Sök

Träning is life

En träningsblogg från en hårt arbetande tvåbarnsmamma mitt i livet

Etikett

Ifk Nora

Sylvesterloppet 2019

Som jag skrivit förr så är Sylvesterloppet numera en tradition för mig och inget undantag i år. I år blev det 8:e året på rad som jag springer detta kuperade lopp med den annorlunda sträckan 10,384 km.

Jag blev dock sjuk på Lucia och förkylningen har envist suttit i. Jag har dock börjat träna lite lugnt och hade inte en tanke på att inte springa loppet.

Laddningen blev som förra året. Jag gick upp vid 6,30 för att hinna äta frukost i lugn och ro innan jag åkte upp till Norvalla för att hjälpa till med förberedelser inför loppet. När jag var klar med mina sysslor åkte jag hem för att äta lite extra samt byta om. Det var inte helt lätt att bestämma klädsel då det var riktigt kallt, ruggigt och blåsigt trotts att solen sken. Jag valde ändå en underställströja samt t-shirt. Tänkte att jag blir säkert varm när jag väl kommer igång.

När jag kom upp till Norvalla igen var det fullt med folk där. Jag pratade med lite vänner, hjälpte till lite i anmälan innan jag och Sandra förberedde oss för loppet genom att prata och frysa. Vi väntade in i det sista innan vi tog av oss våra överdragskläder och ställde oss i starten.

Frusna tjejer

Förhållandena var ju kanon om man bortser från för lite mycket blåst. Men det var barmark samt sol och klarblå himmel. Bara det gör en ju lycklig. Det var ett stort startfält på nästan 200 löpare som startade.

När starten gick så bet jag mig i tungan och valde att inte hänga med alla andra. Min strategi för loppet var att bara ta mig runt samt att jag inte skulle trycka på. Hade även intalat mig själv att ”Nu får du din första tid över 1 h men det är helt okej”

De första kilometrarna är ju rätt lätta och dom rullade på bra innan det var dags att tackla Ås-backen. Jag nötte på och höll hela tiden koll på andningen. Pulsen struntade jag i för jag förstod att den skulle vara hög. Sedan rullade kilometer 3,4 och 5 på av bara farten innan det var dags för nästa backe. Även här sänkte jag farten, tuggade på och höll koll på andningen.

Så jag hittade mitt tempo där jag inte tryckte på för mycket men ändå rullade på och försökte hålla det även om det var jobbigt att bli omsprungen i början. Tävlingshjärnan är ju inte lätt att stänga av.

I Ås-backen

Vid korset innan Gyttorp stod Erik flaggvakt och det var skönt att få lite pepp. Ja pepp får man ju av många längs banan men extra skönt att få av sonen. Valde att inte ta vätska i Gyttorp då jag inte känner att det behövs utan jag hade full fokus på att nu var det ”bara” sluttampen kvar.

Sista kilometrarna började jag både närma mig och springa om andra löpare vilket var så skönt. Extra skönt med tanke på att jag inte ökade faten utan höll mitt tempo.

Sista backen, Knutsbergsbacken är ju inte snäll men även här sprang jag om några och väl uppe är det ju inte mycket kvar. Jag tittade nu på klockan och insåg att det inte alls skulle bli den tid jag trodde utan bättre.

Sista backen, Knutsbergsbacken.

Min tanke var att bara mala på in i mål men när jag närmade mig tjejen som låg framför mig och märkte att jag hade en chans att ta mig om så tog jag dem. Hon hade hörlurar i öronenså min förhoppning var att hon inte skulle höra mig och svara på min spurt. Tack och lov gick det hem för jag hade inte mycket kvar att ge.

Tiden blev som sagt bättre än jag hade trott. Jag sprang in på 56:43 vilket gav en 29:e plats av 54 damer. Det är jag nöjd med.

Tack alla som hejade längs banan och i mål och med det önskar jag er alla Ett Gott Nytt År 🎉

Å-stadsloppet 2019

Jag har ju sprungit Å-stadsloppet ett antal gånger nu. Sprang 10 km åren 2010-2012 för att sedan sprunga 21 km 2013-2017. Förra året blev det tyvärr inget då jag var förkyld.

Så i år ville jag absolut springa. Eftersom jag sprang Kvinnersta Backyard Ultra förra helgen så var planen att ta ett lugnt lopp. Om jag hade krafter på slutet skulle jag testa men annars skulle jag ta det lugnt.

Hade en lugn förmiddag hemma innan jag blev hämtad av Sandra och Johan Lundqvist som också skulle springa. Vädret var lite växlande och det regnade rejält när vi åkte in till Örebro. Tack och lov så var det uppehåll när vi kom fram.

Jag och Sandra gick och hämtade ut våra nummerlappar medans Johan gick och efteranmälde sig. Vi höll oss inne i Tybblelundshallen då det var rätt ruggig ute. Hann träffa och prata med många vänner och det är alltid lika kul att ses på tävlingar.

Efter en tur på toaletten så gick vi tillbaka till bilen och plockade iordning oss. Jag plockade med mig två geler och valde att springa i tajts och t-shirt då jag hade på känn att det inte skulle gå så fort.

Strax innan klockan 14 gick vi till starten. Det blåste en del så jag förstod att det skulle bli lite tufft bitvis.

