Sök

Träning is life

En träningsblogg från en hårt arbetande tvåbarnsmamma mitt i livet

Etikett

långlöpning

DM 10000 m 2020

Som alla vet så är det ju inte ett överflöd på tävlingar just nu och dom flesta får ställa in. Jag har inte tävlat sedan Nora Marathon i april.

Så när det stod klart att DM 10000 meter skulle köras och Sandra ville ha sällskap så hängde jag på. Vad gör man inte för vänner 😉

Jag har ju inte sprungit mycket på sista tiden med mina mått mätt och jag har inte kört fart. Så mina förväntningar var inte så höga. Men tanken var att ta det som ett hårt träningspass. Jag tar ju alltid i mera med nummerlapp på bröstet.

Jag och Sandra åkte tillsammans till Hallsberg. Vi kom dit lite tidigt men det gjorde ju att vi i lugn och ro kunde prata med lite vänner, förbereda oss samt värma upp.

Solen sken och det blåste vilket gjorde att det både blev varmt och jobbigt på långsidan mot mål. Uppvärmningen kändes väldigt tung och jag tänkte att vad har jag gett mig in på. Men nu var jag ju där och det har bara att köra på.

Vi ställde upp för start och så gick startskottet och alla for iväg. Jag försökte hitta en bra position och en bra fart men det var lite ryckigt i början innan jag ökade lite och fick en lucka till bakomvarande. En lucka som ökade.

Första kilometern var riktigt tung men sedan kom jag inte i ett flow mellan 2- 4 kilometer. Vid 5 kilometer blev det dock åter jobbigt. Värmen började kännas mer och mer och vinden sänkte ned farten. Men jag nötte på och försökte att inte tänka så mycket.

Jag gick i mål på en för mig helt okej tid. Det som var roligare var att jag fick ett DM-silver i K40. Sandra fick ett DM-guld i K35. Magnus och Micke som också tävlande gjorde bra lopp men i skrivande stund vet jag inte deras resultat.

Tack all för hejarop och pepp och tack Sandra för sällskapet.

Munkastigen

2018 sprang jag Munkastigen för första gången. Ett lopp som jag velat få in i min planering men inte riktigt fått till. Inte heller i år skulle det gå då jag skulle springa Trosa backyard ultra 1 maj. Men nu blev ju alla lopp inställda. Så när Hanna från Örebro Aik hörde av sig och frågade om jag ville hänga med ett gäng som skulle springa denna sträcka ändå på rätt dag och tid så jag tänkte varför inte.

Tanken var att vi skulle ta det lugnt och få en skön tur. Hanna och Stefan hade planerat dagen minutiöst. Jag var nog inte riktigt lika välplanera, men hade vätska och energi så att det skulle räcka.

Dagen började med att jag åkte in till Örebro. Där mötte jag upp Hanna och Stefan och vi åkte sedan och hämtade Lisa. Sen fortsatte vi färden till Laxå där målet är. Där var Karin och väntade på oss. Vi fortsatte färden och ställde ut vätska/energi på de två ställen som det är på loppet.

På väg till starten i Olshammar mötte vi ett gäng från Vretstorps IF som hade samma tanke men startade lite tidigare. Även Johan Ingjald från IF Start hade samma idé. Vi startade tillsammans klockan 11 men han försvann fort bort i fjärran.

Det är ju ingen snäll start på detta lopp utan det går uppåt från början. Men vi var glada över att vara igång och solen sken. Vid ca 9 km kommer man upp till en utsiktspunkt och där passade vi på att ta lite bilder.

Gänget

Sedan rullade vi vidare. Det var verkligen en kanondag för att springa och vädret var perfekt. Strax efter 13 km kommer vårt fösta stopp och det är skönt att få i sig lite energi. Vi träffar även på trevliga människor som tog hand om vårt skräp.

Allt rullade på bra fram till 20 km, där började andningen bli tyngre och med det så kom mjöksyran i benen. Vid 22 km stannade vi och tog extra energi men nu var jag slut och tappade fart och kontakt. Vid 24 så bestämde jag mig för att släppa dom andra. Jag kände att jag inte hade en chans att hänga med och det var bara jobbigt mentalt att känna sig som en stoppkloss.

Nu fick jag ta fram pannbenet för nu gick det tungt. Jag tror att då det var mycket grönare där så fick min kropp en liten pollenshock. Mitt i allt jobbiga så räknade jag även fel på kilometerna och fick för mig att kom jag bara till 30 så var det dags för vätska. Men så fel jag hade, det var ju vid 33 km som det var. Så dom tre kilometerna krävde mycket av mig.

