Sök

Träning is life

En träningsblogg från en hårt arbetande tvåbarnsmamma mitt i livet

Etikett

halvmara

Å-stadsloppet 2019

Jag har ju sprungit Å-stadsloppet ett antal gånger nu. Sprang 10 km åren 2010-2012 för att sedan sprunga 21 km 2013-2017. Förra året blev det tyvärr inget då jag var förkyld.

Så i år ville jag absolut springa. Eftersom jag sprang Kvinnersta Backyard Ultra förra helgen så var planen att ta ett lugnt lopp. Om jag hade krafter på slutet skulle jag testa men annars skulle jag ta det lugnt.

Hade en lugn förmiddag hemma innan jag blev hämtad av Sandra och Johan Lundqvist som också skulle springa. Vädret var lite växlande och det regnade rejält när vi åkte in till Örebro. Tack och lov så var det uppehåll när vi kom fram.

Jag och Sandra gick och hämtade ut våra nummerlappar medans Johan gick och efteranmälde sig. Vi höll oss inne i Tybblelundshallen då det var rätt ruggig ute. Hann träffa och prata med många vänner och det är alltid lika kul att ses på tävlingar.

Efter en tur på toaletten så gick vi tillbaka till bilen och plockade iordning oss. Jag plockade med mig två geler och valde att springa i tajts och t-shirt då jag hade på känn att det inte skulle gå så fort.

Strax innan klockan 14 gick vi till starten. Det blåste en del så jag förstod att det skulle bli lite tufft bitvis.

Jag önskade Sandra lycka till innan hon gick och ställde sig med 1,50-farthållaren. Startskottet gick och jag försökte hitta en bra rytm. Men min vana trogen på detta lopp så gick det för fort i början. Nere vid Skebäcksbron stod det massor av kända ansikten och hejade och det var så skönt, det ger en extra boost.

Nu går banan upp mot stan och här kom även blåsten. Men jag sprang på och låg runt 5,30 i tempo och det kändes stabilt och bra. Efter 7 km är de dags att springa ut mot Oset och Naturens hus. Även om det är fint här så blir det tråkigt och jag har det alltid tufft här. Tror det även beror på att man springer på grus och det suger så.

Det rullade på bra till 10 km men efter det så stumnade benen och jag stod inte ett val. Pressa eller låta kroppen bestämma tempot. Jag valde att låta kroppen bestämma tempot och mötte på kilometer för kilometer. Nu blåste det även ännu mer bitvis och det kändes som att jag stod still.

Det var ändå rätt skönt att få vända uppåt mot Universitet igen, även om nu går uppåt. Vid ca 18,h km kom Hasse Byren ikapp, han var farthållare för 2 h. Häng med oss nu så han och jag försökte verkligen men det fanns ingen kraft i benen. Så jag backade av till mig tempo igen och insåg att det blir inte under 2 h idag.

Strax innan 19 km gick jag om Per Börjesson, inte så att jag hade så myvke mer ork men att komma ikapp och gå förbi var skönt för det mentala. Fick även lite extra boost när en kille cyklade förbi och spelade ”Ace of Spades” med Motorhead. Det och att flera hejade samt att nu var det inte långt kvar fick mig att nöta på.

Strax efter20 när man kommer upp vid Universitetet och svänger vänster ner mot Tybblelundshallen så jag Eric från klubben och min tanke var att honom ska jag ikapp och om. Så nu ökade jag sista kilometern och med det började jag inse att om jag bet ihop så skulle jag fixa under 2 h. Mötte Erica som peppade extra innan jag gick ned mot Tybblelundshallen dä jag gick om Eric för att springa in på banan och med en spurt ta mig in på 1:59:30.

Kan inte vara annat än nöjd med tanke på allt. Kropp en kändes även helt ok efteråt. Inga stela eller stollpiga ben.

Jag är glad över att ha sprungit ännu ett Å-stadslopp och det är ju alltid kul att göra det tillsammans med vänner.

Både Sandra och Johan gjorde bra lopp så vi var alla nöjda när vi åkte hem.

Tack alla som peppade och hejade idag runt banan samt via meddelande.

Semesterhalvmaran 2018

Jag har bara sprungit detta lopp en gång förut och det var 2016, även då en otroligt varm dag. Det var då mitt första DNF kom, dvs att jag bröt.

Så visst var det med en hel del fjärilar i magen som jag anmälde mig. Hur skulle det gå denna gång? Skulle den dåliga känslan komma ikapp?