Jag önskade Sandra lycka till innan hon gick och ställde sig med 1,50-farthållaren. Startskottet gick och jag försökte hitta en bra rytm. Men min vana trogen på detta lopp så gick det för fort i början. Nere vid Skebäcksbron stod det massor av kända ansikten och hejade och det var så skönt, det ger en extra boost.

Nu går banan upp mot stan och här kom även blåsten. Men jag sprang på och låg runt 5,30 i tempo och det kändes stabilt och bra. Efter 7 km är de dags att springa ut mot Oset och Naturens hus. Även om det är fint här så blir det tråkigt och jag har det alltid tufft här. Tror det även beror på att man springer på grus och det suger så.

Det rullade på bra till 10 km men efter det så stumnade benen och jag stod inte ett val. Pressa eller låta kroppen bestämma tempot. Jag valde att låta kroppen bestämma tempot och mötte på kilometer för kilometer. Nu blåste det även ännu mer bitvis och det kändes som att jag stod still.

Det var ändå rätt skönt att få vända uppåt mot Universitet igen, även om nu går uppåt. Vid ca 18,h km kom Hasse Byren ikapp, han var farthållare för 2 h. Häng med oss nu så han och jag försökte verkligen men det fanns ingen kraft i benen. Så jag backade av till mig tempo igen och insåg att det blir inte under 2 h idag.

Strax innan 19 km gick jag om Per Börjesson, inte så att jag hade så myvke mer ork men att komma ikapp och gå förbi var skönt för det mentala. Fick även lite extra boost när en kille cyklade förbi och spelade ”Ace of Spades” med Motorhead. Det och att flera hejade samt att nu var det inte långt kvar fick mig att nöta på.

Strax efter20 när man kommer upp vid Universitetet och svänger vänster ner mot Tybblelundshallen så jag Eric från klubben och min tanke var att honom ska jag ikapp och om. Så nu ökade jag sista kilometern och med det började jag inse att om jag bet ihop så skulle jag fixa under 2 h. Mötte Erica som peppade extra innan jag gick ned mot Tybblelundshallen dä jag gick om Eric för att springa in på banan och med en spurt ta mig in på 1:59:30.

Kan inte vara annat än nöjd med tanke på allt. Kropp en kändes även helt ok efteråt. Inga stela eller stollpiga ben.

Jag är glad över att ha sprungit ännu ett Å-stadslopp och det är ju alltid kul att göra det tillsammans med vänner.

Både Sandra och Johan gjorde bra lopp så vi var alla nöjda när vi åkte hem.

Tack alla som peppade och hejade idag runt banan samt via meddelande.

Kvinnersta backyard ultra 2019

Att anmäla mig till Kvinnersta backyard ultra var inget planerat utan blev lite spontant efter samråd med coach Fredrik.

Jag har sprungit 2 stycken backyardlopp tidigare, Örebro Backyard Ultra, och senaste var för två år sedan.

Då sprang jag 8 varv så målet denna gång blev att springa 10 varv för att få pb på Backyard Ultra i antal varv.

Kvinnersta Backyard Ultra arrangerades av samma som Örebro Backyard Ultra, och utgick från samma ställe men nu var det en lite annorlunda bana. Jag provsprang den förra veckan så lite hum hade jag.

Vaknade upp till en fin men kall morgon då tempen visade -6 grader. Åt en rejäl frukost och packade ihop det sista innan jag åkte till Sandra för att hämta en pannlampa son jag skulle låna. Min var spårlöst försvunnen. Sen styrde jag kosan mot Kvinnersta. Jag ville vara där i god tid för att få en bra plats då jag visste att det skulle bli trångt. Det var över 100 deltagare anmälda vilket var så kul.

Jag kom dit, ställe upp mina saker och hade så god tid att jag hann både småprata med massa löpare samt gå och kolla på rallybilar och prata med lite folk. Det var nämligen Rikspokalen samtidigt. Det hade nämligen blivit en lite krock i planeringen och bokningen av dessa två evenemang.

Klockan rullade på och så var det dags för start. Backyard Ultra går ut på att man springer ett varv på 6,7 km och att det är omstart varje halvtimma. Last man/woman standing vinner.

Stack iväg och hamnade rätt långt fram. Kroppen och benen kändes bra och jag lät det rulla på. Tanken var att springa ett varv på 45 min så att jag skulle ha 15 min vila.

Solen sken från en klarblå himmel och det var bra kallt i början men efter ca 2 km åkte både vantar och buff av. Banan är ca 1 km asfalt i början för att sen gå på grusväg och stigar och avslutas med lite asfalt. Jag lufsade på och första varvet gick lite fort. Tog mig in på 42 min.

Gick på toa, tog energi och tog av mig jacka och sedan var det dags att springa igen. Även denna gång hamnade jag långt fram och även detta varv flöt på bra och jag kom in på 44 min. Samma procedur som innan och ut på varv 3.

Allt rullade på bra fram tills varv 5. Jag låg på varv mellan 42-44 min och kroppen kändes bra. Men strax efter start på varv 5 så krampade magen ihop och jag sprang nästan hela varvet med ont. Skyndade mig till toa när jag kom runt och satt där ett bra tag. Nu var det inte lika lätt att få i sig energi men jag gjorde mitt bästa.

Ut på varv 6 och magen gjorde fortsatt ont. Det var så tråkigt när resten av kroppen kändes bra. Mellan varv 6 och 7 satt jag åter en lång stund på toan men magen ville inte sluta krampa.

