Sök

Träning is life

En träningsblogg från en hårt arbetande tvåbarnsmamma mitt i livet

Etikett

2019

Sammanfattning av 2019

Då var det dags att sammanfatta året 2019. Året där jag hade två stora mål. London Marathon och Ultravasan. Båda loppen genomförde jag även om jag ville så mycket mer.

Jag har inte sprungit så många lopp detta år som jag hade velat men när man lägger fokus på längre lopp så behövs det både mer träning samt återhämtning.

De lopp jag har sprungit i år är

  • Nora Marathon (halvmaran)
  • Startmilen
  • London Marathon
  • Stockholm Marathon
  • Midsommarloppet
  • Semesterhalvmaran
  • Ultravasan
  • Kvinnersta Backyard Ultra
  • Å-stadsloppet
  • Sylvesterloppet

Att London Marathon var årets höjdpunkt behöver jag ju knappast skriva. Mitt mål nu är att springa det igen samt fler lopp utomlands.

Förra året (2018) så slog jag distansrekord på löpta kilometer under året. Det gjorde jag nu 2019 också då jag lyckades få ihop 2714,77 km. Det är som att jag skulle springa från Nora till Wien och lite till. Jag har även fått till 273 h träning samt 240 pass.

Men det har blivit många härliga kilometrar tillsammans med vänner. Både i Nora och Örebro. Jag har löpcoachat och varit farthållare. Jag har jobbat på cykelläger för Almsan samt varit med på triathlonläger på Mallorca. För mig är löpning så mycket mer än att bara springa, det är gemenskap också.

Även i år har jag haft med- och motgångar men så är det ju. Hoppas bara på lite mera nedgångar till 2020 då jag nu satsar på längre distans.

Nu satsar jag på ett nytt bra år med mycket löpning och träning. Hoppas ni fortsätter att följa med.

Å-stadsloppet 2019

Jag har ju sprungit Å-stadsloppet ett antal gånger nu. Sprang 10 km åren 2010-2012 för att sedan sprunga 21 km 2013-2017. Förra året blev det tyvärr inget då jag var förkyld.

Så i år ville jag absolut springa. Eftersom jag sprang Kvinnersta Backyard Ultra förra helgen så var planen att ta ett lugnt lopp. Om jag hade krafter på slutet skulle jag testa men annars skulle jag ta det lugnt.

Hade en lugn förmiddag hemma innan jag blev hämtad av Sandra och Johan Lundqvist som också skulle springa. Vädret var lite växlande och det regnade rejält när vi åkte in till Örebro. Tack och lov så var det uppehåll när vi kom fram.

Jag och Sandra gick och hämtade ut våra nummerlappar medans Johan gick och efteranmälde sig. Vi höll oss inne i Tybblelundshallen då det var rätt ruggig ute. Hann träffa och prata med många vänner och det är alltid lika kul att ses på tävlingar.

Efter en tur på toaletten så gick vi tillbaka till bilen och plockade iordning oss. Jag plockade med mig två geler och valde att springa i tajts och t-shirt då jag hade på känn att det inte skulle gå så fort.

Strax innan klockan 14 gick vi till starten. Det blåste en del så jag förstod att det skulle bli lite tufft bitvis.

Jag önskade Sandra lycka till innan hon gick och ställde sig med 1,50-farthållaren. Startskottet gick och jag försökte hitta en bra rytm. Men min vana trogen på detta lopp så gick det för fort i början. Nere vid Skebäcksbron stod det massor av kända ansikten och hejade och det var så skönt, det ger en extra boost.

Nu går banan upp mot stan och här kom även blåsten. Men jag sprang på och låg runt 5,30 i tempo och det kändes stabilt och bra. Efter 7 km är de dags att springa ut mot Oset och Naturens hus. Även om det är fint här så blir det tråkigt och jag har det alltid tufft här. Tror det även beror på att man springer på grus och det suger så.

