Sök

Träning is life

En träningsblogg från en hårt arbetande tvåbarnsmamma mitt i livet

Kategori

Uncategorized

Sammanfattning av 2019

Då var det dags att sammanfatta året 2019. Året där jag hade två stora mål. London Marathon och Ultravasan. Båda loppen genomförde jag även om jag ville så mycket mer.

Jag har inte sprungit så många lopp detta år som jag hade velat men när man lägger fokus på längre lopp så behövs det både mer träning samt återhämtning.

De lopp jag har sprungit i år är

  • Nora Marathon (halvmaran)
  • Startmilen
  • London Marathon
  • Stockholm Marathon
  • Midsommarloppet
  • Semesterhalvmaran
  • Ultravasan
  • Kvinnersta Backyard Ultra
  • Å-stadsloppet
  • Sylvesterloppet

Att London Marathon var årets höjdpunkt behöver jag ju knappast skriva. Mitt mål nu är att springa det igen samt fler lopp utomlands.

Förra året (2018) så slog jag distansrekord på löpta kilometer under året. Det gjorde jag nu 2019 också då jag lyckades få ihop 2714,77 km. Det är som att jag skulle springa från Nora till Wien och lite till. Jag har även fått till 273 h träning samt 240 pass.

Men det har blivit många härliga kilometrar tillsammans med vänner. Både i Nora och Örebro. Jag har löpcoachat och varit farthållare. Jag har jobbat på cykelläger för Almsan samt varit med på triathlonläger på Mallorca. För mig är löpning så mycket mer än att bara springa, det är gemenskap också.

Även i år har jag haft med- och motgångar men så är det ju. Hoppas bara på lite mera nedgångar till 2020 då jag nu satsar på längre distans.

Nu satsar jag på ett nytt bra år med mycket löpning och träning. Hoppas ni fortsätter att följa med.

Å-stadsloppet 2019

Jag har ju sprungit Å-stadsloppet ett antal gånger nu. Sprang 10 km åren 2010-2012 för att sedan sprunga 21 km 2013-2017. Förra året blev det tyvärr inget då jag var förkyld.

Så i år ville jag absolut springa. Eftersom jag sprang Kvinnersta Backyard Ultra förra helgen så var planen att ta ett lugnt lopp. Om jag hade krafter på slutet skulle jag testa men annars skulle jag ta det lugnt.

Hade en lugn förmiddag hemma innan jag blev hämtad av Sandra och Johan Lundqvist som också skulle springa. Vädret var lite växlande och det regnade rejält när vi åkte in till Örebro. Tack och lov så var det uppehåll när vi kom fram.

Jag och Sandra gick och hämtade ut våra nummerlappar medans Johan gick och efteranmälde sig. Vi höll oss inne i Tybblelundshallen då det var rätt ruggig ute. Hann träffa och prata med många vänner och det är alltid lika kul att ses på tävlingar.

Efter en tur på toaletten så gick vi tillbaka till bilen och plockade iordning oss. Jag plockade med mig två geler och valde att springa i tajts och t-shirt då jag hade på känn att det inte skulle gå så fort.

Strax innan klockan 14 gick vi till starten. Det blåste en del så jag förstod att det skulle bli lite tufft bitvis.

Jag önskade Sandra lycka till innan hon gick och ställde sig med 1,50-farthållaren. Startskottet gick och jag försökte hitta en bra rytm. Men min vana trogen på detta lopp så gick det för fort i början. Nere vid Skebäcksbron stod det massor av kända ansikten och hejade och det var så skönt, det ger en extra boost.

Nu går banan upp mot stan och här kom även blåsten. Men jag sprang på och låg runt 5,30 i tempo och det kändes stabilt och bra. Efter 7 km är de dags att springa ut mot Oset och Naturens hus. Även om det är fint här så blir det tråkigt och jag har det alltid tufft här. Tror det även beror på att man springer på grus och det suger så.

Det rullade på bra till 10 km men efter det så stumnade benen och jag stod inte ett val. Pressa eller låta kroppen bestämma tempot. Jag valde att låta kroppen bestämma tempot och mötte på kilometer för kilometer. Nu blåste det även ännu mer bitvis och det kändes som att jag stod still.

