Sök

Träning is life

En träningsblogg från en hårt arbetande tvåbarnsmamma mitt i livet

Kategori

Tävling

Semesterhalvmaran 2019

Semesterhalvmaran, loppet som jag både ville och inte ville springa. Loppet som jag har sprungit två gånger, och båda gångerna har det varit tokvarmt och första loppet var ju min första DNF.

Men jag tänkte att detta får bli ett bra träningspass då jag hade 120 min löpning på schemat. Karin från Örebro aik mfl skulle även dom springa loppet som ett träningspass o 5,30 så jag tänkte att jag hänger på så länge jag orkar.

Gick och våndades hela dagen då loppet går klockan 18. Tänkte så många gånger att varför gör jag detta. Men samtidigt har jag saknat att tävla som här mindre loppen så jag såg ändå fram emot det samt att träffa massa vänner.

Åkte från Nora vid 16 och kom fram till Torp vid ca 16,45. Det innebar att jag hade mycket tid för att prata med massa löparvänner. Träffade även Ruth och Seth som jag har haft på förskola och det var så kul. Deras pappa Patrik (en grym löpare) är med i LK Gränslöst som arrangerar loppet.

Jag värmde upp lite för att känna på hur kroppen kändes samt hur varmt det var, och det var de. Dagen hade ju börjat mulet men blivit finare och varmare och nu både sken solen och det var varmt. Jag svor lite för mig själv när svetten började rinna av bara uppvärmningen. Skulle det bli ett sånt där jobbigt lopp igen?

Startskottet gick och för en gång skull så gick det lugnt från start. Dock dröjde det inte länge innan vi var uppe i för snabb fart. Vi hamnade mest hela tiden i 5,15. Men det rullade på bra och jag hade allt under kontroll. Även den jobbiga grusbacken (som man tack och lov bara springer första varvet) gick bra och det var så skönt att komma in i lite skugga. Men sen kom det in moln vilket var så skönt. Den där hemska värmen var inte lika jobbig längre.

Vi som sprang ihop nu var Karin, Catrine, Josefin och Roger. Men efter några kilometer valde Josefin att backa av. Men vi ändra nötte på, hela tiden lite för fort. Dom enda gångerna vi hade 5,30 var vid vätskestationerna.

Vid ca 9-10 km hade jag en lite dipp men efter vatten och pepp vid varvningen så återfick jag energi och det rullade åter på.

Vid 14 km ökade Roger och Karin hängde på. Kvar var jag, Catrine, Jimmy (som kommit ikapp) och en annan tjej. Vi höll ihop till ca 18 km, där ökade Catrine och Jimmy och efter några meter gick även den andra tjejen ifrån. Jag kände dock att det inte gjorde mig nått då detta var ett träningspass.

MEN med ca 1,5 km kvar så hände något, hornen kom fram. Jag började närma mig dom andra så sakteliga, jag kände mig stark (sista biten är en backe) och tänkte att jag ska ikapp. Med ca 500 meter kvar var jag ikapp och gick om. Trodde inte jag skulle orka hålla dom bakom mig men det fick nästan, Jimmy gick om mig precis innan mållinjen.

Tiden blev 1:53:19 vilket är ca 5 min bättre än förra året. Det är jag nöjd med samt att jag fick till ett bra pass med god känsla.

Tack alla som var inblandade på något sätt idag och ett extra tack till Ruth och Seth för pepp och kramar.

Midsommarloppet 2019

Midsommarafton är inte en dag som jag brukar springa trot eller ej.

Midsommarafton ligger ju alltid på en fredag och då har jag vilodag så av den anledningen har det inte blivit något löpande.

Men när jag ändå skulle fira midsommar i Gävle och Daniel skulle springa Midsommarloppet så hängde jag med. Jag tänkte att det kan ju vara roligt med ett nytt lopp.

Loppet var ett lokalt litet lopp på 8 kilometer och gick mellan Gåsholma och Axmarby för 41:a gången.
Underlaget var mestadels väg i skogen men avslutade med ca 1,5 km asfalt.

Detta lopp var lite speciellt då start och mål låg på olika platser. Detta gjorde att vi fick ta två bilar till loppet. Vi ställde min vid målet och tog Daniels till starten där vi efteranmälde oss. Förutom Daniel så kände jag ingen alls vilket gjorde att jag inte alls var så nervös som jag brukar. Det var en rätt skön känsla.