Tänkte först bryta efter varv 7 men tänkte att jag tar 8 varv så har jag tangerat mitt gamla varvrekord. Men hann inte mer än in till varvning när Frdrik säger att vi tar ett varv till. Jag springer med dig så får du pb iallafall.

Ok då morrade jag, försökte tvinga i mig lite energi, på med pannlampa och så gav vi oss iväg. Sista varvet gick ändå helt okej. Jag malde på i mitt tempo och även om magen krampde och jag var låg på energi så tog jag mig runt och möttes av Gry, Sanna, Martin och Johan från klubben sm hade kommit för att heja. Lite surt att stanna när dom kom men så kan det bli ibland.

Jag och Sara som också hoppade av på 9 varv hejade på dom som gav sig iväg på varv 10 innan det blev en varmt och skön dusch.

Men summan blev ändå 9 varv vilket blev pb på antal varv på Backyard samt att jag fick ihop strax över 60 km löpning. Det får jag vara nöjd med.

Tack alla som har peppat både på plats men även genom meddelanden umder dagen. Ingen nämnd ingen glömd.

Ultravasan 2019

Når toppen på Auklandbron och säger till han som springer bredvid att nu är det verkligen inte långt kvar. Hör sedan Patrik Nilver som står och hejar i sista lilla backen. Det och känslan av att nu är det snart klart gör att jag hittar oanade krafter för både ökningar och spurt in i mål. Har gåshud när jag springer dom sista metrarna till publikens jubel. Äntligen i mål på mitt andra Ultravasa.

Redan efter målgång förra året bestämde jag mig för att jag skulle springa året därpå och ta revange då jag föll illa. Nu visade det sig tyvärr inte bli så.

Jag har tränat på bra i år och kilometerna har rullat i på kontot. Även i år har jag jobbat veckan innan och det har varit allt än lugnt. På torsdagen började nerverna göra sig påminda och jag började bli nervös. Packade iordning på kvällen då vi skulle åka på fredagen. Hade lite svårt med klädval då det var stor risk för regn. Så för att vara på den säkra sidan så packade jag i massa olika val. Valet tänkte jag ta väl på plats.

Fredagen kom och jag jobbade till 12. Sen åkte jag hem och väntade på Johan Lundqvist från Örebro AIK samt min son Erik som skulle med och köra oss.

Vi rullade från Nora strax efter 13 för att stanna och ta den traditionella pizzan i Vansbro och landade i Sälen runt 17,15. Det kom ordentliga regnskurar under resan så det blev mycket väderprat.

Efter att vi hade plockat ut nummerlapparna så åkte vi till Lindvallen och handlade lite innan vi åkte upp till vårt boende i Tandådalen. Det blev lite felåkning då jag hade lyssnat lite illa och trodde att det var Hundfjället 😂 men vi kom tillslut dit med lite guidning av Tommy på telefon.

Kvällen bestod av beslutstagning av kläder, packning av väst och vila. Vädret sa uppehåll på morgonen och förmiddagen så jag valde långa byxor, t-shirt och sleeves vilket visade sig bli ett bra val. Strax efter 22 var det dags att försöka sova.

Det blev en natt med ytterst lite sömn så vi var allt annat än pigga när vi gick upp klockan 3 på morgonen. I med frukost, packa ur och städa boendet och sen ta oss ned till Berga by och starten. Det var mycket mer kaos kring starten i år än förra året. Det var deltagarekord (ca 1300 startande) så Erik släppte av oss innan han åkte vidare för att leta parkeringsplats. Jag och Johan lämnade våran packning som skulle till Eversberg och Mora innan vi köade till toaletten. Med ca 8 min till start tog vi oss mot starten och hamnade tyvärr rätt långt bak.

Det är dock bra maffigt att stå med alla andra löpare som ska ta sig an utmaningen att springa mellan Sälen och Mora. Starten gick och det gick sakta iväg. Kände lite frustration då jag ville komma igång och springa. Hamnade bakom massor som valde att gå direkt i första backen vilket var jobbigt. Så det blev lite kryssade och springande på kanten innan jag kom fram där det gick att springa. Hittade mitt tempo och malde på uppåt.

Det rullade på bra fram till Smågan där jag bara tog lite vatten innan jag fortsatte. Nu övergår det från grusväg till stiglöpning. Nu blev det tungt, både av att underlaget var både mera blött och geggigt än förra året. Vissa spångar låg under vatten. Samt att nu kickade min hjärna igång. Var så rädd för att ramla att det hämmade mig otroligt mycket.

Men jag nötte trots det på och kom fram till Mångsbodarna. Där såg jag Pär Johansson från Örebro AIK som stod och hejade och det var skönt med lite pepp. Lite längre bort stod Erik och väntade. Jag åt och var tvungen att gå på toa få magen inte riktigt var med.

Rullade åter på och försökte hitta ett avslappnat tempo men tankarna kom åter igen. Dock försökte jag peppa stafettdeltagarna som nu började komma varav Andreas Östlund från Örebro AIK var en av dom.

Dom tankarna hade jag hela vägen fram till Evertsberg där jag äntligen kunde slappna av.

Där stod Erik åter igen och tog emot mig, så skönt med ett bekant ansikte. Jag åt lite pannkakor och fyllde på med vätska samt bytte skor och strumpor innan jag åter sprang vidare. Nu fick jag dock en djup dipp, jag sprang och tänkte att nä jag bryter. Allt var bara tungt och det kändes så oöverkomligt långt kvar.