Väl ute på grusvägen så tog jag beslutet att nu fick det vara bra. Sista milen är stor del grusväg som går upp, upp och upp. Det var fruktansvärt segt men jag rullade på tills jag fick svar från Stefan som hade kommit i mål och åkte för att hämta mig.

Jag kom längre än jag trodde så jag fick stanna när klockan pep på 39 km. För där går man in på ett motionsspår som avslutar turen. Stefan kom och det var inte helt självklart att bryta när jag kände att det var så nära. Men man måste vara klok och detta var ju bara träning. Så jag satte mig i bilen och åkte så till mål.

Efter en skön dusch och god pizza så åkte vi och hämtade Karins bil vid starten. Det blev trots allt en härlig dag som jag inte ångrar.

Tack alla inblandade.

Nora Marathon 2020

Vi har slitit hårt för att detta lopp skulle gå av stapeln nu när de flesta lopp skjuts på framtiden eller ställs in.

Vi var strax över 200 deltagare som stod på startlinjen och skulle ta oss an 1,2 eller 4 varv runt Åsbosjön. Solen sken och det var en kanondag ävrn om det blåste kalla nordanvindar bitvis.

Jag var anmäld till maran och tänkte springa den som ett långpass. Känslan var inte den bästa efter en jobbig vecka men jag tänkte att jag tar ett varv o tagen så får vi se hur det går.

När starten gick hängde jag på ett gäng från Örebro Aik som skulle hålla 6-tempo. Första varvet rullade på heöt okej, dock släppte jag gruppen lite då jag tyckte att det gick lite fort.

Vid varvning tog jag lite extra energi innan jag gick iväg själv. Det blåste nu rejält mellan 2-3 km men Det gick ändå helt ok. Erik stod vid första vätskan och peppade mig lite.

Nu började dock en smärta komma smygande i knät. Den kom och gick lite så jag velade lite med mig själv huruvida jag skulle slänga in handduken vid 2 varv. Men jag valde att testa ett varv till. Nu började dock knät gnälla mer och mer och det högg till lite då och då. Så vid vätskan i Gyttorp tog jag beslutet. Det fick bli att bryta efter tredje varvet.

Det är ju så klart så surt att bryta och jag är bra besviken. MEN det är inte värt att riskera att det blir värre och speciellt inte med tanke på att banan ät allt annat än lätt.

Så jag får se de det så här. Det blev ett bra långpass. Jag har ju ”bara” sprungit 25 km som långt på långpass denna detta år. Det var en så härlig dag oh det var kul att träffa vänner.

Nu går vi hoppas att det blir fler lopp framöver även om jag tyvärr tror att fler kommer att ställas in. Jag kommer iallafall fortsätta träna inför dom.

Tack alla som peppade och hejade idag!

Foto: Sandra Almer Carlson
Foto: Sandra Almer Carlson

Svackornas svacka

Just nu är jag inne i en rejäl svacka. Jag har haft svackor förut men nu är den djupare än någonsin. Jag har både en kropp och knopp vill inte samarbeta.

Jag har trots det kämpat på men det som har blivit mest lidande är mina långpass. Jag har inte lyckats springa båda rundorna vilket har gjort att mitt mentala har fått sig en törn. Vid ca 16 km har jag tagit slut och knappt haft styrfart. Jag har kämpat med huvudet och massa negativa tankar och det har varit allt annat än kul.

Jag har trots det lagt till några extra kilometer varje lördag för att sakta bygga upp lite längd. Mitt längsta pass gjorde jag förra lördagen på 25 km.

Idag var det åter dags för långpass och nu var jag farthållare i 6-tempogruppen. Planen var att springa 20+8. Jag tänkte att jag börjar med första rundan så får vi se hur det känns.

Det rullade på bra i början trots motvind och backar. Jag det finns faktiskt några backar i Örebro och dom tog vi idag. Vi sprang över Aspholmen, upp till Glomman, bort till Brickeberg via Sörbyängen, Örnsro och tillbaka.

Vid dom beryktade 16 km började jag bli trött men den där tomheten kom inte. Vi sprang och pratade och kilometerna rullade på. Nu kom tanken att det kanske skulle gå med en andra runda denna gång.