Loppet går ju inte förns kl 18 på kvällen så jag tog det mest lugnt hela dagen.och laddade med mat och resorb.

Väl där så visade bilens termometer att det var 30 grader och det var verkligen gassande varmt ute. Det enda som var lite positivt var att det faktiskt blåste lite och var inte som förra gången helt vindstilla.

Tog ut min nummerlapp och han bara byta några ord med Patrik från arrangörsklubben och pappa till Ruth som kom farande. Hennes kramar och lyckönskningar fick mig att få lite extra energi vilket var precis vad jag behövde.

Pratade med massa löparvänner innan jag och coach värmde upp och gick igenom hur jag skulle springa loppet. Tanken var att inte gå fullt utan springa ett kontrollerat lopp med god känsla då jag är väldigt nedtränad just nu. Ett hårt träningspass under kontroll alltså.

I starten stod alla i skuggan så länge vi kunde innan det var dags att gå fram till sträcket och ge sig iväg. Många stack men jag slog i bromsen och kände att jag inte ville dras med alla.

Min plan var att ligga runt ca 5.30-tempo och jag hittade lite likasinnade gubbar som höll samma tempo som jag slog följe med. Det var nu riktigt varm och när vi sprang upp gör backen på en slinga som går på första varvet så stod det still. Men vi nötte på i vår lilla grupp där vi tappade några både framåt och bakåt.

Vid första västskan tog jag en vatten och en sportdryck samt en svamp. Den visade sig vara riktigt skön art ha med sig. Här tappade vi lite fler löpare då det trotts att Närkeslätten sägs vara platt går rätt mycket uppför.

Känslan var ändå god och jag och Eric från klubben hjälptes åt att växeldra och i ryggen hade vi några andra löpare. Men efter andra vätskan släppte även de samt att vi gick om några som hade det tungt och kvar blev Jag, Eric och Thomas Johansson från Örebro aik.

Vi nötte på fram till varvningen och där valde jag att släppa dom. Hade kunnat bita i men kände att värmen tog och att mina ben började gnälla.

Andra varvet slapp vi slingan upp vilket var så skönt. Vi sprang istället rakt och här fanns en dusch att svalka sig i. Det och svampen räddade mig.

Vid vätskan såg jag att Eric drog ifrån och att Thomas tog det lugnt och verkade vänta in mig. Men när han väl började springa så kände jag att just den farten hade inte jag utan jag fortsatte köra mitt race.

Så nu malde jag på och avverkade backe för backe innan det var dags för ännu en vätskekontroll. Här kom jag åter ikapp Thomas och nu gick det lite nedåt. Jag lät benen rulla på och fick snabbt en lucka. Känslan att jag kommer klara loppet, känslan av att det snart var klart samt att jag (efter en snabb huvudräkning) insåg att jag skulle gå under 2 h fick mig att hitta det där sista.

Det var så skönt att få spurta i mål på tiden 1:58:23 och känna att jag inte hade tagit ut mig men ändå fått till ett bra lopp.

Efter dusch och hamburgare med Rodney och Micke kändes det ännu bättre och jag åkte hemåt med ett leende. Så skönt att jag fick ta revange!

Örebro aik halvmaraton DNF

Detta är ju egentligen ett blogginlägg jag inte vill skriva men ni får ju följa mig i både med och motgångar. Så då kan jag ju inte dölja när det går dåligt. Nu har jag nog även surat klart tror jag.

Men från början. Jag anmälde mig med tanke på att få till ett bra pass med nummerlapp på bröstet.

Coach Fredrik hade bestämt hur jag skulle springa och några dagar innan fick jag även vet att han hade fixat en farthållare. Hjälp vilken panik jag fick när jag inte visste vem det var. Jag hade mina aningar men visste som sagt inte förns på tävlingskvällen. Ja för detta lopp går ju på en vanlig onsdag.

Jag åkte direkt dit efter jobbet för att hjälpa till lite innan. Behövde bara vara med i början då vi var så många så jag kunde förbereda mig i lugn och ro. Eller ja iallafall så lugnt det gick då jag var rejält nervös.

Min farthållare visade sig vara L-Å. Nu blev jag ju inte mindre nervös med tanke på att han är så grym. Men men jag tänkte att jag kan ju inte göra mera än mitt bästa.

