att ta sig upp än ner och nu var jag glad över mina långa ben. Elin fick en liten hjälpande knuff av en kille så att även hon kom upp.

Nu gick det neråt och vi hade Entré Syd i sikte. Jag slet extra mycket då mitt vatten tog slut. Dom som var på holmarna sa att det var 9 km till nästa vätska vilket visade sig vara helt fel. Men jag fick lite av Elin och efter mycket löpning på spångar så tog vi oss tillslut fram. Vi hade nu sprungit 25 km och nu kände jag hopp om att det skulle gå.

I med vatten, sportdryck, banan och en otroligt äcklig bar innan vi åter begav oss. Nu var det mera lättlöpt och när det var platt eller gick nerför sprang vi. Annars valde vi att gå och spara på energin som vi visste skulle behövas till senare.

Efter ca 1 km stod det några tanter och på helt egen bevåg serverade kaffe m.m. Aldrig har väl kaffe älskar så gott. Vi tackade så mycket och sprang vidare. Vi varvade löpning med gång och efter ett tag kom vi fram till E4:n som vi skulle över. Efter den passagen så löpte vi på och sprang om en hel del andra vilket kändes skönt. Fick även många kommentarer om att vi såg starka ut. Kände mig trots lite känningar även de. Precis nere vid Skulebergets fot där vi trodde vi skulle springa upp visade det sig att vi skulle ner till ett ställe som hette Naturum för vatten och energi. Lite jobbigt när man var mentalt inställd på att springa åt ett annat håll. Men vi sprang och hejade på alla löpare som var på väg därifrån och när vi vände så hejade vi på alla löpare vi mötte.

Nu var det dags för Skuleberget. Det började lite snällt och sen gick det ordentligt uppför. Jag kände mig stark och trampade på medans Elin slet. Försökte peppa så gott jag kunde. Trodde aldrig att denna backe skulle ta slut men tillslut nådde vi toppen. Återigen vilken utsikt 😊

Nu kom nästa eldprov. Löpning precis förbi målet. Att se andra gå i mål när vi var på väg ned och hade flera kilometer kvar var jobbigt. Men vi nötte på nedåt och hade sällskap med några andra. Dom lämnade vi dock halvvägs vilket var skönt. Skönt att få känna sig starkare så här på slutet. Elin hittade ny kraft och nu var det jag som hamnade på efterkälken. Sista biten ned mot Frilufsbyn var galet brant och här gällde det att hålla tungan rätt i mun. Men ner kom vi och fick springa in i byn, över en bro innan vi tog oss bort mot slalombacken, den sista backen för dagen.

Den var brant och väldigt jobbig men jag mötte på och försökte hålla avståndet mellan mig och Elin till lagom. Vi gjorde ju detta tillsammans och skulle även avsluta detta tillsammans.

Elin var nu rejält slut och jag peppade och tog hennes hand på slutet. Sista metrarna tog vi tillsammans och sprang hand i hand över mållinjen tillsammans.

Vi gjorde det och vi gjorde det tillsammans ❤ 43 km trail och väldigt tuff sådan också. Idag kom även Elin med in i Ultraklubben, så stolt över sig vännen.

Tiden blev 8:41:02 och jag känn inte vara allt annat än nöjd.

Efter lite chips o magen till en underbar utsikt så började vi vandringen ner igen. Man kunde åka linbana men vi valde att gå. Kände mig oförskämt fräsch i kroppen.

Väl nere så gick vi och duschade kallt!! Packade ihop oss och sedan blev det mat. Den smakade underbart bra.

Nu kom bara nästa problem. Vårt tåg skulle gå kl 02.17 och den buss vi kunde åka in till Örnsköldsvik med gick 23.45. Inte kul att sitta där och frysa. Men vi, eller rättare sagt Elin tog mod till sig och frågade de killarna som hjälpte oss med tälten om de kunde skjutsa in oss mot betalning vilket dom gjorde. Ja iallafall skjutsade oss, betala fick vi inte. Tack Återigen!!

Trötta och med stor hemlängtan bokade vi om biljetterna till ett tidigare tåg vilket jag sitter på o skrivande stund. Nu håller vi tummarna för att allt flyter på.

Grymt jobbat alla som var med idag. Extra bra jobbat Camilla och bästa Elin.

Godmorgon

Frukost ute

Innan starten

Östansjöloppet 2017

Jag har verkligen hatkärlek till detta lopp. 10 km terräng med ett lite annorlunda upplägg. Man startar två och två med 30 sekunders mellanrum. 

Ville så gärna springa då jag tävlat väldigt sparsamt på sista tiden. Frågade coach Fredrik och det var okej bara jag la till en lite längre uppvärmning så att det blev ett bra pass. 

Dock har jag ju tränat rätt hårt på sista tiden så jag åkte dit men rätt små förväntningar om en bra tid. Men jag skulle absolut försöka.

Så jag åkte dit o tid för att kunna mingla med vänner samt hinna värma upp ordentligt. Från klubben var vi Christina, Elin, Rodney och Mikael. Träffade även goa Susanna samt massa andra ”kändisar”. 

Skulle starta kl 11:21:00 så när klockan var 10:40 så tog jag och värmde upp. Det blev 20 min löpning med ökningar och sänkningar. Benen var allt annat än pigga och kändes mest som stora stockar. 