Men jag valde att stanna efter första rundan. Det var mera värt att få stanna och känna att det kändes okej istället för att fortsätta och eventuellt gå in i väggen. Ibland kan även jag vara klok.

Vi var några som snyggade till siffrorna till 21 km. Det låter ju bättre än 20,5 km 😉

Efter blev det en skön dusch och fika tillsammans med goa vänner. Bättre lördag kan det knappast bli.

Jag nöter vidare och försöker vara klok. Nästa lördag hoppas jag på en längre runda.

Kvinnersta backyard ultra 2019

Att anmäla mig till Kvinnersta backyard ultra var inget planerat utan blev lite spontant efter samråd med coach Fredrik.

Jag har sprungit 2 stycken backyardlopp tidigare, Örebro Backyard Ultra, och senaste var för två år sedan.

Då sprang jag 8 varv så målet denna gång blev att springa 10 varv för att få pb på Backyard Ultra i antal varv.

Kvinnersta Backyard Ultra arrangerades av samma som Örebro Backyard Ultra, och utgick från samma ställe men nu var det en lite annorlunda bana. Jag provsprang den förra veckan så lite hum hade jag.

Vaknade upp till en fin men kall morgon då tempen visade -6 grader. Åt en rejäl frukost och packade ihop det sista innan jag åkte till Sandra för att hämta en pannlampa son jag skulle låna. Min var spårlöst försvunnen. Sen styrde jag kosan mot Kvinnersta. Jag ville vara där i god tid för att få en bra plats då jag visste att det skulle bli trångt. Det var över 100 deltagare anmälda vilket var så kul.

Jag kom dit, ställe upp mina saker och hade så god tid att jag hann både småprata med massa löpare samt gå och kolla på rallybilar och prata med lite folk. Det var nämligen Rikspokalen samtidigt. Det hade nämligen blivit en lite krock i planeringen och bokningen av dessa två evenemang.

Klockan rullade på och så var det dags för start. Backyard Ultra går ut på att man springer ett varv på 6,7 km och att det är omstart varje halvtimma. Last man/woman standing vinner.

Stack iväg och hamnade rätt långt fram. Kroppen och benen kändes bra och jag lät det rulla på. Tanken var att springa ett varv på 45 min så att jag skulle ha 15 min vila.

Solen sken från en klarblå himmel och det var bra kallt i början men efter ca 2 km åkte både vantar och buff av. Banan är ca 1 km asfalt i början för att sen gå på grusväg och stigar och avslutas med lite asfalt. Jag lufsade på och första varvet gick lite fort. Tog mig in på 42 min.

Gick på toa, tog energi och tog av mig jacka och sedan var det dags att springa igen. Även denna gång hamnade jag långt fram och även detta varv flöt på bra och jag kom in på 44 min. Samma procedur som innan och ut på varv 3.

Allt rullade på bra fram tills varv 5. Jag låg på varv mellan 42-44 min och kroppen kändes bra. Men strax efter start på varv 5 så krampade magen ihop och jag sprang nästan hela varvet med ont. Skyndade mig till toa när jag kom runt och satt där ett bra tag. Nu var det inte lika lätt att få i sig energi men jag gjorde mitt bästa.

Ut på varv 6 och magen gjorde fortsatt ont. Det var så tråkigt när resten av kroppen kändes bra. Mellan varv 6 och 7 satt jag åter en lång stund på toan men magen ville inte sluta krampa.

Tänkte först bryta efter varv 7 men tänkte att jag tar 8 varv så har jag tangerat mitt gamla varvrekord. Men hann inte mer än in till varvning när Frdrik säger att vi tar ett varv till. Jag springer med dig så får du pb iallafall.

Ok då morrade jag, försökte tvinga i mig lite energi, på med pannlampa och så gav vi oss iväg. Sista varvet gick ändå helt okej. Jag malde på i mitt tempo och även om magen krampde och jag var låg på energi så tog jag mig runt och möttes av Gry, Sanna, Martin och Johan från klubben sm hade kommit för att heja. Lite surt att stanna när dom kom men så kan det bli ibland.

Jag och Sara som också hoppade av på 9 varv hejade på dom som gav sig iväg på varv 10 innan det blev en varmt och skön dusch.

Men summan blev ändå 9 varv vilket blev pb på antal varv på Backyard samt att jag fick ihop strax över 60 km löpning. Det får jag vara nöjd med.

Tack alla som har peppat både på plats men även genom meddelanden umder dagen. Ingen nämnd ingen glömd.