Tanken var att gå 4-5 slag under min tröskelpuls som är 164. Bestämde mig att inte komma över 159. Kom jag upp på 160 skulle jag backa av. Skulle hålla det tills ca 5 km kvar och då skulle jag då bestämma om jag ville trycka eller ligga kvar. Loppet skulle alltså gå hårt men kontrollerat utan att dra på sig mjölksyra.

Elin skulle även springa så henne mötte jag upp vid nummerlappsutdelningen. Massa spring på toa blev det innan det var dags att värma upp lite samt ta sig till starten.

Vädret visade sig på sin bästa sida med strålande sol och lagom varmt, dock lite blåsigt bitvis.

Starten gick och jag försökte hitta ett lagom tempo och inte dra på för mycket i början. Hade bara koll på min puls, farten gick L-Å hålla koll på.

Första kilometern gick lite för fort men sedan kom jag in i en bra fart och det rullade på. Pulsen låg och pendlade mellan 158-159 och gick den upp på 160 så backade jag av.

Elin låg med oss i början men drog sakta ifrån och låg ett antal meter före. Vi plus Therese från Örebro aik låg tillsammans och avverkade kilometer gör kilometer och jag hade det under kontroll och det kändes bra fram till ca 9 km. Då hände det något i vänster baksida lår. En känsla som jag aldrig känt förut. Det small inte eller drog inte till utan gjorde bara fruktansvärt ont. Detta gjorde att jag inte fick med mig benet och jag tappade all fart. Sprang vidare i hopp om att det skulle ge sig men icke. Gick och stannade och stretchade men inget hjälpte. Det var bara att i se att det fick bli att bryta. Jag ville verkligen inte och hade inte långt ifrån tårarna. Men ibland måste man inse fakta.

Sprang fram till varvningen och där kastade jag in handduken. L-Å sprang vidare och jagade ikapp Elin som istället fick stödet. Grymma vännen kom in under 1.50 med tiden 1.49.49. Du är så bäst ❤

Det jag får ta med mig är iallafall tills jag fick ont så gick det bra och jag hade en bra känsla. Pulsen låg på en bra nivå och farten var helt ok.

Tack L-Å för stödet så långt det gick. Grattis Elin till en grymt genomförd tävling och tack alla för peppen runt banan.

Nu ska jag bara tjura klart, gå vidare och hoppas bli bra i låtet. Idag så här två dagar senare känns det iallafall ok.

Nora Marathon 2018

Jag hade planerat springa Nora Marathon redan i höstas. Har velat springa det men har jobbat på det istället.

Men jag har ju varit sjuk lite för mycket sista tiden och det har påverkat min träning. Så mina mål var innan denna vecka att ta varv för var men iallfall få till minst 3 varv dvs ett bra träningspass. Helst ville jag känna att det var lugnt för att ta alla 4.

Men ibland blir det inte som man planerat. Jag åkte på magsjuka i veckan och länge kändes det som att jag skulle få kasta in handduken. Men jag valde att inte ta beslut förns idag.

Är kanske lite för envis för mitt eget bästa ibland men jag ville verkligen testa. Var dock beredd på att det skulle gå allt annat än lätt.

Åkte upp till Norvalla strax efter 9 för att hämta ut nummerlappen. Solen sken från en klarblå himmel och det var en hel del minusgrader. På vägen låg det bitvis rätt mycket is men ca 7.5 km var ändå isfri. Detta till skillnad från de två tidigare åren då det har varit plusgrader och snöfria vägar.

Det var ett rätt stort startfält i år även om nu några föranmälda inte kom till start. Detta berodde mycket på att Örebro AIK hade förlagt sitt sista långpass till vår tävling.

Jag valde att slå följe med Karin, CJ, Robert, Karin och co som skulle hålla 6-tempo runt. I början flöt det på och jag njöt av att få röra på mig samt av det underbara vädret.

Men i backen upp mot Gyttorp kom första stoppet och jag fick gå några meter. Direkt tappade jag min lilla grupp men tog istället följe med Lindha, Peter o några andra. Nötte på i mitt tempo och efter att ha fått pepp av pappa vis ishallen så tog jag mig in till varvningen. Där stod mamma med mera pepp och jag fyllde på så gott jag kunde med dryck och mat.

Rullade åter iväg men nu blev det snabbt jobbigt och jag hade tom svårt att hålla farten uppe nerför. Lindha och co trippade lätt om mig och försvann och nu var det tungt. Men envis som jag är så nötte jag på. Återigen i backen mot Gyttorp tog orken slut och jag valde att gå. Där kom Catrine från Örebro aik ikapp och jag försökte hänga på henne väl uppe på asfalten men orken fanns inte där. Där och då bestämde jag mig för att ta mig till mål och bryta. Det var inte värt att slita så.