Det rullade på bra till 10 km men efter det så stumnade benen och jag stod inte ett val. Pressa eller låta kroppen bestämma tempot. Jag valde att låta kroppen bestämma tempot och mötte på kilometer för kilometer. Nu blåste det även ännu mer bitvis och det kändes som att jag stod still.

Det var ändå rätt skönt att få vända uppåt mot Universitet igen, även om nu går uppåt. Vid ca 18,h km kom Hasse Byren ikapp, han var farthållare för 2 h. Häng med oss nu så han och jag försökte verkligen men det fanns ingen kraft i benen. Så jag backade av till mig tempo igen och insåg att det blir inte under 2 h idag.

Strax innan 19 km gick jag om Per Börjesson, inte så att jag hade så myvke mer ork men att komma ikapp och gå förbi var skönt för det mentala. Fick även lite extra boost när en kille cyklade förbi och spelade ”Ace of Spades” med Motorhead. Det och att flera hejade samt att nu var det inte långt kvar fick mig att nöta på.

Strax efter20 när man kommer upp vid Universitetet och svänger vänster ner mot Tybblelundshallen så jag Eric från klubben och min tanke var att honom ska jag ikapp och om. Så nu ökade jag sista kilometern och med det började jag inse att om jag bet ihop så skulle jag fixa under 2 h. Mötte Erica som peppade extra innan jag gick ned mot Tybblelundshallen dä jag gick om Eric för att springa in på banan och med en spurt ta mig in på 1:59:30.

Kan inte vara annat än nöjd med tanke på allt. Kropp en kändes även helt ok efteråt. Inga stela eller stollpiga ben.

Jag är glad över att ha sprungit ännu ett Å-stadslopp och det är ju alltid kul att göra det tillsammans med vänner.

Både Sandra och Johan gjorde bra lopp så vi var alla nöjda när vi åkte hem.

Tack alla som peppade och hejade idag runt banan samt via meddelande.

Stockholm Marathon

Med London Marathon för bara en månad sedan i benen och några veckor med bergodalbaneträning så var jag lite orolig för hur det skulle gå.

Visst jag skulle ju bara ta mig runt och visst jag var inte orolig över det men man vill ju ändå så mycket mer innerst inne.

Det var otroligt skönt att vara ledig två dagar innan det var dags att åka. Jag hann både vila och varva ned innan så det blev en bra uppladdning.

Packade på fredag kväll då mycket skulle med. Jag skulle ju inte bara springa utan även åka på 40-årsfest efter. För runt lite som en yr höna och letade saker, hittade tex fortfarande inte mitt flipbelt. Men när jag efter ett tag landade o soffan så kände jag att det jag inte har med har jag inte med.

Ställde klockan på 4,30 och lade mig för att få några timmars sömn. Konstigt nog så var jag inte nervös än.

Klockan ringde och då hade jag varit vaken ett tag så jag var allt annat än pigg. Men det vara bara att äta frukost, packa ihop det sista och sedan vänta på Elin och Sandra. Vi åkte in till Örebro och Karslund för att även i år åka med Örebro AIKs buss. Det är ju så smidigt och trevligt.

Vi kom in med bra tid kvar och hann prata med andra löpare. Fortfarande var jag inte nervös än. Kändes konstigt.

Bussresan upp flöt på smidigt och vi blev avsläppta nedanför Kungliga tennishallen då vägen redan var avstängd. Jag, Elin, Sandra, Therese och Josefin tog sällskap och hämtade ut våra nummerlappar samt shoppade på export. Det blev ett flipbelt och den sedvanliga munktröjan. Dock blev vi besvikna då de stora påsarna man brukar få att lägga väskor i var slut. Värst var nog bemötandet med att vi kan inte göra nått åt de. Det var ju ändå risk för regn.