Jag och Elin gick till våra bilar och tog av överdragskläderna innan det var dags att dra sig mot starten. Jag skulle starta tillsammans med Bengt Nilsson från Östansjö. Starten gick och jag försökte hitta mitt tröskeltempo på 5.08 så snabbt det gick. Bengt hade ett lite högre tempo men jag valde att inte hänga på. Kände fick rätt snabbt i värmen att det var svårt med andningen. Bet ihop ett tag men fick ge mig lite senare. Blev omsprungen av många löpare och efter ett tag kom även Elin. Hade inte det där i mig idag att följa så jag valde att måla på i ett för mig okej tempo där andningen var hanterbar. 

I sandbackarna gick jag och nu kände jag att detta skulle bli en kamp. Efter vätskan vid 6 km snubblade jag på en rot och föll handlöst på alla fyra. Snabbt upp och kollade så att ingen såg mig (va larvig man är 😂) och sedan kollade jag knän och händer. Inget blod men var rejält öm i höger knä samt upp i låret (drog till lite öl smällen). Började sakta springa lite haltandes och det tog ett tag innan jag kunde börja rulla på igen. 

Att bryta fanns inte på kartan. Var ju ändå tvungen att ta mig ur skogen på nått sätt så då kunde jag ju lika gärna fortsätta springa. Det gick allt annat än fort men ju mer jag sprang desto mer bortdömda blev jag. När det var ca 2 kilometer kvar så ökade jag. Tänkte att jag iallafall vilöenin under timmen samt att jag kan ju iallafall försöka avsluta lite starkt. 

Riktigt skönt att springa över mållinjen och få sätta sig ned. Nu kändes knät ännu mer och jag stelnade ihop snabbt. Fick en linda så att jag kunde linda om knät i försiktighetåtgärd, var skönt också. 

Trotts dålig tid (enligt mig) så kom jag på en 6:e plats i K40 och det får jag vara nöjd med. Grymma Elin sprang in på en 3:e plats i K och Christina kom på en 2:a plats i K40. Rodney kom på en 5:e plats i M40 och Mikael på en 8:e plats i densamma. Grymt jobbat!!

Nu ska jag försöka läka ihop innan nästa helg då jag och Elin springer Höga kusten trail 🏃‍♀️👌


 

Efter regn kommer solsken 

Talesättet ”efter regn kommer solsken” stämde i dubbel bemärkelse idag. 

På schemat idag stod 5 timmar lugn löpning med låg puls. Idag var det inget fokus på varken längd eller snittid utan på att vara ute och igång o 5 timmar. Lite orolig var jag allt. Skulle jag orka och framförallt skulle jag hålla? 

Så jag bestämde mig för att starta i Ånnaboda och sakta jobba mig hemåt på Bergslagsleden. 

Vaknade dock till ett ihållande spöregn. Tänkte att det ger sig nog så gick upp och åt frukost medans regnet oförtrutet fortsatte. Att inte springa fanns inte på kartan men jag hade inte bråttom i mina förberedelser. 

När jag blev skjutsad till Ånnaboda så regnade det bara lite och väl där hade regent upphört. Letade reda på skylten för Bergslagsleden och började springa men kom helt fel. Sprang tillbaka och visste fortfarande inte vart jag skulle ta vägen. Sprang upp till receptionen och hämtade en karta och gav mig iväg men kom fortfarande fel. Men med hjälp av kartan tog jag mig ner i Mattsabacken och efter ett tag kom jag fram till stället där leden gick över vägen. Fattar fortfarande inte vilken väg jag skulle sprungit för att komma dit. Bättre skyltning tack. 

Rullade på i ett sakta tempo och passade på att njuta. Vid Göljebäcken mötte jag än en annan löpare och strax efter det kom det en skur men tack och lov så blev den inte långvarig. 

När jag kom fram till Tomasboda sken solen ännu mer och jag passade på att ta en paus och njuta av utsikten. Härifrån rullade det på bra mot Blankhult. Dock var det väldigt blött och geggigt pga av allt regn som kommit. Så på vissa ställen tog jag det riktigt försiktigt. 

Efter Blankhult var det ännu mer vatten. Bäcken som jag antar det är en del vatten o annars med var överfull och det forsade verkligen. Jag fick nästan krypa över vissa partier på väldigt hala stenar. Vågade inte riskera att fara omkull.  

Efter ett tag kom jag fram till en skyllt där det stod Rusakulan 300 meter så jag sprang upp och kollade på utsikten innan jag drog mig vidare mot Lockhyttan. 

Kroppen kändes fortfarande bra även om jag nu började känna av att jag inte är så van vid löpning i sådan terräng. Tuggade på och bitvis flöt det på riktigt bra. Lät pulsen bestämma farten. Den skulle lägga på en bekväm nivå. 

I korset där rundslungan mot Amotberget går till vänster så stod jag i valet och kvalet. Om jag skulle springa direkt mot Mogetorp så skulle det bli 6,5 km dit och om jag tog över Amotberget och sen till Mogetorp så skulle det bli 8,5 km. Efter en snabb uträkning så blev det över Amotberget. 

Benen kändes helt okej och jag malde på i mitt sakta tempo. Solen sken och det var riktigt skönt. Väl framme vid Mogetorp så stannade klockan på 30,05 km och jag hade då varit ute o 5 h 45 min och hållit igång i 5 h 10 min. 

Så jag var inte bara nöjd med att jag hade lyckats med passet utan även att benet kändes bra. Så efter regn kommer solsken ☀️🏃‍♀️

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