Fyllde på mer i magen i Gyttorp och rullade vidare. Hadr nu blivit omsprungen av Tina från Nora och hade henne en bit fram och Catrine ännu en bit längre fram. Jag valde att fokusera mig på mig själv och heöt plötsligt var jag ikapp Tina och så om och när jag svängde mot vattenskidklubben så hörde jag hennes steg mindre och mindre.

Jag började ni ta in mer och mer på Catrine och även om vi båda gick i backen så kom jag ikapp på toppen. Vi sprang ihop ett tag innan jag tänkte att jag kan ju iallafall ta ut det sista jag har i kroppen nu när jag ska bryta. Så jag ökade lite och fick en liten lucka som jag höll in i mål.

Eftersom man kunde springa en halvmara också så fick jag en officiell tid på halvmaran så man kan ju egentligen säga att jag inte bröt utan bytte sträcka 😉

Även om jag är missnöjd så är jag ändå nöjd med dagen. 2 varv är ju bättre än inga varv.

Och nästa år står jag och Elin på startlinjen ihop för det har hon lovat 😉😘

Tack alla gör pepp idag och speciellt mamma, pappa och Elin ❤

Foto: Stig Fridhamre
Foto: Kristine Fridhamre

Womans Health Halvmaraton 2016

Klockan ringde 5.30 imorse och jag släpade mig ur sängen på stela ben. Speciellt vaderna gnällde efter veckans lite för tuffa uppladdning.

När jag åt frukost kom dock bakslag nummer två. Jag började må illa och fick sluta äta och lägga mig ner en stund. Magen strejkade totalt och det blev många toabesök innan Marit kom.

Jag satte mig bakom ratten och vi började med att plocka upp Lena och fortsatte sedan in till Örebro där vi plockade upp Helena.

Färden mot Stockholm påbörjades och vi kom fram både rätt och i bra tid. Vädret var kallt men solen tittade fram mellan molnen.

image

Vi hämtade våra nummerlappar och kollade vart starten och målet var. Sen blev det lite väntan och våndan över klädval. Jag valde tillslut att springa i bara t-shirt och hoppade både buff och vantar.

Efter ett sista toalettbesök, uppvärmning och lämning av väska så begav vi oss till starten. Jag och Helena ställde oss längst fram i tävlingsklassen och Marit och Le att ställde sig längre bak i Motionsklassen.

När starten gick så sprang jag inte iväg som vanligt utan valde att backa av lite. Jag hade en plan i huvudet och den ville jag försöka hålla. Nu gick dom första kilometerna inte helt enligt planen men dom första kilometerna gick över stan och dom var rätt lätt lättlöpta så jag lät benen jobba på.

När vi kom in på Djurgården så blev det jobbigare. Både pga av underlaget men även av dom många backar som jag inte visste fanns. Höll ändå hyfsat tempo men strax innan varvning så knöt sig magen och den krampade från och till ända in i mål. När vi gick ut på varv två hade vi sprungit 12 km och jag funderade ärligt på att hoppa av. Men envisheten är starkare så jag fortsatte. Klämde i mig lite energi och nötte på. Strax i nanoteknik det var dags att springa in på Djurgården igen så kom tre 1.49-pacelöpare ikapp mig och jag tog chansen att hänga på. Deras pepp fick mig att öka och återfå energi. Vi avverkade kilometer för kilometer och jag sprang även om en bekant  (Pansy IF Start). När det var ca 3 kilometer kvar tappade jag gruppen och fick härliga slita riktigt ont. Hittade dock lite extra energi sista kilometern och tog in på dom och deras pepp fick mig att spurta i mål på tiden 1.48.57. En bra tid med tanke på allt.

Helena mötte upp efter målet och vi gick och åt tillsammans i väntan på Marit och Lena.

Vilka tjejer jag har haft äran att umgås med idag.
Helena sprang på tiden 1.31.14 vilket gav henne en 17:e plats samt pb. Riktigt grymt!
Marit sprang på tiden 1.48.58 vilket var pb även för henne. Stolt över dig!
Lena som jag har följt genom två löpgrupper sprang sin första halvmara på tiden 2.23.19. Så otroligt bra jobbat!

Tack för idag vänner och tack för all pepp och hejarrop 😄

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