Vädret då med tanke på all regn och åska sista tiden? Jo solen värmde på ordentligt nu och det blåste också rätt rejält. Jag bävade redan innan att värmen skulle bli tuff.

Efter uppvärmningen som kändes allt annat än bra så drog vi oss mot starten för att invänta startskottet som sköts med gevär.

När starten gick så försökte jag hitta ett någorlunda bekvämt tempo och hade en tanke om att ligga i 5-tempo. Men det klarade jag bara första kilometern för sedan började jag känna av värmen och pulsen sköt i höjden.

Det var ju inte platt heller vilket gjorde att det tillsammans med värmen blev väldigt jobbigt. Men det var bara att försöka få ned pulsen i nerförsbackarna och rulla på.

Det var rätt mycket folk ute i skogen och tittade och ju närmare målet vi kom desto fler stod och hejade och det var riktigt kul.

Väl ute på asfalten försökte jag räta upp mig och få lite fart men benen var bra möra och värmen hade ju redan knäckt mig. Så det var bara att rulla på och ta sig i mål. Även här stod det många och hejade oss alla in i mål.

Tiden blev 42:01 och jag kom på plats 147 av 273 startande och det får jag vara nöjd med. Sen var det ju roligt att tävla också.

Daniel hade det också tungt i värmen men gick i mål på för mig grym tid av 32:58 och plats 28. Så bra jobbat i värmen.

Vore kul att få till detta med att tävla på midsommarafton som en tradition på något sätt. Vi får se nästa år.

Stockholm Marathon

Med London Marathon för bara en månad sedan i benen och några veckor med bergodalbaneträning så var jag lite orolig för hur det skulle gå.

Visst jag skulle ju bara ta mig runt och visst jag var inte orolig över det men man vill ju ändå så mycket mer innerst inne.

Det var otroligt skönt att vara ledig två dagar innan det var dags att åka. Jag hann både vila och varva ned innan så det blev en bra uppladdning.

Packade på fredag kväll då mycket skulle med. Jag skulle ju inte bara springa utan även åka på 40-årsfest efter. För runt lite som en yr höna och letade saker, hittade tex fortfarande inte mitt flipbelt. Men när jag efter ett tag landade o soffan så kände jag att det jag inte har med har jag inte med.

Ställde klockan på 4,30 och lade mig för att få några timmars sömn. Konstigt nog så var jag inte nervös än.

Klockan ringde och då hade jag varit vaken ett tag så jag var allt annat än pigg. Men det vara bara att äta frukost, packa ihop det sista och sedan vänta på Elin och Sandra. Vi åkte in till Örebro och Karslund för att även i år åka med Örebro AIKs buss. Det är ju så smidigt och trevligt.

Vi kom in med bra tid kvar och hann prata med andra löpare. Fortfarande var jag inte nervös än. Kändes konstigt.

Bussresan upp flöt på smidigt och vi blev avsläppta nedanför Kungliga tennishallen då vägen redan var avstängd. Jag, Elin, Sandra, Therese och Josefin tog sällskap och hämtade ut våra nummerlappar samt shoppade på export. Det blev ett flipbelt och den sedvanliga munktröjan. Dock blev vi besvikna då de stora påsarna man brukar få att lägga väskor i var slut. Värst var nog bemötandet med att vi kan inte göra nått åt de. Det var ju ändå risk för regn.

Jaja inte mycket att göra. Vi tog oss bort till Örebro aiks hörna där vi satte på chip på skorna, satte på oss nummerlapparna och skrattade, allt i ett kontrollerat kaos. Nu började jag bli mer och mer nervös.

Sen var det dags att lämna in väskorna i inlämningen. Nu hoppades jag att min väska var så pass regnsäker som jag hoppades. Hade ju aldrig testat.

Passade på att träffa löpare som jag följer på Instagram, riktigt trevligt innan vi ställde oss i en låååång kö till toaletterna. Klockan rörde på sig men knappt kön. Men vi hann precis in innan det var dags att ta sig mot starten. I år startade jag, Elin och Marit i sista gruppen E som startade kl 12. Sandra startade i F kl 12,10.

Vädret var mulet och lite kyligt så det var lite kallt att stå och vänta. Men klockan rullade på och så var det dags. Startskottet gick och vi rörde oss sakta framåt. Vi önskade varandra lycka till och sen gick jag in i min bubbla. Tanken var att gå ut lugnt och sedan eventuellt kunna öka.