Semesterhalvmaran 2019

Semesterhalvmaran, loppet som jag både ville och inte ville springa. Loppet som jag har sprungit två gånger, och båda gångerna har det varit tokvarmt och första loppet var ju min första DNF.

Men jag tänkte att detta får bli ett bra träningspass då jag hade 120 min löpning på schemat. Karin från Örebro aik mfl skulle även dom springa loppet som ett träningspass o 5,30 så jag tänkte att jag hänger på så länge jag orkar.

Gick och våndades hela dagen då loppet går klockan 18. Tänkte så många gånger att varför gör jag detta. Men samtidigt har jag saknat att tävla som här mindre loppen så jag såg ändå fram emot det samt att träffa massa vänner.

Åkte från Nora vid 16 och kom fram till Torp vid ca 16,45. Det innebar att jag hade mycket tid för att prata med massa löparvänner. Träffade även Ruth och Seth som jag har haft på förskola och det var så kul. Deras pappa Patrik (en grym löpare) är med i LK Gränslöst som arrangerar loppet.

Jag värmde upp lite för att känna på hur kroppen kändes samt hur varmt det var, och det var de. Dagen hade ju börjat mulet men blivit finare och varmare och nu både sken solen och det var varmt. Jag svor lite för mig själv när svetten började rinna av bara uppvärmningen. Skulle det bli ett sånt där jobbigt lopp igen?

Startskottet gick och för en gång skull så gick det lugnt från start. Dock dröjde det inte länge innan vi var uppe i för snabb fart. Vi hamnade mest hela tiden i 5,15. Men det rullade på bra och jag hade allt under kontroll. Även den jobbiga grusbacken (som man tack och lov bara springer första varvet) gick bra och det var så skönt att komma in i lite skugga. Men sen kom det in moln vilket var så skönt. Den där hemska värmen var inte lika jobbig längre.

Vi som sprang ihop nu var Karin, Catrine, Josefin och Roger. Men efter några kilometer valde Josefin att backa av. Men vi ändra nötte på, hela tiden lite för fort. Dom enda gångerna vi hade 5,30 var vid vätskestationerna.

Vid ca 9-10 km hade jag en lite dipp men efter vatten och pepp vid varvningen så återfick jag energi och det rullade åter på.

Vid 14 km ökade Roger och Karin hängde på. Kvar var jag, Catrine, Jimmy (som kommit ikapp) och en annan tjej. Vi höll ihop till ca 18 km, där ökade Catrine och Jimmy och efter några meter gick även den andra tjejen ifrån. Jag kände dock att det inte gjorde mig nått då detta var ett träningspass.

MEN med ca 1,5 km kvar så hände något, hornen kom fram. Jag började närma mig dom andra så sakteliga, jag kände mig stark (sista biten är en backe) och tänkte att jag ska ikapp. Med ca 500 meter kvar var jag ikapp och gick om. Trodde inte jag skulle orka hålla dom bakom mig men det fick nästan, Jimmy gick om mig precis innan mållinjen.

Tiden blev 1:53:19 vilket är ca 5 min bättre än förra året. Det är jag nöjd med samt att jag fick till ett bra pass med god känsla.

Tack alla som var inblandade på något sätt idag och ett extra tack till Ruth och Seth för pepp och kramar.

Vägen mot Ultravasan

Nu har jag börjat vägen mot Ultravasan. Jag har ju sprungit två marathon på kort tid och har behövt vila upp mig men nu är det dags att skruva upp träningen.

Med det menas att jag kommer springa mera långa pass på flera timmar. Fokus ligger då varken på fart eller längd utan på tiden, jag ska alltså vara i rörelse under lång tid. Pulsen ska vara låg och jag ska ligga i mitt bekväma ”jag kan springa hur länge som helst tempo.

Dessa pass kommer jag som förra året springa på Bergslagsleden. I år kommer jag dock se till att springa på andra leder som jag inte sprungit på förut för att få lite variation. Jag har börjat trötta på lederna här i närheten. Det kan även bli så att jag kommer springa på Sörmlandsleden.

Jag behöver även komma över min rädsla för att ramla. Känner att kraschen (när jag ramlade på UV) förra året har satt sig i mig. Jag är ännu fegare nu än innan, och ja jag var det då med.