Det var ändå rätt skönt att få vända uppåt mot Universitet igen, även om nu går uppåt. Vid ca 18,h km kom Hasse Byren ikapp, han var farthållare för 2 h. Häng med oss nu så han och jag försökte verkligen men det fanns ingen kraft i benen. Så jag backade av till mig tempo igen och insåg att det blir inte under 2 h idag.

Strax innan 19 km gick jag om Per Börjesson, inte så att jag hade så myvke mer ork men att komma ikapp och gå förbi var skönt för det mentala. Fick även lite extra boost när en kille cyklade förbi och spelade ”Ace of Spades” med Motorhead. Det och att flera hejade samt att nu var det inte långt kvar fick mig att nöta på.

Strax efter20 när man kommer upp vid Universitetet och svänger vänster ner mot Tybblelundshallen så jag Eric från klubben och min tanke var att honom ska jag ikapp och om. Så nu ökade jag sista kilometern och med det började jag inse att om jag bet ihop så skulle jag fixa under 2 h. Mötte Erica som peppade extra innan jag gick ned mot Tybblelundshallen dä jag gick om Eric för att springa in på banan och med en spurt ta mig in på 1:59:30.

Kan inte vara annat än nöjd med tanke på allt. Kropp en kändes även helt ok efteråt. Inga stela eller stollpiga ben.

Jag är glad över att ha sprungit ännu ett Å-stadslopp och det är ju alltid kul att göra det tillsammans med vänner.

Både Sandra och Johan gjorde bra lopp så vi var alla nöjda när vi åkte hem.

Tack alla som peppade och hejade idag runt banan samt via meddelande.

Vägen mot Ultravasan

Nu har jag börjat vägen mot Ultravasan. Jag har ju sprungit två marathon på kort tid och har behövt vila upp mig men nu är det dags att skruva upp träningen.

Med det menas att jag kommer springa mera långa pass på flera timmar. Fokus ligger då varken på fart eller längd utan på tiden, jag ska alltså vara i rörelse under lång tid. Pulsen ska vara låg och jag ska ligga i mitt bekväma ”jag kan springa hur länge som helst tempo.

Dessa pass kommer jag som förra året springa på Bergslagsleden. I år kommer jag dock se till att springa på andra leder som jag inte sprungit på förut för att få lite variation. Jag har börjat trötta på lederna här i närheten. Det kan även bli så att jag kommer springa på Sörmlandsleden.

Jag behöver även komma över min rädsla för att ramla. Känner att kraschen (när jag ramlade på UV) förra året har satt sig i mig. Jag är ännu fegare nu än innan, och ja jag var det då med.

Men jag ska ta revange i år! Många undrar revange? Du tog dig ju i mål! Jo det gjorde jag men jag vill kunna springa och göra mitt bästa hel. Visst det kommer bli jobbigt och göra ont på slutet men då inte av skada utan av att jag har tagit ut det jag har i kroppen. Sen har jag ett litet tidsmål men det håller jag för mig själv.

Sedan hoppas jag på en sommar med lagom värme. Jag har verkligen insett att löpning i värme inte är bra för mig. Pulsen har varit hög även om ansträngningen inte har det. Så fort det blir svalare så sjunker pulsen. Så är lite tråkigt Svensk där, lagom är bäst 😉

Fortsättning följer…

London Marathon 2019

Med ond kropp full av känslor springer jag in på upploppet på London Marathon. Jag har gåshud på armarna när jag under publikens jubel korsar mållinjen och stänger av klockan på nytt pb. En dröm har gått i upplevelse.

Jag har drömt om att springa London Marathon långt innan jag ens hade avklarat marathonsträckan. Kan egentligen inte förklara varför men den drömmen har funnits i mig sedan jag började avansera i längd.

Men länge tänkte jag att detta kommer bara vara en dröm för jag kommer aldrig klara av att springa så långt som ett marathon. Men när jag väl knäckte den längden så kom drömmen upp i ett annat ljus.

Nu är det ju så att detta matarhon är extremt svårt att få plats till. Så efter att har varit med i utlottningen i tre år i rad så ställde jag mig i kö hos PWT travel och lyckades tillsammans med L-Å få en plats.