Men vid 54 km så stod en helt underbar tjej och frågade om jag ville ha chips!! Åh ja det ville jag gärna, hon frågade även om jag ville ha cola men det tackade jag nej till. När jag sprang vidare så ifrågasatte jag kraftigt detta beslut. Men hon stod åter vi ca 55 km och frågade om jag ville ha chips och cola. En stor stjärna till henne.

Jag träffade även Tomas Galmen i Oxberg och hans pepp och medlöpare en bit gav mig massor av energi.

Nu gick det lättare en bit igen och jag kunde rulla på i ett bättre tempo. Men säg den lycka som varar för nästa dipp kom strax innan Hökberg. Men där mötte jag både Lindha Lönnström och Rebecca Jansson med sällskap som hejade och peppade och det var så skönt.

Det var även massa mera folk som hejade som återkom hela tiden och det var så skönt att se dom även om dom inte var där för mig. Det gör så otroligt mycket.

Jag hamnade även med lite samma människor som jag ibland sprang om och ibland sprang dom om mig. Vi sprang och småpratade och det var trevligt avbrott för huvudet. Sprang en långa stund och pratade med en kille från Belgien. En riktigt skön prick.

Nu var det tungt i kroppen, jag kunde knappt lyfta benen och det regnade vilket gjorde att underlaget blev otroligt blött, geggigt och halt. Det var så skönt att komma till Eldris och se ensiffriga skyltar. Dock är dessa 9 kilometer otroligt långa. Jag hade även insett att tiden skulle bli sämre än året innan och jag var nära till tårarna många gånger. Men nu blev målet bara att ta mig i mål. Så när jag kom fram till 1 km kvar så var det otroligt skönt. Väl uppe på sista biten innan mål så ökade jag lite, och lite till och tack vare jublet från publiken lite till. Det är komiskt att man tydligen har mer kvar i kroppen då.

Det var en otroligt skön känsla i kroppen när jag sprang in under målportalen. Visst det var en sämre tid än förra året och jag var grymt besviken men nu så här så är jag nöjd att jag tog mig i mål. 90 kilometer är långt och det var besvärligare underlag i år. När jag jämför förra årets tider med årets så låg jag efter redan från i början med 30 min om man bortser från dom första 9 kilometerna som var rätt lika. Tog ändå ikapp på slutet på det skiljde 6 min och 26 sekunder i mål.

I mål mötte jag av Johan som tyvärr hade brutit mellan Oxberg och Hökberg pga att hans knä gett upp. Så tråkigt men klokt beslut. Erik dök även han upp. Pratade med Joakim från IFK Nora som även han tog sig i mål, pratade med Frida Södermark som blev 4:a av damerna på UV90 vilket var kul.

Åt lite mat innan vi tog oss till bilen där jag bytte till torra kläder innan färden hemåt inleddes.

Har fått frågan om jag ska springa nästa år igen men som det känns nu så nej, det får tiden utvisa.

Till sist ett STORT tack till Erik för skjutsen, till Johan för trevligt sällskap och till alla som peppat och hejat både hemifrån och på plats. Till alla okända och okända. Utan er hade det varit så mycket jobbigare!

Vägen mot Ultravasan

Nu har jag börjat vägen mot Ultravasan. Jag har ju sprungit två marathon på kort tid och har behövt vila upp mig men nu är det dags att skruva upp träningen.

Med det menas att jag kommer springa mera långa pass på flera timmar. Fokus ligger då varken på fart eller längd utan på tiden, jag ska alltså vara i rörelse under lång tid. Pulsen ska vara låg och jag ska ligga i mitt bekväma ”jag kan springa hur länge som helst tempo.

Dessa pass kommer jag som förra året springa på Bergslagsleden. I år kommer jag dock se till att springa på andra leder som jag inte sprungit på förut för att få lite variation. Jag har börjat trötta på lederna här i närheten. Det kan även bli så att jag kommer springa på Sörmlandsleden.

Jag behöver även komma över min rädsla för att ramla. Känner att kraschen (när jag ramlade på UV) förra året har satt sig i mig. Jag är ännu fegare nu än innan, och ja jag var det då med.

Men jag ska ta revange i år! Många undrar revange? Du tog dig ju i mål! Jo det gjorde jag men jag vill kunna springa och göra mitt bästa hel. Visst det kommer bli jobbigt och göra ont på slutet men då inte av skada utan av att jag har tagit ut det jag har i kroppen. Sen har jag ett litet tidsmål men det håller jag för mig själv.

Sedan hoppas jag på en sommar med lagom värme. Jag har verkligen insett att löpning i värme inte är bra för mig. Pulsen har varit hög även om ansträngningen inte har det. Så fort det blir svalare så sjunker pulsen. Så är lite tråkigt Svensk där, lagom är bäst 😉

Fortsättning följer…

Midsommarloppet 2019

Midsommarafton är inte en dag som jag brukar springa trot eller ej.

Midsommarafton ligger ju alltid på en fredag och då har jag vilodag så av den anledningen har det inte blivit något löpande.

Men när jag ändå skulle fira midsommar i Gävle och Daniel skulle springa Midsommarloppet så hängde jag med. Jag tänkte att det kan ju vara roligt med ett nytt lopp.

Loppet var ett lokalt litet lopp på 8 kilometer och gick mellan Gåsholma och Axmarby för 41:a gången.
Underlaget var mestadels väg i skogen men avslutade med ca 1,5 km asfalt.