Jaja inte mycket att göra. Vi tog oss bort till Örebro aiks hörna där vi satte på chip på skorna, satte på oss nummerlapparna och skrattade, allt i ett kontrollerat kaos. Nu började jag bli mer och mer nervös.

Sen var det dags att lämna in väskorna i inlämningen. Nu hoppades jag att min väska var så pass regnsäker som jag hoppades. Hade ju aldrig testat.

Passade på att träffa löpare som jag följer på Instagram, riktigt trevligt innan vi ställde oss i en låååång kö till toaletterna. Klockan rörde på sig men knappt kön. Men vi hann precis in innan det var dags att ta sig mot starten. I år startade jag, Elin och Marit i sista gruppen E som startade kl 12. Sandra startade i F kl 12,10.

Vädret var mulet och lite kyligt så det var lite kallt att stå och vänta. Men klockan rullade på och så var det dags. Startskottet gick och vi rörde oss sakta framåt. Vi önskade varandra lycka till och sen gick jag in i min bubbla. Tanken var att gå ut lugnt och sedan eventuellt kunna öka.

Nu blev det inte riktigt lika lugnt som jag hade tänkt men det rullade på bra. Vädret var perfekt att springa i och det kändes förvånansvärt bra. Så jag tänkte att det får rulla på så länge det går. Jag tog min första gel vid 5 km och drack vatten. Tänkte att jag skulle dricka ordentligt även fast det inte var varmt.

Strax efter 8 km kommer en löpare upp vid min sida och säger. ”Pb idag med?” Tog några varv i hjärnkontoret innan jag insåg att det var en kille som var med i London och sprang. Så kul att ses och prata. Efter några meningar önskade vi varandra lycka till och han försvann så sakta.

Jag hade Elin och Marit i närheten till ca 15 km. Där knöt sig magen mer och mer och tillslut kunde jag inte ignorera det mer och fick hoppa in på en bajamaja. Tyvärr så var magen inte med mig och det blev några stopp.

Men jag nötte på och sprang hela tiden. Tog bara några gåsteg vid vätskekontrollerna. Det är jag nöjd med iallafall. Jag sprang hela vägen trots allt.

Vid 25 km började jag känna att kroppen gnällde lite. Men jag höll min plan och nötte på.

Nu lite senare kom även regnet. Men det gjorde inget då jag ju redan var varm. Så min plan var att hålla benen i rörelse och försöka njuta lite. Man kan tycka att Stockholm är stort men jag såg flera som hejade på mig och det kändes så bra och gav så mycket energi.

Precis där Västerbron börjar gå uppåt kände jag en hand i ryggslutet och där kom grymma Sandra. Vi pratade lite snabbt innan hon rullade på igen. Nu regnade det rätt rejält och jag började bli lite kall. Men nu hade jag slutet i sikte och det var skönt.

När det var ca 2 km kvar började jag räkna i huvudet och insåg att om jag ökade lite så skulle jag nog ändå kunna gå in på nytt pb. Inte mycket men ändå. Så vi 41 km ökade jag rejält, benen skrek sluta men jag hade bestämt mig. Dock var det många trötta löpare i vägen och jag fick bita mig i läppen för att inte skrika att de skulle akta sig.

Väl inne på Stadion så ökade jag lite extra och lade mig på innerbanan. Men även här var det mycket folk i vägen. En våg av frustration sköljde över mig. Skulle jag missa nytt pb pga detta? Men jag bet i och kryssade mellan löpare innan jag kunde gå i mål på nytt pb med 1 min. Inte så mycket men pb är pb.

Tog mig tillbaka och hämtade ut min minister t-shirt och goodiebag (om än torftig i år) och hittade snabbt mina Goa vänner som hade gjort grymma prestationer utifrån deras förutsättningar.

Nu återstod det bara dusch innan det var dags att sätta sig på bussen mot Örebro och 40- årsfest.

Jag har insett att jag inte gillar denna nya bansträckning. Men men inte mycket att göra åt och jag är nu redan anmäld till nästa år.