Nu blev det inte riktigt lika lugnt som jag hade tänkt men det rullade på bra. Vädret var perfekt att springa i och det kändes förvånansvärt bra. Så jag tänkte att det får rulla på så länge det går. Jag tog min första gel vid 5 km och drack vatten. Tänkte att jag skulle dricka ordentligt även fast det inte var varmt.

Strax efter 8 km kommer en löpare upp vid min sida och säger. ”Pb idag med?” Tog några varv i hjärnkontoret innan jag insåg att det var en kille som var med i London och sprang. Så kul att ses och prata. Efter några meningar önskade vi varandra lycka till och han försvann så sakta.

Jag hade Elin och Marit i närheten till ca 15 km. Där knöt sig magen mer och mer och tillslut kunde jag inte ignorera det mer och fick hoppa in på en bajamaja. Tyvärr så var magen inte med mig och det blev några stopp.

Men jag nötte på och sprang hela tiden. Tog bara några gåsteg vid vätskekontrollerna. Det är jag nöjd med iallafall. Jag sprang hela vägen trots allt.

Vid 25 km började jag känna att kroppen gnällde lite. Men jag höll min plan och nötte på.

Nu lite senare kom även regnet. Men det gjorde inget då jag ju redan var varm. Så min plan var att hålla benen i rörelse och försöka njuta lite. Man kan tycka att Stockholm är stort men jag såg flera som hejade på mig och det kändes så bra och gav så mycket energi.

Precis där Västerbron börjar gå uppåt kände jag en hand i ryggslutet och där kom grymma Sandra. Vi pratade lite snabbt innan hon rullade på igen. Nu regnade det rätt rejält och jag började bli lite kall. Men nu hade jag slutet i sikte och det var skönt.

När det var ca 2 km kvar började jag räkna i huvudet och insåg att om jag ökade lite så skulle jag nog ändå kunna gå in på nytt pb. Inte mycket men ändå. Så vi 41 km ökade jag rejält, benen skrek sluta men jag hade bestämt mig. Dock var det många trötta löpare i vägen och jag fick bita mig i läppen för att inte skrika att de skulle akta sig.

Väl inne på Stadion så ökade jag lite extra och lade mig på innerbanan. Men även här var det mycket folk i vägen. En våg av frustration sköljde över mig. Skulle jag missa nytt pb pga detta? Men jag bet i och kryssade mellan löpare innan jag kunde gå i mål på nytt pb med 1 min. Inte så mycket men pb är pb.

Tog mig tillbaka och hämtade ut min minister t-shirt och goodiebag (om än torftig i år) och hittade snabbt mina Goa vänner som hade gjort grymma prestationer utifrån deras förutsättningar.

Nu återstod det bara dusch innan det var dags att sätta sig på bussen mot Örebro och 40- årsfest.

Jag har insett att jag inte gillar denna nya bansträckning. Men men inte mycket att göra åt och jag är nu redan anmäld till nästa år.

Stort tack till alla som har peppat både på plats och hemifrån. Ni är grymma.

Nu ska kroppen få vila innan det är dags att börja träningen mot nästa utmaning, Ultravsan.

London Marathon 2019

Med ond kropp full av känslor springer jag in på upploppet på London Marathon. Jag har gåshud på armarna när jag under publikens jubel korsar mållinjen och stänger av klockan på nytt pb. En dröm har gått i upplevelse.

Jag har drömt om att springa London Marathon långt innan jag ens hade avklarat marathonsträckan. Kan egentligen inte förklara varför men den drömmen har funnits i mig sedan jag började avansera i längd.

Men länge tänkte jag att detta kommer bara vara en dröm för jag kommer aldrig klara av att springa så långt som ett marathon. Men när jag väl knäckte den längden så kom drömmen upp i ett annat ljus.

Nu är det ju så att detta matarhon är extremt svårt att få plats till. Så efter att har varit med i utlottningen i tre år i rad så ställde jag mig i kö hos PWT travel och lyckades tillsammans med L-Å få en plats.

Tiden har gått och jag har tränat på så gott jag har kunnat. Tyvärr har bla mycket sjukdom satt lite käppar i hjulet för mig så träningen har blivit lite lidande. Men sista månaderna har det ändå rullat på hyfsat bra och jag kände mig inte på topp men änfå okej.

Dagarna på slutet gick fort och jag kan väl säga att min uppladdning rent mentalt var allt annat än optimal. Men ibland kommer livet emellan och då är det bara att göra det bästa av situationen.