Detta lopp var lite speciellt då start och mål låg på olika platser. Detta gjorde att vi fick ta två bilar till loppet. Vi ställde min vid målet och tog Daniels till starten där vi efteranmälde oss. Förutom Daniel så kände jag ingen alls vilket gjorde att jag inte alls var så nervös som jag brukar. Det var en rätt skön känsla.

Vädret då med tanke på all regn och åska sista tiden? Jo solen värmde på ordentligt nu och det blåste också rätt rejält. Jag bävade redan innan att värmen skulle bli tuff.

Efter uppvärmningen som kändes allt annat än bra så drog vi oss mot starten för att invänta startskottet som sköts med gevär.

När starten gick så försökte jag hitta ett någorlunda bekvämt tempo och hade en tanke om att ligga i 5-tempo. Men det klarade jag bara första kilometern för sedan började jag känna av värmen och pulsen sköt i höjden.

Det var ju inte platt heller vilket gjorde att det tillsammans med värmen blev väldigt jobbigt. Men det var bara att försöka få ned pulsen i nerförsbackarna och rulla på.

Det var rätt mycket folk ute i skogen och tittade och ju närmare målet vi kom desto fler stod och hejade och det var riktigt kul.

Väl ute på asfalten försökte jag räta upp mig och få lite fart men benen var bra möra och värmen hade ju redan knäckt mig. Så det var bara att rulla på och ta sig i mål. Även här stod det många och hejade oss alla in i mål.

Tiden blev 42:01 och jag kom på plats 147 av 273 startande och det får jag vara nöjd med. Sen var det ju roligt att tävla också.

Daniel hade det också tungt i värmen men gick i mål på för mig grym tid av 32:58 och plats 28. Så bra jobbat i värmen.

Vore kul att få till detta med att tävla på midsommarafton som en tradition på något sätt. Vi får se nästa år.

Stockholm Marathon

Med London Marathon för bara en månad sedan i benen och några veckor med bergodalbaneträning så var jag lite orolig för hur det skulle gå.

Visst jag skulle ju bara ta mig runt och visst jag var inte orolig över det men man vill ju ändå så mycket mer innerst inne.

Det var otroligt skönt att vara ledig två dagar innan det var dags att åka. Jag hann både vila och varva ned innan så det blev en bra uppladdning.

Packade på fredag kväll då mycket skulle med. Jag skulle ju inte bara springa utan även åka på 40-årsfest efter. För runt lite som en yr höna och letade saker, hittade tex fortfarande inte mitt flipbelt. Men när jag efter ett tag landade o soffan så kände jag att det jag inte har med har jag inte med.

Ställde klockan på 4,30 och lade mig för att få några timmars sömn. Konstigt nog så var jag inte nervös än.

Klockan ringde och då hade jag varit vaken ett tag så jag var allt annat än pigg. Men det vara bara att äta frukost, packa ihop det sista och sedan vänta på Elin och Sandra. Vi åkte in till Örebro och Karslund för att även i år åka med Örebro AIKs buss. Det är ju så smidigt och trevligt.

Vi kom in med bra tid kvar och hann prata med andra löpare. Fortfarande var jag inte nervös än. Kändes konstigt.

Bussresan upp flöt på smidigt och vi blev avsläppta nedanför Kungliga tennishallen då vägen redan var avstängd. Jag, Elin, Sandra, Therese och Josefin tog sällskap och hämtade ut våra nummerlappar samt shoppade på export. Det blev ett flipbelt och den sedvanliga munktröjan. Dock blev vi besvikna då de stora påsarna man brukar få att lägga väskor i var slut. Värst var nog bemötandet med att vi kan inte göra nått åt de. Det var ju ändå risk för regn.

Jaja inte mycket att göra. Vi tog oss bort till Örebro aiks hörna där vi satte på chip på skorna, satte på oss nummerlapparna och skrattade, allt i ett kontrollerat kaos. Nu började jag bli mer och mer nervös.

Sen var det dags att lämna in väskorna i inlämningen. Nu hoppades jag att min väska var så pass regnsäker som jag hoppades. Hade ju aldrig testat.

Passade på att träffa löpare som jag följer på Instagram, riktigt trevligt innan vi ställde oss i en låååång kö till toaletterna. Klockan rörde på sig men knappt kön. Men vi hann precis in innan det var dags att ta sig mot starten. I år startade jag, Elin och Marit i sista gruppen E som startade kl 12. Sandra startade i F kl 12,10.

Vädret var mulet och lite kyligt så det var lite kallt att stå och vänta. Men klockan rullade på och så var det dags. Startskottet gick och vi rörde oss sakta framåt. Vi önskade varandra lycka till och sen gick jag in i min bubbla. Tanken var att gå ut lugnt och sedan eventuellt kunna öka.

Nu blev det inte riktigt lika lugnt som jag hade tänkt men det rullade på bra. Vädret var perfekt att springa i och det kändes förvånansvärt bra. Så jag tänkte att det får rulla på så länge det går. Jag tog min första gel vid 5 km och drack vatten. Tänkte att jag skulle dricka ordentligt även fast det inte var varmt.

Strax efter 8 km kommer en löpare upp vid min sida och säger. ”Pb idag med?” Tog några varv i hjärnkontoret innan jag insåg att det var en kille som var med i London och sprang. Så kul att ses och prata. Efter några meningar önskade vi varandra lycka till och han försvann så sakta.