Stort tack till alla som har peppat både på plats och hemifrån. Ni är grymma.

Nu ska kroppen få vila innan det är dags att börja träningen mot nästa utmaning, Ultravsan.

London Marathon 2019

Med ond kropp full av känslor springer jag in på upploppet på London Marathon. Jag har gåshud på armarna när jag under publikens jubel korsar mållinjen och stänger av klockan på nytt pb. En dröm har gått i upplevelse.

Jag har drömt om att springa London Marathon långt innan jag ens hade avklarat marathonsträckan. Kan egentligen inte förklara varför men den drömmen har funnits i mig sedan jag började avansera i längd.

Men länge tänkte jag att detta kommer bara vara en dröm för jag kommer aldrig klara av att springa så långt som ett marathon. Men när jag väl knäckte den längden så kom drömmen upp i ett annat ljus.

Nu är det ju så att detta matarhon är extremt svårt att få plats till. Så efter att har varit med i utlottningen i tre år i rad så ställde jag mig i kö hos PWT travel och lyckades tillsammans med L-Å få en plats.

Tiden har gått och jag har tränat på så gott jag har kunnat. Tyvärr har bla mycket sjukdom satt lite käppar i hjulet för mig så träningen har blivit lite lidande. Men sista månaderna har det ändå rullat på hyfsat bra och jag kände mig inte på topp men änfå okej.

Dagarna på slutet gick fort och jag kan väl säga att min uppladdning rent mentalt var allt annat än optimal. Men ibland kommer livet emellan och då är det bara att göra det bästa av situationen.

Packade och for runt som en yr höna på torsdagskvällen. Vad skulle jag ha med mig och vad behövdes? Paniken var ett faktum när jag inte hittade mitt flip belt. Hur jag än letade så hittade jag det inte. Men en packning fick jag ihop innan det var dags att försöka få lite sömn. Resan skulle ju börja från Örebro klockan 6,30 så jag åkte från Nora klockan 5,45 för att inte behöva känna stress.

Resan till Arlanda rullade på bra och incheckning och säkerhetskontroll gick utan problem. Vi hade även tid att äta lite sen frukost innan det var dags att sätta sig på planet. Vi flög med Brittish Airways vilket vi var glada för. SAS gick nämligen ut i strejk vid midnatt denna dag. Flygturen gick bra och det var häftigt att se London från ovan när vi flög över. Nu började jag känna att detta händer verkligen.

Vi landade på Heathrow och det en stor flygplats. Men vi lyckades ta oss ut ur alla säkerhetskontroller och hitta våra väskor och med mycket trevlig hjälp ta oss på Heathrow expresståg som tog oss snabbt till Paddington station.

Därifrån tog vi oss med hjälp av Google till vad vi trodde var vårt hotell, Hotel Royal Lancaster. Det var inte långt att gå men när vi kom in i foajén och möttes av välklädda män som tog hand om våra väskor så var vi övertygade om att vi hade kommit fel. I mina ögon var detta ett lyxhotell. Men vi skulle bo där, helt otroligt.

Så efter incheckning så åkte vi upp till våning 10 och vårt rum som hade utsikt över Notting Hill, Hyde park och vi såg även London eye.

Efter lite funderande så valde vi att gå och äta direkt och det blev Burger King. Lätthittat och enkelt. Vi funderade på om vi skulle ta oss till mässan redan denna dag och hämta våra nummerlappar för att ha en hel dag på lördagen utan måsten. Efter lite funderande så blev det så och vi tog oss till närmaste tunnelbanestation vilket visade sig vara under hotellet. Där fick vi så bra hjälp av en helt otroligt trevlig kvinna som jobbade där. Hon såg nog hur förvirrade vi var.