Packade och for runt som en yr höna på torsdagskvällen. Vad skulle jag ha med mig och vad behövdes? Paniken var ett faktum när jag inte hittade mitt flip belt. Hur jag än letade så hittade jag det inte. Men en packning fick jag ihop innan det var dags att försöka få lite sömn. Resan skulle ju börja från Örebro klockan 6,30 så jag åkte från Nora klockan 5,45 för att inte behöva känna stress.

Resan till Arlanda rullade på bra och incheckning och säkerhetskontroll gick utan problem. Vi hade även tid att äta lite sen frukost innan det var dags att sätta sig på planet. Vi flög med Brittish Airways vilket vi var glada för. SAS gick nämligen ut i strejk vid midnatt denna dag. Flygturen gick bra och det var häftigt att se London från ovan när vi flög över. Nu började jag känna att detta händer verkligen.

Vi landade på Heathrow och det en stor flygplats. Men vi lyckades ta oss ut ur alla säkerhetskontroller och hitta våra väskor och med mycket trevlig hjälp ta oss på Heathrow expresståg som tog oss snabbt till Paddington station.

Därifrån tog vi oss med hjälp av Google till vad vi trodde var vårt hotell, Hotel Royal Lancaster. Det var inte långt att gå men när vi kom in i foajén och möttes av välklädda män som tog hand om våra väskor så var vi övertygade om att vi hade kommit fel. I mina ögon var detta ett lyxhotell. Men vi skulle bo där, helt otroligt.

Så efter incheckning så åkte vi upp till våning 10 och vårt rum som hade utsikt över Notting Hill, Hyde park och vi såg även London eye.

Efter lite funderande så valde vi att gå och äta direkt och det blev Burger King. Lätthittat och enkelt. Vi funderade på om vi skulle ta oss till mässan redan denna dag och hämta våra nummerlappar för att ha en hel dag på lördagen utan måsten. Efter lite funderande så blev det så och vi tog oss till närmaste tunnelbanestation vilket visade sig vara under hotellet. Där fick vi så bra hjälp av en helt otroligt trevlig kvinna som jobbade där. Hon såg nog hur förvirrade vi var.

Men ner i tunnelbanan och iväg. Och vi lyckades utan större problem ta oss till mässan som låg i Excel. Det var mycket folk men inga köer att tala om så vi var glada över att ha tagit oss dit tidigare. Dock var det redan slutsålt på mycket kläder vilket var surt. Så vi snurrade runt och kollade, tog kort m.m innan vi kände oss två och trötta och började vår resa tillbaka till hotellet. Väl där insåg vi hur hungriga vi var så vi gick tillbaka mot Paddington och där hittade vi ett jättemysigt fik där vi åt en ciabatta och tog en kaffe. Nu har vi bra slitna så det blev bara att ta sig tillbaka till hotellet och sova.

Klockan stod på 7 för att hinna med så mycket som möjligt av dagen samt med en tanke om att vi skulle vara trötta på kvällen. Vi gick ner till en lyxig frukost där jag aldrig känt mig så uppassad. Kändes så lyxigt.

Efter frukosten så kollade vi vart New Ballance flagship store låg. Där fanns det nämligen en chans att det fanns kläder kvar att köpa som var slut på mässan. Så vi promenerade bort dit och såg under vägen massa fint. London är verkligen en helt underbar stad.

Väl där visa de det sig att det fanns en jacka kvar och den satt på provdockan. Åh som försäljaren sa, everything is for sale. En lycklig men lite fattigare L-Å gick därifrån.

Nu började sightseeing av London. Vi gick till Piccadilly cirkus, letade efter hotellet jag bodde på när jag var på klassresa i 9:an men det var nu en butik m.m.

Sen gick vi och kollade bla Marble arch, Big Ben, Tafalagure square, Downing Street, Buckingham Palace, Hyde park m.m.

Vi letade även upp målet som låg vid James park. Dom höll på att bygga upp det då men det var redan mäktigt att se. Nu var vi rätt trötta och otroligt påverkade av nått pollen som for i luften. Ögonen sved och vi nös. Så vi tog oss tillbaka till hotellet genom att snedda genom Hyde park. På så vis visste vi ju hur vi skulle gå tillbaka dagen efter.

Väl tillbaka till hotellet och hungriga som vargar så letade vi på en restaurang som serverade fish and chips. Fick så mycket mat att jag inte orkade äta upp, men gott var det.

Nu återstod det sista inför morgondagen. Att plocka fram kläder, sätta på nummerlapp, chip och packa med det som skulle ligga i påsen. Jag velade länge över klädval men det blev långa byxor och linne. Hadd glömt överdragskläder att ha på innan. Så jag hade köpt en billig tröja på hm och sedan fick jag klara mig.