Jag hade Elin och Marit i närheten till ca 15 km. Där knöt sig magen mer och mer och tillslut kunde jag inte ignorera det mer och fick hoppa in på en bajamaja. Tyvärr så var magen inte med mig och det blev några stopp.

Men jag nötte på och sprang hela tiden. Tog bara några gåsteg vid vätskekontrollerna. Det är jag nöjd med iallafall. Jag sprang hela vägen trots allt.

Vid 25 km började jag känna att kroppen gnällde lite. Men jag höll min plan och nötte på.

Nu lite senare kom även regnet. Men det gjorde inget då jag ju redan var varm. Så min plan var att hålla benen i rörelse och försöka njuta lite. Man kan tycka att Stockholm är stort men jag såg flera som hejade på mig och det kändes så bra och gav så mycket energi.

Precis där Västerbron börjar gå uppåt kände jag en hand i ryggslutet och där kom grymma Sandra. Vi pratade lite snabbt innan hon rullade på igen. Nu regnade det rätt rejält och jag började bli lite kall. Men nu hade jag slutet i sikte och det var skönt.

När det var ca 2 km kvar började jag räkna i huvudet och insåg att om jag ökade lite så skulle jag nog ändå kunna gå in på nytt pb. Inte mycket men ändå. Så vi 41 km ökade jag rejält, benen skrek sluta men jag hade bestämt mig. Dock var det många trötta löpare i vägen och jag fick bita mig i läppen för att inte skrika att de skulle akta sig.

Väl inne på Stadion så ökade jag lite extra och lade mig på innerbanan. Men även här var det mycket folk i vägen. En våg av frustration sköljde över mig. Skulle jag missa nytt pb pga detta? Men jag bet i och kryssade mellan löpare innan jag kunde gå i mål på nytt pb med 1 min. Inte så mycket men pb är pb.

Tog mig tillbaka och hämtade ut min minister t-shirt och goodiebag (om än torftig i år) och hittade snabbt mina Goa vänner som hade gjort grymma prestationer utifrån deras förutsättningar.

Nu återstod det bara dusch innan det var dags att sätta sig på bussen mot Örebro och 40- årsfest.

Jag har insett att jag inte gillar denna nya bansträckning. Men men inte mycket att göra åt och jag är nu redan anmäld till nästa år.

Stort tack till alla som har peppat både på plats och hemifrån. Ni är grymma.

Nu ska kroppen få vila innan det är dags att börja träningen mot nästa utmaning, Ultravsan.

London Marathon 2019

Med ond kropp full av känslor springer jag in på upploppet på London Marathon. Jag har gåshud på armarna när jag under publikens jubel korsar mållinjen och stänger av klockan på nytt pb. En dröm har gått i upplevelse.

Jag har drömt om att springa London Marathon långt innan jag ens hade avklarat marathonsträckan. Kan egentligen inte förklara varför men den drömmen har funnits i mig sedan jag började avansera i längd.

Men länge tänkte jag att detta kommer bara vara en dröm för jag kommer aldrig klara av att springa så långt som ett marathon. Men när jag väl knäckte den längden så kom drömmen upp i ett annat ljus.

Nu är det ju så att detta matarhon är extremt svårt att få plats till. Så efter att har varit med i utlottningen i tre år i rad så ställde jag mig i kö hos PWT travel och lyckades tillsammans med L-Å få en plats.

Tiden har gått och jag har tränat på så gott jag har kunnat. Tyvärr har bla mycket sjukdom satt lite käppar i hjulet för mig så träningen har blivit lite lidande. Men sista månaderna har det ändå rullat på hyfsat bra och jag kände mig inte på topp men änfå okej.

Dagarna på slutet gick fort och jag kan väl säga att min uppladdning rent mentalt var allt annat än optimal. Men ibland kommer livet emellan och då är det bara att göra det bästa av situationen.

Packade och for runt som en yr höna på torsdagskvällen. Vad skulle jag ha med mig och vad behövdes? Paniken var ett faktum när jag inte hittade mitt flip belt. Hur jag än letade så hittade jag det inte. Men en packning fick jag ihop innan det var dags att försöka få lite sömn. Resan skulle ju börja från Örebro klockan 6,30 så jag åkte från Nora klockan 5,45 för att inte behöva känna stress.

Resan till Arlanda rullade på bra och incheckning och säkerhetskontroll gick utan problem. Vi hade även tid att äta lite sen frukost innan det var dags att sätta sig på planet. Vi flög med Brittish Airways vilket vi var glada för. SAS gick nämligen ut i strejk vid midnatt denna dag. Flygturen gick bra och det var häftigt att se London från ovan när vi flög över. Nu började jag känna att detta händer verkligen.

Vi landade på Heathrow och det en stor flygplats. Men vi lyckades ta oss ut ur alla säkerhetskontroller och hitta våra väskor och med mycket trevlig hjälp ta oss på Heathrow expresståg som tog oss snabbt till Paddington station.

Därifrån tog vi oss med hjälp av Google till vad vi trodde var vårt hotell, Hotel Royal Lancaster. Det var inte långt att gå men när vi kom in i foajén och möttes av välklädda män som tog hand om våra väskor så var vi övertygade om att vi hade kommit fel. I mina ögon var detta ett lyxhotell. Men vi skulle bo där, helt otroligt.

