Med ond kropp full av känslor springer jag in på upploppet på London Marathon. Jag har gåshud på armarna när jag under publikens jubel korsar mållinjen och stänger av klockan på nytt pb. En dröm har gått i upplevelse.
Jag har drömt om att springa London Marathon långt innan jag ens hade avklarat marathonsträckan. Kan egentligen inte förklara varför men den drömmen har funnits i mig sedan jag började avansera i längd.
Men länge tänkte jag att detta kommer bara vara en dröm för jag kommer aldrig klara av att springa så långt som ett marathon. Men när jag väl knäckte den längden så kom drömmen upp i ett annat ljus.
Nu är det ju så att detta matarhon är extremt svårt att få plats till. Så efter att har varit med i utlottningen i tre år i rad så ställde jag mig i kö hos PWT travel och lyckades tillsammans med L-Å få en plats.
Tiden har gått och jag har tränat på så gott jag har kunnat. Tyvärr har bla mycket sjukdom satt lite käppar i hjulet för mig så träningen har blivit lite lidande. Men sista månaderna har det ändå rullat på hyfsat bra och jag kände mig inte på topp men änfå okej.
Dagarna på slutet gick fort och jag kan väl säga att min uppladdning rent mentalt var allt annat än optimal. Men ibland kommer livet emellan och då är det bara att göra det bästa av situationen.
Packade och for runt som en yr höna på torsdagskvällen. Vad skulle jag ha med mig och vad behövdes? Paniken var ett faktum när jag inte hittade mitt flip belt. Hur jag än letade så hittade jag det inte. Men en packning fick jag ihop innan det var dags att försöka få lite sömn. Resan skulle ju börja från Örebro klockan 6,30 så jag åkte från Nora klockan 5,45 för att inte behöva känna stress.
Resan till Arlanda rullade på bra och incheckning och säkerhetskontroll gick utan problem. Vi hade även tid att äta lite sen frukost innan det var dags att sätta sig på planet. Vi flög med Brittish Airways vilket vi var glada för. SAS gick nämligen ut i strejk vid midnatt denna dag. Flygturen gick bra och det var häftigt att se London från ovan när vi flög över. Nu började jag känna att detta händer verkligen.
Vi landade på Heathrow och det en stor flygplats. Men vi lyckades ta oss ut ur alla säkerhetskontroller och hitta våra väskor och med mycket trevlig hjälp ta oss på Heathrow expresståg som tog oss snabbt till Paddington station.
Därifrån tog vi oss med hjälp av Google till vad vi trodde var vårt hotell, Hotel Royal Lancaster. Det var inte långt att gå men när vi kom in i foajén och möttes av välklädda män som tog hand om våra väskor så var vi övertygade om att vi hade kommit fel. I mina ögon var detta ett lyxhotell. Men vi skulle bo där, helt otroligt.
Så efter incheckning så åkte vi upp till våning 10 och vårt rum som hade utsikt över Notting Hill, Hyde park och vi såg även London eye.
Efter lite funderande så valde vi att gå och äta direkt och det blev Burger King. Lätthittat och enkelt. Vi funderade på om vi skulle ta oss till mässan redan denna dag och hämta våra nummerlappar för att ha en hel dag på lördagen utan måsten. Efter lite funderande så blev det så och vi tog oss till närmaste tunnelbanestation vilket visade sig vara under hotellet. Där fick vi så bra hjälp av en helt otroligt trevlig kvinna som jobbade där. Hon såg nog hur förvirrade vi var.
Men ner i tunnelbanan och iväg. Och vi lyckades utan större problem ta oss till mässan som låg i Excel. Det var mycket folk men inga köer att tala om så vi var glada över att ha tagit oss dit tidigare. Dock var det redan slutsålt på mycket kläder vilket var surt. Så vi snurrade runt och kollade, tog kort m.m innan vi kände oss två och trötta och började vår resa tillbaka till hotellet. Väl där insåg vi hur hungriga vi var så vi gick tillbaka mot Paddington och där hittade vi ett jättemysigt fik där vi åt en ciabatta och tog en kaffe. Nu har vi bra slitna så det blev bara att ta sig tillbaka till hotellet och sova.
Klockan stod på 7 för att hinna med så mycket som möjligt av dagen samt med en tanke om att vi skulle vara trötta på kvällen. Vi gick ner till en lyxig frukost där jag aldrig känt mig så uppassad. Kändes så lyxigt.
Efter frukosten så kollade vi vart New Ballance flagship store låg. Där fanns det nämligen en chans att det fanns kläder kvar att köpa som var slut på mässan. Så vi promenerade bort dit och såg under vägen massa fint. London är verkligen en helt underbar stad.
Väl där visa de det sig att det fanns en jacka kvar och den satt på provdockan. Åh som försäljaren sa, everything is for sale. En lycklig men lite fattigare L-Å gick därifrån.
Nu började sightseeing av London. Vi gick till Piccadilly cirkus, letade efter hotellet jag bodde på när jag var på klassresa i 9:an men det var nu en butik m.m.
Sen gick vi och kollade bla Marble arch, Big Ben, Tafalagure square, Downing Street, Buckingham Palace, Hyde park m.m.
Vi letade även upp målet som låg vid James park. Dom höll på att bygga upp det då men det var redan mäktigt att se. Nu var vi rätt trötta och otroligt påverkade av nått pollen som for i luften. Ögonen sved och vi nös. Så vi tog oss tillbaka till hotellet genom att snedda genom Hyde park. På så vis visste vi ju hur vi skulle gå tillbaka dagen efter.
Väl tillbaka till hotellet och hungriga som vargar så letade vi på en restaurang som serverade fish and chips. Fick så mycket mat att jag inte orkade äta upp, men gott var det.