Tiden har gått och jag har tränat på så gott jag har kunnat. Tyvärr har bla mycket sjukdom satt lite käppar i hjulet för mig så träningen har blivit lite lidande. Men sista månaderna har det ändå rullat på hyfsat bra och jag kände mig inte på topp men änfå okej.

Dagarna på slutet gick fort och jag kan väl säga att min uppladdning rent mentalt var allt annat än optimal. Men ibland kommer livet emellan och då är det bara att göra det bästa av situationen.

Packade och for runt som en yr höna på torsdagskvällen. Vad skulle jag ha med mig och vad behövdes? Paniken var ett faktum när jag inte hittade mitt flip belt. Hur jag än letade så hittade jag det inte. Men en packning fick jag ihop innan det var dags att försöka få lite sömn. Resan skulle ju börja från Örebro klockan 6,30 så jag åkte från Nora klockan 5,45 för att inte behöva känna stress.

Resan till Arlanda rullade på bra och incheckning och säkerhetskontroll gick utan problem. Vi hade även tid att äta lite sen frukost innan det var dags att sätta sig på planet. Vi flög med Brittish Airways vilket vi var glada för. SAS gick nämligen ut i strejk vid midnatt denna dag. Flygturen gick bra och det var häftigt att se London från ovan när vi flög över. Nu började jag känna att detta händer verkligen.

Vi landade på Heathrow och det en stor flygplats. Men vi lyckades ta oss ut ur alla säkerhetskontroller och hitta våra väskor och med mycket trevlig hjälp ta oss på Heathrow expresståg som tog oss snabbt till Paddington station.

Därifrån tog vi oss med hjälp av Google till vad vi trodde var vårt hotell, Hotel Royal Lancaster. Det var inte långt att gå men när vi kom in i foajén och möttes av välklädda män som tog hand om våra väskor så var vi övertygade om att vi hade kommit fel. I mina ögon var detta ett lyxhotell. Men vi skulle bo där, helt otroligt.

Så efter incheckning så åkte vi upp till våning 10 och vårt rum som hade utsikt över Notting Hill, Hyde park och vi såg även London eye.

Efter lite funderande så valde vi att gå och äta direkt och det blev Burger King. Lätthittat och enkelt. Vi funderade på om vi skulle ta oss till mässan redan denna dag och hämta våra nummerlappar för att ha en hel dag på lördagen utan måsten. Efter lite funderande så blev det så och vi tog oss till närmaste tunnelbanestation vilket visade sig vara under hotellet. Där fick vi så bra hjälp av en helt otroligt trevlig kvinna som jobbade där. Hon såg nog hur förvirrade vi var.

Men ner i tunnelbanan och iväg. Och vi lyckades utan större problem ta oss till mässan som låg i Excel. Det var mycket folk men inga köer att tala om så vi var glada över att ha tagit oss dit tidigare. Dock var det redan slutsålt på mycket kläder vilket var surt. Så vi snurrade runt och kollade, tog kort m.m innan vi kände oss två och trötta och började vår resa tillbaka till hotellet. Väl där insåg vi hur hungriga vi var så vi gick tillbaka mot Paddington och där hittade vi ett jättemysigt fik där vi åt en ciabatta och tog en kaffe. Nu har vi bra slitna så det blev bara att ta sig tillbaka till hotellet och sova.

Klockan stod på 7 för att hinna med så mycket som möjligt av dagen samt med en tanke om att vi skulle vara trötta på kvällen. Vi gick ner till en lyxig frukost där jag aldrig känt mig så uppassad. Kändes så lyxigt.

Efter frukosten så kollade vi vart New Ballance flagship store låg. Där fanns det nämligen en chans att det fanns kläder kvar att köpa som var slut på mässan. Så vi promenerade bort dit och såg under vägen massa fint. London är verkligen en helt underbar stad.

Väl där visa de det sig att det fanns en jacka kvar och den satt på provdockan. Åh som försäljaren sa, everything is for sale. En lycklig men lite fattigare L-Å gick därifrån.

Nu började sightseeing av London. Vi gick till Piccadilly cirkus, letade efter hotellet jag bodde på när jag var på klassresa i 9:an men det var nu en butik m.m.