Så efter incheckning så åkte vi upp till våning 10 och vårt rum som hade utsikt över Notting Hill, Hyde park och vi såg även London eye.

Efter lite funderande så valde vi att gå och äta direkt och det blev Burger King. Lätthittat och enkelt. Vi funderade på om vi skulle ta oss till mässan redan denna dag och hämta våra nummerlappar för att ha en hel dag på lördagen utan måsten. Efter lite funderande så blev det så och vi tog oss till närmaste tunnelbanestation vilket visade sig vara under hotellet. Där fick vi så bra hjälp av en helt otroligt trevlig kvinna som jobbade där. Hon såg nog hur förvirrade vi var.

Men ner i tunnelbanan och iväg. Och vi lyckades utan större problem ta oss till mässan som låg i Excel. Det var mycket folk men inga köer att tala om så vi var glada över att ha tagit oss dit tidigare. Dock var det redan slutsålt på mycket kläder vilket var surt. Så vi snurrade runt och kollade, tog kort m.m innan vi kände oss två och trötta och började vår resa tillbaka till hotellet. Väl där insåg vi hur hungriga vi var så vi gick tillbaka mot Paddington och där hittade vi ett jättemysigt fik där vi åt en ciabatta och tog en kaffe. Nu har vi bra slitna så det blev bara att ta sig tillbaka till hotellet och sova.

Klockan stod på 7 för att hinna med så mycket som möjligt av dagen samt med en tanke om att vi skulle vara trötta på kvällen. Vi gick ner till en lyxig frukost där jag aldrig känt mig så uppassad. Kändes så lyxigt.

Efter frukosten så kollade vi vart New Ballance flagship store låg. Där fanns det nämligen en chans att det fanns kläder kvar att köpa som var slut på mässan. Så vi promenerade bort dit och såg under vägen massa fint. London är verkligen en helt underbar stad.

Väl där visa de det sig att det fanns en jacka kvar och den satt på provdockan. Åh som försäljaren sa, everything is for sale. En lycklig men lite fattigare L-Å gick därifrån.

Nu började sightseeing av London. Vi gick till Piccadilly cirkus, letade efter hotellet jag bodde på när jag var på klassresa i 9:an men det var nu en butik m.m.

Sen gick vi och kollade bla Marble arch, Big Ben, Tafalagure square, Downing Street, Buckingham Palace, Hyde park m.m.

Vi letade även upp målet som låg vid James park. Dom höll på att bygga upp det då men det var redan mäktigt att se. Nu var vi rätt trötta och otroligt påverkade av nått pollen som for i luften. Ögonen sved och vi nös. Så vi tog oss tillbaka till hotellet genom att snedda genom Hyde park. På så vis visste vi ju hur vi skulle gå tillbaka dagen efter.

Väl tillbaka till hotellet och hungriga som vargar så letade vi på en restaurang som serverade fish and chips. Fick så mycket mat att jag inte orkade äta upp, men gott var det.

Nu återstod det sista inför morgondagen. Att plocka fram kläder, sätta på nummerlapp, chip och packa med det som skulle ligga i påsen. Jag velade länge över klädval men det blev långa byxor och linne. Hadd glömt överdragskläder att ha på innan. Så jag hade köpt en billig tröja på hm och sedan fick jag klara mig.

Sömnen var ju inte det bästa natten innan men jag började bli ordentligt nervös nu och började ifrågasätta mig själv. Skulle jag ens klara av att komma i mål?

Men jag försökte skjuta bort dom negativa tankarna och fokusera på allt som skulle göras. En god frukost intogs innan vi packade ihop oss och satte oss på bussen som skulle köra ut oss till Greenwich där starten var. Det var kul att se en annan del av London.

Vi blev avsläppt på ett stort fält där det fanns massor av toaletter, lastbilar för kläder samt alla löpare i den blå gruppen. Det fanns tre grupper som startade på olika ställen för att sen gå ihop tillsammans.

Magen hade inte kommit igång så det var nu mitt fokus. Efter två turen på toaletten kände jag mig ändå så redo jag kunde vara, dock var jag orolig över att magen skulle braka.

Roligaste var vi såg att dom hade ”woman urinorar”. Jag och Petra var tvungna att gå in och kolla hur det såg ut. Inte en helt dålig idé.

Vädret hade sagt att det skulle bli regn men än så länge slapp vi de och jag hoppades att det inte skulle komma. Det var kallt och blåsigt och solen ville inte riktigt komma fram bakom molnen. Men vi stod och huttrade tillsammans i fållan till starten. Jag var nu själv i min väntan på att min grupp (nummer 3) skulle få starta 10,22. Dom första gick iväg 10,10 och sedan startade massa andra efter.

Tröjan fick vara på så länge det bara var möjligt och jag frös ordentligt när jag tog av mig den och kastade den åt sidan.

Nu var det nära, så nära starten i min största dröm inom löpning. Det fladdrade till i magen och så gick startskottet. Jag stod rätt långt fram så det rullade på bra från början.

Min tanke var att ligga på 5,35 för att gå under 4 timmar. Det var oroligt lättlöpt de första kilometerna och det gick lite för fort. Men jag valde att låta det rulla på och tänkte att det håller så länge det håller. Den lätta banan och den helt oroliga publiken fick mig att flyga fram och jag hade gåshud många gånger. Det var inte en bit som inte var packad med peppande publik och på vissa solen var det fyrdubblet i bredd av folk. Det spelades musik, trummor och dansades. Många stod och bjöd på både godis och frukt.