Men jag ska ta revange i år! Många undrar revange? Du tog dig ju i mål! Jo det gjorde jag men jag vill kunna springa och göra mitt bästa hel. Visst det kommer bli jobbigt och göra ont på slutet men då inte av skada utan av att jag har tagit ut det jag har i kroppen. Sen har jag ett litet tidsmål men det håller jag för mig själv.

Sedan hoppas jag på en sommar med lagom värme. Jag har verkligen insett att löpning i värme inte är bra för mig. Pulsen har varit hög även om ansträngningen inte har det. Så fort det blir svalare så sjunker pulsen. Så är lite tråkigt Svensk där, lagom är bäst 😉

Fortsättning följer…

Stockholm Marathon

Med London Marathon för bara en månad sedan i benen och några veckor med bergodalbaneträning så var jag lite orolig för hur det skulle gå.

Visst jag skulle ju bara ta mig runt och visst jag var inte orolig över det men man vill ju ändå så mycket mer innerst inne.

Det var otroligt skönt att vara ledig två dagar innan det var dags att åka. Jag hann både vila och varva ned innan så det blev en bra uppladdning.

Packade på fredag kväll då mycket skulle med. Jag skulle ju inte bara springa utan även åka på 40-årsfest efter. För runt lite som en yr höna och letade saker, hittade tex fortfarande inte mitt flipbelt. Men när jag efter ett tag landade o soffan så kände jag att det jag inte har med har jag inte med.

Ställde klockan på 4,30 och lade mig för att få några timmars sömn. Konstigt nog så var jag inte nervös än.

Klockan ringde och då hade jag varit vaken ett tag så jag var allt annat än pigg. Men det vara bara att äta frukost, packa ihop det sista och sedan vänta på Elin och Sandra. Vi åkte in till Örebro och Karslund för att även i år åka med Örebro AIKs buss. Det är ju så smidigt och trevligt.

Vi kom in med bra tid kvar och hann prata med andra löpare. Fortfarande var jag inte nervös än. Kändes konstigt.

Bussresan upp flöt på smidigt och vi blev avsläppta nedanför Kungliga tennishallen då vägen redan var avstängd. Jag, Elin, Sandra, Therese och Josefin tog sällskap och hämtade ut våra nummerlappar samt shoppade på export. Det blev ett flipbelt och den sedvanliga munktröjan. Dock blev vi besvikna då de stora påsarna man brukar få att lägga väskor i var slut. Värst var nog bemötandet med att vi kan inte göra nått åt de. Det var ju ändå risk för regn.

Jaja inte mycket att göra. Vi tog oss bort till Örebro aiks hörna där vi satte på chip på skorna, satte på oss nummerlapparna och skrattade, allt i ett kontrollerat kaos. Nu började jag bli mer och mer nervös.

Sen var det dags att lämna in väskorna i inlämningen. Nu hoppades jag att min väska var så pass regnsäker som jag hoppades. Hade ju aldrig testat.

Passade på att träffa löpare som jag följer på Instagram, riktigt trevligt innan vi ställde oss i en låååång kö till toaletterna. Klockan rörde på sig men knappt kön. Men vi hann precis in innan det var dags att ta sig mot starten. I år startade jag, Elin och Marit i sista gruppen E som startade kl 12. Sandra startade i F kl 12,10.

Vädret var mulet och lite kyligt så det var lite kallt att stå och vänta. Men klockan rullade på och så var det dags. Startskottet gick och vi rörde oss sakta framåt. Vi önskade varandra lycka till och sen gick jag in i min bubbla. Tanken var att gå ut lugnt och sedan eventuellt kunna öka.

Nu blev det inte riktigt lika lugnt som jag hade tänkt men det rullade på bra. Vädret var perfekt att springa i och det kändes förvånansvärt bra. Så jag tänkte att det får rulla på så länge det går. Jag tog min första gel vid 5 km och drack vatten. Tänkte att jag skulle dricka ordentligt även fast det inte var varmt.

Strax efter 8 km kommer en löpare upp vid min sida och säger. ”Pb idag med?” Tog några varv i hjärnkontoret innan jag insåg att det var en kille som var med i London och sprang. Så kul att ses och prata. Efter några meningar önskade vi varandra lycka till och han försvann så sakta.

Jag hade Elin och Marit i närheten till ca 15 km. Där knöt sig magen mer och mer och tillslut kunde jag inte ignorera det mer och fick hoppa in på en bajamaja. Tyvärr så var magen inte med mig och det blev några stopp.