Men ner i tunnelbanan och iväg. Och vi lyckades utan större problem ta oss till mässan som låg i Excel. Det var mycket folk men inga köer att tala om så vi var glada över att ha tagit oss dit tidigare. Dock var det redan slutsålt på mycket kläder vilket var surt. Så vi snurrade runt och kollade, tog kort m.m innan vi kände oss två och trötta och började vår resa tillbaka till hotellet. Väl där insåg vi hur hungriga vi var så vi gick tillbaka mot Paddington och där hittade vi ett jättemysigt fik där vi åt en ciabatta och tog en kaffe. Nu har vi bra slitna så det blev bara att ta sig tillbaka till hotellet och sova.

Klockan stod på 7 för att hinna med så mycket som möjligt av dagen samt med en tanke om att vi skulle vara trötta på kvällen. Vi gick ner till en lyxig frukost där jag aldrig känt mig så uppassad. Kändes så lyxigt.

Efter frukosten så kollade vi vart New Ballance flagship store låg. Där fanns det nämligen en chans att det fanns kläder kvar att köpa som var slut på mässan. Så vi promenerade bort dit och såg under vägen massa fint. London är verkligen en helt underbar stad.

Väl där visa de det sig att det fanns en jacka kvar och den satt på provdockan. Åh som försäljaren sa, everything is for sale. En lycklig men lite fattigare L-Å gick därifrån.

Nu började sightseeing av London. Vi gick till Piccadilly cirkus, letade efter hotellet jag bodde på när jag var på klassresa i 9:an men det var nu en butik m.m.

Sen gick vi och kollade bla Marble arch, Big Ben, Tafalagure square, Downing Street, Buckingham Palace, Hyde park m.m.

Vi letade även upp målet som låg vid James park. Dom höll på att bygga upp det då men det var redan mäktigt att se. Nu var vi rätt trötta och otroligt påverkade av nått pollen som for i luften. Ögonen sved och vi nös. Så vi tog oss tillbaka till hotellet genom att snedda genom Hyde park. På så vis visste vi ju hur vi skulle gå tillbaka dagen efter.

Väl tillbaka till hotellet och hungriga som vargar så letade vi på en restaurang som serverade fish and chips. Fick så mycket mat att jag inte orkade äta upp, men gott var det.

Nu återstod det sista inför morgondagen. Att plocka fram kläder, sätta på nummerlapp, chip och packa med det som skulle ligga i påsen. Jag velade länge över klädval men det blev långa byxor och linne. Hadd glömt överdragskläder att ha på innan. Så jag hade köpt en billig tröja på hm och sedan fick jag klara mig.

Sömnen var ju inte det bästa natten innan men jag började bli ordentligt nervös nu och började ifrågasätta mig själv. Skulle jag ens klara av att komma i mål?

Men jag försökte skjuta bort dom negativa tankarna och fokusera på allt som skulle göras. En god frukost intogs innan vi packade ihop oss och satte oss på bussen som skulle köra ut oss till Greenwich där starten var. Det var kul att se en annan del av London.

Vi blev avsläppt på ett stort fält där det fanns massor av toaletter, lastbilar för kläder samt alla löpare i den blå gruppen. Det fanns tre grupper som startade på olika ställen för att sen gå ihop tillsammans.

Magen hade inte kommit igång så det var nu mitt fokus. Efter två turen på toaletten kände jag mig ändå så redo jag kunde vara, dock var jag orolig över att magen skulle braka.

Roligaste var vi såg att dom hade ”woman urinorar”. Jag och Petra var tvungna att gå in och kolla hur det såg ut. Inte en helt dålig idé.

Vädret hade sagt att det skulle bli regn men än så länge slapp vi de och jag hoppades att det inte skulle komma. Det var kallt och blåsigt och solen ville inte riktigt komma fram bakom molnen. Men vi stod och huttrade tillsammans i fållan till starten. Jag var nu själv i min väntan på att min grupp (nummer 3) skulle få starta 10,22. Dom första gick iväg 10,10 och sedan startade massa andra efter.