Sen gick vi och kollade bla Marble arch, Big Ben, Tafalagure square, Downing Street, Buckingham Palace, Hyde park m.m.

Vi letade även upp målet som låg vid James park. Dom höll på att bygga upp det då men det var redan mäktigt att se. Nu var vi rätt trötta och otroligt påverkade av nått pollen som for i luften. Ögonen sved och vi nös. Så vi tog oss tillbaka till hotellet genom att snedda genom Hyde park. På så vis visste vi ju hur vi skulle gå tillbaka dagen efter.

Väl tillbaka till hotellet och hungriga som vargar så letade vi på en restaurang som serverade fish and chips. Fick så mycket mat att jag inte orkade äta upp, men gott var det.

Nu återstod det sista inför morgondagen. Att plocka fram kläder, sätta på nummerlapp, chip och packa med det som skulle ligga i påsen. Jag velade länge över klädval men det blev långa byxor och linne. Hadd glömt överdragskläder att ha på innan. Så jag hade köpt en billig tröja på hm och sedan fick jag klara mig.

Sömnen var ju inte det bästa natten innan men jag började bli ordentligt nervös nu och började ifrågasätta mig själv. Skulle jag ens klara av att komma i mål?

Men jag försökte skjuta bort dom negativa tankarna och fokusera på allt som skulle göras. En god frukost intogs innan vi packade ihop oss och satte oss på bussen som skulle köra ut oss till Greenwich där starten var. Det var kul att se en annan del av London.

Vi blev avsläppt på ett stort fält där det fanns massor av toaletter, lastbilar för kläder samt alla löpare i den blå gruppen. Det fanns tre grupper som startade på olika ställen för att sen gå ihop tillsammans.

Magen hade inte kommit igång så det var nu mitt fokus. Efter två turen på toaletten kände jag mig ändå så redo jag kunde vara, dock var jag orolig över att magen skulle braka.

Roligaste var vi såg att dom hade ”woman urinorar”. Jag och Petra var tvungna att gå in och kolla hur det såg ut. Inte en helt dålig idé.

Vädret hade sagt att det skulle bli regn men än så länge slapp vi de och jag hoppades att det inte skulle komma. Det var kallt och blåsigt och solen ville inte riktigt komma fram bakom molnen. Men vi stod och huttrade tillsammans i fållan till starten. Jag var nu själv i min väntan på att min grupp (nummer 3) skulle få starta 10,22. Dom första gick iväg 10,10 och sedan startade massa andra efter.

Tröjan fick vara på så länge det bara var möjligt och jag frös ordentligt när jag tog av mig den och kastade den åt sidan.

Nu var det nära, så nära starten i min största dröm inom löpning. Det fladdrade till i magen och så gick startskottet. Jag stod rätt långt fram så det rullade på bra från början.

Min tanke var att ligga på 5,35 för att gå under 4 timmar. Det var oroligt lättlöpt de första kilometerna och det gick lite för fort. Men jag valde att låta det rulla på och tänkte att det håller så länge det håller. Den lätta banan och den helt oroliga publiken fick mig att flyga fram och jag hade gåshud många gånger. Det var inte en bit som inte var packad med peppande publik och på vissa solen var det fyrdubblet i bredd av folk. Det spelades musik, trummor och dansades. Många stod och bjöd på både godis och frukt.

Vid 10 km blev det lite trångt och farten sjönk men sen rullade det på igen fram till ca 22 km. Där var det som att någon tryckte på en knapp och all energi försvann. Hade inget att trycka med och nu kom dom negativa tankarna krypandes. Jag hade verkligen inte det mentala med mig. Så när jag insåg att det skulle skita sig med 4 timmar så passade jag på att lyfta blicken och njuta av loppet, London och all grym publik. Jag mötte även de lite snabbare löparna efter ca 21 km och det var kul att se dom och kunna heja och peppa lite.

När jag sprang över Tower Bridge var känslorna verkligen utanpå. Publiken skrek och känslan över att springa över ett så stort monument var obeskrivlig.