Vid 10 km blev det lite trångt och farten sjönk men sen rullade det på igen fram till ca 22 km. Där var det som att någon tryckte på en knapp och all energi försvann. Hade inget att trycka med och nu kom dom negativa tankarna krypandes. Jag hade verkligen inte det mentala med mig. Så när jag insåg att det skulle skita sig med 4 timmar så passade jag på att lyfta blicken och njuta av loppet, London och all grym publik. Jag mötte även de lite snabbare löparna efter ca 21 km och det var kul att se dom och kunna heja och peppa lite.

När jag sprang över Tower Bridge var känslorna verkligen utanpå. Publiken skrek och känslan över att springa över ett så stort monument var obeskrivlig.

Vid 35 kom hoppet tillbaka och jag började kunna rulla på bättre igen. Nu insåg jag att om jag bara höll mig rullande så skulle jag klara pb. Det sporrade och jag nötte på och sprang om många löpare på slutet. Känslan av att springa om och återigen publiken fick mig att springa dom sista kilometerna leende och snabbare.

Väl framme vid Buckingham Palace var jublet öronbedövande och tårarna var nära. Vilken känsla. Jag hade inte vara klarat ännu en mara utan min stora dröm London Marathon samt på pb med 5 min.

Så när jag gick över mållinjen med armarna i luften så var jag så lycklig, trött och mentalt slut men lycklig.

Men medaljen runt halsen återstod nu den långa promenader ned till min lastbil för att hämta ut min väska samt för att hitta mina vänner som redan gått i mål på pb med 5 min dom med. Så grymma. Petra avslutade även sin Six star finischer vilket innebär att man springer Chicago, Boston, New York, Berlin, Tokyo och London. Så imponerande.

Haltande, ömma och trötta valde vi att ta oss till närmaste tunnelbanestation vilket var Piccadilly cirkus. Den respekt som folk hade i sina blickar när dom såg våra medaljer var helt otroligt. Man insåg verkligen att det är respekt i Engelsmännen att man har sprungit London Marathon.

Väl tillbaka vid vår station så träffade vi återigen samma kvinna som hjälpte oss på fredagen. Hon kom ihåg oss och gratulerade oss. Det var roligt kul.

Aldrig har väl en dusch varit så skön. En lång varm dusch för att sedan dra på sig morgonrocken och lägga sig i sängen och känna, Jag har gjort de, jag har sprungit London Marathon!!

Lite ledsen för att min plan och mål om under 4 timmar sprack men så glad över pb och själva upplevelsen. Sen känner jag att detta var inte mitt sista London Marathon, jag kommer tillbaka.

Kvällen avslutades med otroligt god fish and chips tillsammans i gott sällskap av Petra, Mika och L-Å.

Tack alla som har peppat mig inna, under och efter loppet. Det betyder så otroligt mycket. Detta kommer jag bära med mig i minnet hela mitt liv.

Sen var det inte sista gången jag sprang London Marathon. Kan ju eventuellt även bli fler maror utomlands…

Nu väntar Stockholm Marathon den 1 juni.

Startmilen 2019

För 7:e året i rad så sprang jag Startmilen.

Kände innan att varför gör jag detta?! 10 km är ju enligt mig den värsta sträckan att tävla på. Det är ju kräkjobbigt från början till slut och 10 km är ju ändå en bit.

Men som sagt det är en tradition och jag och många med mig ser det som den officiella starten tävlingsåret. Den kallas ju inte ”det stora kosläppet” för intet.

När jag åkte hemifrån var det mulet och allt annat än skönt så jag hade på mig underställströja bla. Men när jag kom till Örebro sprack det upp och solen kom fram och med den värmen. Så det var bara att ta av sig underställströjan och köra på t-shirt (glad att jag hade den). Hade helst velat ha shorts med men det var bara att gilla läget.

Träffade som vanligt massa löparvänner så det blev en del prat innan det var dags att ställa sig på startlinjen. Jag och Karin valde att ställa oss långt fram. Känns ju bra att så med dom snabba som pratar sub 40 🤣

Starten gick och jag drogs som vanligt med i starten men slog snabbt i bromsen och lade mig på 4.50. Tanken var att ligga där i snitt för att kunna ta mig in under 50.

Men jag insåg snabbt att det skulle bli tufft för jag fick kämpa på att hålla mig där. Det var alldeles för varmt och luftrören var ansträngda. Här haft en jobbig vecka med pollen och astma och det kändes idag.

Men jag rullade på och sprang om en del innan varvningen. Där hade jag dock helst velat stanna. Det var så jobbigt och jag fick fajtas ordentligt med huvudet. Tänkte på coachs ord ”spring smart” så jag tänkte att går det saktare andra varvet och jag kommer över 50 så får det väl bli så.

Andra varvet gick saktare men jag kämpade på och med en kilometer kvar insåg jag att det skulle gå. Det skulle inte vara med mycket men det skulle gå att komma in under 50.

Så jag ökade lite på slutet och slog på en spurt och gick in på 49:44.

Jag är riktigt nöjd med tiden men mindre nöjd med känslan men man kan ju inte få allt.

Nu är tävlingssäsongen 2019 officiellt igång.

Tack alla för pepp idag!!

Foto: Ronny Öberg

Foto: Ronny Öberg

Foto: Patrik Nilver

Foto: Patrik Nilver

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