Tröjan fick vara på så länge det bara var möjligt och jag frös ordentligt när jag tog av mig den och kastade den åt sidan.

Nu var det nära, så nära starten i min största dröm inom löpning. Det fladdrade till i magen och så gick startskottet. Jag stod rätt långt fram så det rullade på bra från början.

Min tanke var att ligga på 5,35 för att gå under 4 timmar. Det var oroligt lättlöpt de första kilometerna och det gick lite för fort. Men jag valde att låta det rulla på och tänkte att det håller så länge det håller. Den lätta banan och den helt oroliga publiken fick mig att flyga fram och jag hade gåshud många gånger. Det var inte en bit som inte var packad med peppande publik och på vissa solen var det fyrdubblet i bredd av folk. Det spelades musik, trummor och dansades. Många stod och bjöd på både godis och frukt.

Vid 10 km blev det lite trångt och farten sjönk men sen rullade det på igen fram till ca 22 km. Där var det som att någon tryckte på en knapp och all energi försvann. Hade inget att trycka med och nu kom dom negativa tankarna krypandes. Jag hade verkligen inte det mentala med mig. Så när jag insåg att det skulle skita sig med 4 timmar så passade jag på att lyfta blicken och njuta av loppet, London och all grym publik. Jag mötte även de lite snabbare löparna efter ca 21 km och det var kul att se dom och kunna heja och peppa lite.

När jag sprang över Tower Bridge var känslorna verkligen utanpå. Publiken skrek och känslan över att springa över ett så stort monument var obeskrivlig.

Vid 35 kom hoppet tillbaka och jag började kunna rulla på bättre igen. Nu insåg jag att om jag bara höll mig rullande så skulle jag klara pb. Det sporrade och jag nötte på och sprang om många löpare på slutet. Känslan av att springa om och återigen publiken fick mig att springa dom sista kilometerna leende och snabbare.

Väl framme vid Buckingham Palace var jublet öronbedövande och tårarna var nära. Vilken känsla. Jag hade inte vara klarat ännu en mara utan min stora dröm London Marathon samt på pb med 5 min.

Så när jag gick över mållinjen med armarna i luften så var jag så lycklig, trött och mentalt slut men lycklig.

Men medaljen runt halsen återstod nu den långa promenader ned till min lastbil för att hämta ut min väska samt för att hitta mina vänner som redan gått i mål på pb med 5 min dom med. Så grymma. Petra avslutade även sin Six star finischer vilket innebär att man springer Chicago, Boston, New York, Berlin, Tokyo och London. Så imponerande.

Haltande, ömma och trötta valde vi att ta oss till närmaste tunnelbanestation vilket var Piccadilly cirkus. Den respekt som folk hade i sina blickar när dom såg våra medaljer var helt otroligt. Man insåg verkligen att det är respekt i Engelsmännen att man har sprungit London Marathon.

Väl tillbaka vid vår station så träffade vi återigen samma kvinna som hjälpte oss på fredagen. Hon kom ihåg oss och gratulerade oss. Det var roligt kul.

Aldrig har väl en dusch varit så skön. En lång varm dusch för att sedan dra på sig morgonrocken och lägga sig i sängen och känna, Jag har gjort de, jag har sprungit London Marathon!!

Lite ledsen för att min plan och mål om under 4 timmar sprack men så glad över pb och själva upplevelsen. Sen känner jag att detta var inte mitt sista London Marathon, jag kommer tillbaka.

Kvällen avslutades med otroligt god fish and chips tillsammans i gott sällskap av Petra, Mika och L-Å.

Tack alla som har peppat mig inna, under och efter loppet. Det betyder så otroligt mycket. Detta kommer jag bära med mig i minnet hela mitt liv.

Sen var det inte sista gången jag sprang London Marathon. Kan ju eventuellt även bli fler maror utomlands…

Nu väntar Stockholm Marathon den 1 juni.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