Vid 35 kom hoppet tillbaka och jag började kunna rulla på bättre igen. Nu insåg jag att om jag bara höll mig rullande så skulle jag klara pb. Det sporrade och jag nötte på och sprang om många löpare på slutet. Känslan av att springa om och återigen publiken fick mig att springa dom sista kilometerna leende och snabbare.

Väl framme vid Buckingham Palace var jublet öronbedövande och tårarna var nära. Vilken känsla. Jag hade inte vara klarat ännu en mara utan min stora dröm London Marathon samt på pb med 5 min.

Så när jag gick över mållinjen med armarna i luften så var jag så lycklig, trött och mentalt slut men lycklig.

Men medaljen runt halsen återstod nu den långa promenader ned till min lastbil för att hämta ut min väska samt för att hitta mina vänner som redan gått i mål på pb med 5 min dom med. Så grymma. Petra avslutade även sin Six star finischer vilket innebär att man springer Chicago, Boston, New York, Berlin, Tokyo och London. Så imponerande.

Haltande, ömma och trötta valde vi att ta oss till närmaste tunnelbanestation vilket var Piccadilly cirkus. Den respekt som folk hade i sina blickar när dom såg våra medaljer var helt otroligt. Man insåg verkligen att det är respekt i Engelsmännen att man har sprungit London Marathon.

Väl tillbaka vid vår station så träffade vi återigen samma kvinna som hjälpte oss på fredagen. Hon kom ihåg oss och gratulerade oss. Det var roligt kul.

Aldrig har väl en dusch varit så skön. En lång varm dusch för att sedan dra på sig morgonrocken och lägga sig i sängen och känna, Jag har gjort de, jag har sprungit London Marathon!!

Lite ledsen för att min plan och mål om under 4 timmar sprack men så glad över pb och själva upplevelsen. Sen känner jag att detta var inte mitt sista London Marathon, jag kommer tillbaka.

Kvällen avslutades med otroligt god fish and chips tillsammans i gott sällskap av Petra, Mika och L-Å.

Tack alla som har peppat mig inna, under och efter loppet. Det betyder så otroligt mycket. Detta kommer jag bära med mig i minnet hela mitt liv.

Sen var det inte sista gången jag sprang London Marathon. Kan ju eventuellt även bli fler maror utomlands…

Nu väntar Stockholm Marathon den 1 juni.

Läget just nu…

Nu var det länge sedan jag var aktiv och skrev här. Har sett att många har varit inne på bloggen så jag kände att det var dags att skriva ett inlägg om hur statusen är just nu.

Efter en tung höst med massa förkylningar som avlöste varandra så fick jag till en riktigt bra månad träningsmässigt i januari. Kände att äntligen är jag på gång. Jag hade även fått till ett i mina ögon bra långpass. hade en block i huvudet och orkade inte mentalt riktigt springa så långt jag ville.

Då hände det som inte fick hända. Jag vaknade upp med ont i halsen och ännu en förkylning var ett faktum. Denna gång var jag så pass dålig att jag till och med var hemma två dagar från jobbet.

Nu har jag kört en vecka med varannandagslöpning och det känns att kroppen inte är riktigt återhämad men det rullar ändå på. Jag har fått till två distanspass på 10 km och ett långpass på 20 km så nu hoppas jag vara på gång.

London marathon börjar ju närma sig med stormsteg så nu hoppas jag verkligen att jag lyckas hålla mig frisk så att jag kan träna på.

Fortsättning följer…

Summering av 2018

Då har ännu ett år gått och det är dags att summera året 2018.

2018 var året som jag skulle satsa för fullt på två huvudmål. Stockholm marathon och Ultravasan.

Året började rätt bra och träningen rullade på. Sprang Startmilen men för mig helt gokänd tid. Men sedan kom skadan som jag trodde skulle sätta stopp på allt detta år. Jag gick sönder i baksida lår under Örebro Aik halvmara. Det var bara att bryta ihop och börja rehabba samt alternativträna.

Stockholm marathon blev inte alls som jag hade tänkt de. Värmen visade sig vara mig övermäktig och jag knäcktes totalt, men runt kom jag.

Sommaren rullade på bra trots värmen. Många långa pass på Bergslagsleden avverkades och jag kände mig verklige redo för Ultravsan. Även detta lopp fick en snörplig vändning när jag föll ca halvväg och skadade mig. Men även detta lopp slutfördes.