Men jag nötte på och sprang hela tiden. Tog bara några gåsteg vid vätskekontrollerna. Det är jag nöjd med iallafall. Jag sprang hela vägen trots allt.

Vid 25 km började jag känna att kroppen gnällde lite. Men jag höll min plan och nötte på.

Nu lite senare kom även regnet. Men det gjorde inget då jag ju redan var varm. Så min plan var att hålla benen i rörelse och försöka njuta lite. Man kan tycka att Stockholm är stort men jag såg flera som hejade på mig och det kändes så bra och gav så mycket energi.

Precis där Västerbron börjar gå uppåt kände jag en hand i ryggslutet och där kom grymma Sandra. Vi pratade lite snabbt innan hon rullade på igen. Nu regnade det rätt rejält och jag började bli lite kall. Men nu hade jag slutet i sikte och det var skönt.

När det var ca 2 km kvar började jag räkna i huvudet och insåg att om jag ökade lite så skulle jag nog ändå kunna gå in på nytt pb. Inte mycket men ändå. Så vi 41 km ökade jag rejält, benen skrek sluta men jag hade bestämt mig. Dock var det många trötta löpare i vägen och jag fick bita mig i läppen för att inte skrika att de skulle akta sig.

Väl inne på Stadion så ökade jag lite extra och lade mig på innerbanan. Men även här var det mycket folk i vägen. En våg av frustration sköljde över mig. Skulle jag missa nytt pb pga detta? Men jag bet i och kryssade mellan löpare innan jag kunde gå i mål på nytt pb med 1 min. Inte så mycket men pb är pb.

Tog mig tillbaka och hämtade ut min minister t-shirt och goodiebag (om än torftig i år) och hittade snabbt mina Goa vänner som hade gjort grymma prestationer utifrån deras förutsättningar.

Nu återstod det bara dusch innan det var dags att sätta sig på bussen mot Örebro och 40- årsfest.

Jag har insett att jag inte gillar denna nya bansträckning. Men men inte mycket att göra åt och jag är nu redan anmäld till nästa år.

Stort tack till alla som har peppat både på plats och hemifrån. Ni är grymma.

Nu ska kroppen få vila innan det är dags att börja träningen mot nästa utmaning, Ultravsan.

Man orkar mer än man tror

Idag var en sån dag där beviset kom på att man orkar mer än man tror, speciellt med trevligt sällskap.

Jag har det tungt mentalt med löpningen just nu men jobbar hårt på det.

Förra lördagen lyckades jag kriga mig till 30 km på lördagen. Det blev ju även över 300 höjdmeter så på måndagen kändes det i benen när jag och Elin sprang.

Sedan bokade jag in mig på ett crossmixpass på onsdagen. Det var väldigt länge sedan jag körde ett pass men det var lika kul som förr. Tog det lite lugnare då jag förstod att jag skulle få en grym träningsvärk.

Och det fick jag verkligen. Trotts den lyckades jag springa 8,5 snabba kimoometer på torsdagen. Men på fredagen tänkte jag att mina planerade 30 km denna lördags skulle nog ”bara” bli dom två ordinarie rundorna om jag ens skulle fixa det.

Vaknade idag och kände att kroppen ville allt annat än springa. Men envis som jag är så åkte jag in till Örebro.

Första kilometerna var det stelt men sen flöt det på rätt bra fram till kilometer 14 av 17 på första varvet. Då började både ben och överkropp kännas ordentligt. Men vi nötte på i grym motvind för när solen tittade fram började det blåsa stormbyar.

Väl uppe vid Karslund så tog jag energi, vatten och gick på toa. Sen tog jag nacksving på mig själv och gav mig ut på andra rundan (åt fel håll) tillsammans med ett desarmera gäng i Josefin, Therese och Stefan.

Vi nötte på och skrattade bitvis då vi stod mer still än tog oss framåt i vinden. Vid ca 23 km vek Stafan av och nu var det tre rätt trötta tjejer som kämpade vidare. Tungt var det men vi tog oss tillbaka.

Stängde av klockan på 28 km och så till mig själv att det får du vara nöjd med. Hade inte ork att fortsätta 2 km till. Så jag gick till bilen och hämtade min väska och var på väg till duschen när Josefin frågade du ska inte med då. Hon skulle springa så hon fick 30. Tänkte att va f*n det kan jag väl.

Hade inte fixat det själv idag men i sällskap av henne så sprang jag 2 km till och fick ihop 30 km.

Så man kan mer än man tror och speciellt i sällskap.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