Nu återstod det sista inför morgondagen. Att plocka fram kläder, sätta på nummerlapp, chip och packa med det som skulle ligga i påsen. Jag velade länge över klädval men det blev långa byxor och linne. Hadd glömt överdragskläder att ha på innan. Så jag hade köpt en billig tröja på hm och sedan fick jag klara mig.
Sömnen var ju inte det bästa natten innan men jag började bli ordentligt nervös nu och började ifrågasätta mig själv. Skulle jag ens klara av att komma i mål?
Men jag försökte skjuta bort dom negativa tankarna och fokusera på allt som skulle göras. En god frukost intogs innan vi packade ihop oss och satte oss på bussen som skulle köra ut oss till Greenwich där starten var. Det var kul att se en annan del av London.
Vi blev avsläppt på ett stort fält där det fanns massor av toaletter, lastbilar för kläder samt alla löpare i den blå gruppen. Det fanns tre grupper som startade på olika ställen för att sen gå ihop tillsammans.
Magen hade inte kommit igång så det var nu mitt fokus. Efter två turen på toaletten kände jag mig ändå så redo jag kunde vara, dock var jag orolig över att magen skulle braka.
Roligaste var vi såg att dom hade ”woman urinorar”. Jag och Petra var tvungna att gå in och kolla hur det såg ut. Inte en helt dålig idé.
Vädret hade sagt att det skulle bli regn men än så länge slapp vi de och jag hoppades att det inte skulle komma. Det var kallt och blåsigt och solen ville inte riktigt komma fram bakom molnen. Men vi stod och huttrade tillsammans i fållan till starten. Jag var nu själv i min väntan på att min grupp (nummer 3) skulle få starta 10,22. Dom första gick iväg 10,10 och sedan startade massa andra efter.
Tröjan fick vara på så länge det bara var möjligt och jag frös ordentligt när jag tog av mig den och kastade den åt sidan.
Nu var det nära, så nära starten i min största dröm inom löpning. Det fladdrade till i magen och så gick startskottet. Jag stod rätt långt fram så det rullade på bra från början.
Min tanke var att ligga på 5,35 för att gå under 4 timmar. Det var oroligt lättlöpt de första kilometerna och det gick lite för fort. Men jag valde att låta det rulla på och tänkte att det håller så länge det håller. Den lätta banan och den helt oroliga publiken fick mig att flyga fram och jag hade gåshud många gånger. Det var inte en bit som inte var packad med peppande publik och på vissa solen var det fyrdubblet i bredd av folk. Det spelades musik, trummor och dansades. Många stod och bjöd på både godis och frukt.
Vid 10 km blev det lite trångt och farten sjönk men sen rullade det på igen fram till ca 22 km. Där var det som att någon tryckte på en knapp och all energi försvann. Hade inget att trycka med och nu kom dom negativa tankarna krypandes. Jag hade verkligen inte det mentala med mig. Så när jag insåg att det skulle skita sig med 4 timmar så passade jag på att lyfta blicken och njuta av loppet, London och all grym publik. Jag mötte även de lite snabbare löparna efter ca 21 km och det var kul att se dom och kunna heja och peppa lite.
När jag sprang över Tower Bridge var känslorna verkligen utanpå. Publiken skrek och känslan över att springa över ett så stort monument var obeskrivlig.
Vid 35 kom hoppet tillbaka och jag började kunna rulla på bättre igen. Nu insåg jag att om jag bara höll mig rullande så skulle jag klara pb. Det sporrade och jag nötte på och sprang om många löpare på slutet. Känslan av att springa om och återigen publiken fick mig att springa dom sista kilometerna leende och snabbare.
Väl framme vid Buckingham Palace var jublet öronbedövande och tårarna var nära. Vilken känsla. Jag hade inte vara klarat ännu en mara utan min stora dröm London Marathon samt på pb med 5 min.
Så när jag gick över mållinjen med armarna i luften så var jag så lycklig, trött och mentalt slut men lycklig.
Men medaljen runt halsen återstod nu den långa promenader ned till min lastbil för att hämta ut min väska samt för att hitta mina vänner som redan gått i mål på pb med 5 min dom med. Så grymma. Petra avslutade även sin Six star finischer vilket innebär att man springer Chicago, Boston, New York, Berlin, Tokyo och London. Så imponerande.
Haltande, ömma och trötta valde vi att ta oss till närmaste tunnelbanestation vilket var Piccadilly cirkus. Den respekt som folk hade i sina blickar när dom såg våra medaljer var helt otroligt. Man insåg verkligen att det är respekt i Engelsmännen att man har sprungit London Marathon.
Väl tillbaka vid vår station så träffade vi återigen samma kvinna som hjälpte oss på fredagen. Hon kom ihåg oss och gratulerade oss. Det var roligt kul.
Aldrig har väl en dusch varit så skön. En lång varm dusch för att sedan dra på sig morgonrocken och lägga sig i sängen och känna, Jag har gjort de, jag har sprungit London Marathon!!
Lite ledsen för att min plan och mål om under 4 timmar sprack men så glad över pb och själva upplevelsen. Sen känner jag att detta var inte mitt sista London Marathon, jag kommer tillbaka.
Kvällen avslutades med otroligt god fish and chips tillsammans i gott sällskap av Petra, Mika och L-Å.
Tack alla som har peppat mig inna, under och efter loppet. Det betyder så otroligt mycket. Detta kommer jag bära med mig i minnet hela mitt liv.
Sen var det inte sista gången jag sprang London Marathon. Kan ju eventuellt även bli fler maror utomlands…
Nu väntar Stockholm Marathon den 1 juni.