Så trots en hel del missöden samt en höst där förkylning efter förkylning har avverkat varandra så ser jag tillbaka på året och är nöjd. Jag klarade ändå av mina 2 huvudmål samt att jag även sprang Munkastigen 44 km. Så nu måste man ju börja kunna kalla sig för ultralöpare…iallafall lite.

Året 2018 i siffror

  • Antal lopp 9 stycken
  • Antal km 2329,16
  • Antal pass 288 stycken
  • Längsta pass 90,00 km (distans)
  • Längsta pass 12:43:00 (tid)
  • Total tid 241:56:48

Tack alla som på något sätt har stöttat mig detta år. Utan er skulle det gå så mycket tyngre ❤

Löpning + baciller = dåligt

Varning för gnäll!

Denna höst har det verkligen inte gått min väg. Efter min fjärde förkylning trodde jag verkligen att det var över.

Träningen rullade på och jag kände för första gången på länge att äntligen är jag på väg tillbaka, äntligen börjar jag få resultat.

Jag var in två lördagar i rad och sprang långpass varav ett var som farthållare.

Men säg den glädje som varar. Förra lördagen vaknade jag upp med förkylning 5 i kroppen. Jag som bara vill vara frisk och få träna, är det så mycket att begära?

Men jag har lyssnat på kroppen och eftersom jag inte hade ont i halsen i lördags så åkte jag in och var farthållare i 5.40-gruppen. Blev ”bara” första rundan då jag valde som sagt att lyssna på kroppen. Men det blev en trevlig runda med trevligt sällskap och det är så kul när man får höra att jag är bra på att farthålla 😊

Idag blev det en lugn mysrunda i skogen. Blev ändå förvånad över att det kändes så bra och att jag ändå hade så pass bra fart ute i skogen.

Så kan vi bestämma att jag kan få vara frisk nu 😁 jag bestämmer det iallafall.

Keep on running 🏃🏼‍♀️

En vecka efter Ultravasan

Då har det gått en vecka sedan Ultravasan.

Kroppen börjar så sakta läka ihop och vore det inte för mina skador så skulle jag känna mig helt okej.

I mitten av veckan när jag såg löpare så kände jag inget sug alls men nu o helgen började längtan över att springa och träna komma ordentligt.

Jag har gått i min Vasaloppsbubbla men nu har det verkligen slagit mig över vad jag har gjort. Jag har sprungit 90 km! Jag slog mitt gamla längdpb med 9,5 km och tankarna som går nu är hur långt klarar jag att springa? Rekord är ju till för att slås eller hur.

Nu ska jag så sakta komma igång igen och sedan får vi se vad framtiden visar och vilka mål/utmaningar jag kommer sätta upp.

Ultravasan 2018

Nu är det bara en backe kvar ropar en kille när jag närmar mig backen innan vänstersvängen upp på målrakan. Ja så skönt!!! blir mitt svar och sen mobiliserar jag dom sista krafterna i en ökning in i mål. Känslan är obeskrivlig när jag får hejarop som bär mig fram ända in i mål. Men vi tar det från början.

Resan mot Ultravasan började när jag förra året tillsammans med Marit som fyllde 35 fick en start i 40-årspresent av underbara vänner. Marit var väl inte lika glad som jag men jag var glad över att få sällskap. Även Elin valde att hänga på och jag såg så fram emot detta äventyr med dom.

Jag hade ju sprungit 80 km vilket gjorde att jag inte kände hjälp inför denna distans även om jag verkligen har respekt, 90 km är långt.

Jag har tränat efter ett schema som Fredrik har styrt upp och trots lite skador och sjukdomar så har dom sista månadernas träning flytit på riktigt bra. Efter sista passet i onsdags kände jag att jag inte kunde gjort något mer och kände mig så redo det bara gick.

Veckan innan var väl kanske inte den bästa uppladdningsmässigt då jag började på nytt jobb i måndags. Visst jag hade inte tid att bli nervös men samtidigt kände jag mig allmänt snurrig.

Packade efter en lista och hoppades verkligen att allt var med. Då vädret spådde bli regnigt så packade jag ner för alla eventualteter.

Torsdag blev fredag och jag packade in allt jag skulle ha med mig då jag skulle åka direkt och hämta Elin och Marit efter jobbet.

Dagen gick i 180 innan det var dags att hämta min brudar så att vi kunde rulla upp mot Sälen. Då vi kom iväg lite senare så valde vi att inte stanna i Vansbro som vi brukar utan åkte non stop upp. Vi kom upp strax efter 19 och hämtade direkt nummerlapparna. Nu för första gången kände jag av lite fjärilar i magen, nu var det verkligen dags.

Efter mycket om och men så hittade vi tillslut en restaurang att äta på (det mesta var stängt). Mätta och belåtna åkte vi till stugan ovanför Lindvallen som skulle vara vårat boende denna helg. Väl där så packade vi under skratt och flams ihop, västar, ryggsäckar och kläder innan det var dags att försöka få några timmars sömn.

Ja för många timmar fick vi inte ihop då klockan ringde 03:00. Tre trötta och yra löpare försökte få i sig frukost, få på sig kläder och packa ut sig i bilen för färd ner till starten. Velade länge över klädvalet. Långa byxor eller shorts, valet föll på byxor vilket jag var glad över senare.

Vi åkte ned till starten i Sälen strax efter 4 och hittade snabbt en parkeringsplats. Inte ens i närheten av samma kaos som på skidåkningen vilket var skönt. Det var ca 10 grader och jag frös allt lite. Träffade både ett gäng Örebro Aik-are, Instagrammare och IFK Nora löpare vilket var kul.

Ca 5 min innan starten gick vi in i startfållan och snart bar det iväg. Man springer inte samma backe upp som vid skidåkningen utan det är en annan asfalterad backe. Men uppåt gick det i ca 3 km.

Jag hittade snabbt mitt tempo och malde på. Vi alla tre låg tillsammans innan Elin så lycka till och backade av. Jag och Marit fortsatte innan även hon släppte, dock inte länge. Efter ett tag kom hon trippandes ikapp och sedan om. Jag hade redan då får strul med magen och knep ihop tills vi kom fram till första kontrollen som är Smågan. Där vek både jag och Marit in på en varsin bajamaja men när jag kom ut var hon redan borta.

Jag fortsatte min plan vilket var att hålla minst 7-tempo i snitt. Det gick väldigt bra och även fast det gick saktare på vissa ställen så gick det ju snabbare på andra. Där det var mer tekniska stigar och trail samt spänger så gick det sakta. Det är ju inte riktigt min grej. Men jag nötte på.

Vid 25 km på en stig så hör jag plötsligt. ”Nora kommun, det var spännande. Kan det vara Hanna?” Det visade sig var Tobias. En kille som jag mötte i skogen när jag sprang långpass och han cyklade. Vi pratade då om att vi båda skulle springa Ultravasan så det var häftigt att vi träffades där ute i ingenstans.

Jag blev även här ute både ikappsprungen och omsprungen av Elin som hoppade på stigen som en gasell. Stiglöpning är verkligen hennes grej.

Det rullade på bra fram till ca 3 km innan Evertsberg. Där slog jag vänster fot i en sten och stöp handlöst. Han inte reagera alls innan jag låg platt på marken. Reste mig fort med hjälp av en löpare som hade legat i rygg på mig länge. Insåg då att jag hade slagit i både vänster knä och höger lår, skrapat knät så pass att byxorna hade gått sönder. Vänster hand var skrapad och höger armbåge blödde kraftigt. Första tanken var ”Din klant” fast med andra ord 😉 och sedan byxorna!! Hur man tänker egentligen. Han som legat bakom mig var alldeles förtvivlad och sa att han hade första hjälpen men jag tackade nej och så att det var ju bara 3 kilometer kvar till Evertsberg. Han frågade många gånger om jag verkligen var okej och att det var okej att han lämnade mig. Lyckades till slut övertyga honom om att det var de och han sprang iväg med orden. ”pity you had such a good speed”

Gick några steg innan jag började springa och insåg att det gick riktigt bra. Sprang på och fick åter erbjudande om hjälp av löpare. Måste säga att folk var otroligt omtänksamma. Väl framme i Evertsberg som är halvvägs så sprang jag först fram och tog mat (pasta med sås) innan jag begav mig till sjukvården där jag blev ompysslad. Var en helt fel grus och sten i såren som togs bort. Blev omplåstrad på armbågen och det andra rengjordes.

Fort ut och iväg. Då kom jag på att toaletten behövde jag ju gå på med. Tack och lov så stod det en bajamaja vid parkeringen. När jag kom ut den såg jag en välbekant rygg som tillhörde Elin. Jag hade tydligen sprungit om henne när hon besökt toan i nån tidigare depå. Vi tog sällskap en liten bit men jag släppte snabbt för nu började både knä och lår göra ont och det hämmade löpningen mycket. Så Elin försvann snabbt i nedförsbackarna och jag tuggade på i det tempo som kroppen tillät. Det gick inte snabbt och inte snyggt men framåt. Sedan måste jag säga att alla peppande löpare samt publik verkligen fick en att kämpa, det och mitt pannben. Jag skulle bara i mål om jag så skulle krypa.

Mellan Evertsberg och Oxberg är det ju 15 km och dom kilometrarna var långa, fruktansvärt långa. Men jag bet ihop, gick i backarna och försökte springa med små korta steg för att skona kroppen. Pratade med olika löpare vilket gjorde att jag kunde lägga fokus på annat bitvis. Måste säga att det var så skönt att springa ett lopp utan stress bland alla. Man pratade och skojade och ”klagade” ihop.

I Oxberg tog jag bara ett kortare stopp innan jag rullade vidare. Ville bara ta mig i mål då kroppen (knä och lår) klagade mer och mer. Så jag blandade gång och nån typ av löpning och avverkade kilometer för kilometer.

När det var ca 20 km kvar hade jag en stor dipp. En kille sprang om och sa, Nu är det bara 2 mil kvar. Kände att orkar jag verkligen 2 mil…men pannbenet är hårdare än någonsin och jag vägrade ge upp.

När jag kom fram till Hökberg väntade en överraskning i bästa peppen någonsin. Det fick mig att springa på ett tag i hyfsat tempo innan kroppen åter gav upp och inte ville vara med.

På slutet såg jag även massa kända ansikten som stod och hejade. Tack alla!

I Eldris tyckte en tant som var funktionär så synd om mig. Hon sa gå in till doktorn och få en Alvedon så blir det kanske bättre. Jag lydde hennes råd och sedan bet jag ihop för nu var det ju ”bara” 8,9 km kvar.

Men dessa kilometrarna var dom längsta i hela mitt liv. Men tack vare pepp från andra lika trötta 90 löpare, pigga stafettlöpare, samt publik som avverkades dom sista i sakta mak.

När det var ca 2 km kvar sprang en kille som jag känner igen från fb och gruppen Lonesome runners. Han peppade på och vi slog följe sista biten in. Med 1 km kvar ökade vi farten och väl upp på upploppet, dom sista 500 meterna så tänkte jag. ”Jag ska iallafall avsluta snyggt”. Så jag ökade, vet inte vart krafterna kom ifrån. Återigen hade jag bästa peppen in i mål. Trodde att tårarna som lurat bakom ögonlocken halva dagen skulle komma men jag var bara lycklig.

Jag hade klarat årets största mål. Jag hade klarat Ultravasan 90 km och jag satte nytt distanspb.

Som jag har kämpat och slitit. Nu nådde jag inte mitt tidsmål men jag är nöjd. Jag sprang på 12:43:00 och har räknat ut att jag spenderade ca 50 min i Evertsberg för omplåstring. Att bara ta sig i mål är en bedrift för 90 km är långt och kroppen kommer göra ont oavsett.

Mina bästa vänner tog sig också i mål och jag är så stolt över oss. Vi gjorde det och vi gjorde det tillsammans. Sedan klarade även Elin och Marit av Vasatrippeln. Grattis mina vänner 💕 ni är så grymma.

Nu ska jag läka ihop och det kommer nog ta ett tag innan jag springer. Men revange det vill jag absolut ha och då ska jag stå på benen.

Tack ALLA som har följt och stöttat mig på plats och hemma. Ni är underbara och utan er så skulle det inte vara lika lätt ❤

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