Sömnen var ju inte det bästa natten innan men jag började bli ordentligt nervös nu och började ifrågasätta mig själv. Skulle jag ens klara av att komma i mål?

Men jag försökte skjuta bort dom negativa tankarna och fokusera på allt som skulle göras. En god frukost intogs innan vi packade ihop oss och satte oss på bussen som skulle köra ut oss till Greenwich där starten var. Det var kul att se en annan del av London.

Vi blev avsläppt på ett stort fält där det fanns massor av toaletter, lastbilar för kläder samt alla löpare i den blå gruppen. Det fanns tre grupper som startade på olika ställen för att sen gå ihop tillsammans.

Magen hade inte kommit igång så det var nu mitt fokus. Efter två turen på toaletten kände jag mig ändå så redo jag kunde vara, dock var jag orolig över att magen skulle braka.

Roligaste var vi såg att dom hade ”woman urinorar”. Jag och Petra var tvungna att gå in och kolla hur det såg ut. Inte en helt dålig idé.

Vädret hade sagt att det skulle bli regn men än så länge slapp vi de och jag hoppades att det inte skulle komma. Det var kallt och blåsigt och solen ville inte riktigt komma fram bakom molnen. Men vi stod och huttrade tillsammans i fållan till starten. Jag var nu själv i min väntan på att min grupp (nummer 3) skulle få starta 10,22. Dom första gick iväg 10,10 och sedan startade massa andra efter.

Tröjan fick vara på så länge det bara var möjligt och jag frös ordentligt när jag tog av mig den och kastade den åt sidan.

Nu var det nära, så nära starten i min största dröm inom löpning. Det fladdrade till i magen och så gick startskottet. Jag stod rätt långt fram så det rullade på bra från början.

Min tanke var att ligga på 5,35 för att gå under 4 timmar. Det var oroligt lättlöpt de första kilometerna och det gick lite för fort. Men jag valde att låta det rulla på och tänkte att det håller så länge det håller. Den lätta banan och den helt oroliga publiken fick mig att flyga fram och jag hade gåshud många gånger. Det var inte en bit som inte var packad med peppande publik och på vissa solen var det fyrdubblet i bredd av folk. Det spelades musik, trummor och dansades. Många stod och bjöd på både godis och frukt.

Vid 10 km blev det lite trångt och farten sjönk men sen rullade det på igen fram till ca 22 km. Där var det som att någon tryckte på en knapp och all energi försvann. Hade inget att trycka med och nu kom dom negativa tankarna krypandes. Jag hade verkligen inte det mentala med mig. Så när jag insåg att det skulle skita sig med 4 timmar så passade jag på att lyfta blicken och njuta av loppet, London och all grym publik. Jag mötte även de lite snabbare löparna efter ca 21 km och det var kul att se dom och kunna heja och peppa lite.

När jag sprang över Tower Bridge var känslorna verkligen utanpå. Publiken skrek och känslan över att springa över ett så stort monument var obeskrivlig.

Vid 35 kom hoppet tillbaka och jag började kunna rulla på bättre igen. Nu insåg jag att om jag bara höll mig rullande så skulle jag klara pb. Det sporrade och jag nötte på och sprang om många löpare på slutet. Känslan av att springa om och återigen publiken fick mig att springa dom sista kilometerna leende och snabbare.

Väl framme vid Buckingham Palace var jublet öronbedövande och tårarna var nära. Vilken känsla. Jag hade inte vara klarat ännu en mara utan min stora dröm London Marathon samt på pb med 5 min.

Så när jag gick över mållinjen med armarna i luften så var jag så lycklig, trött och mentalt slut men lycklig.

Men medaljen runt halsen återstod nu den långa promenader ned till min lastbil för att hämta ut min väska samt för att hitta mina vänner som redan gått i mål på pb med 5 min dom med. Så grymma. Petra avslutade även sin Six star finischer vilket innebär att man springer Chicago, Boston, New York, Berlin, Tokyo och London. Så imponerande.

Haltande, ömma och trötta valde vi att ta oss till närmaste tunnelbanestation vilket var Piccadilly cirkus. Den respekt som folk hade i sina blickar när dom såg våra medaljer var helt otroligt. Man insåg verkligen att det är respekt i Engelsmännen att man har sprungit London Marathon.

Väl tillbaka vid vår station så träffade vi återigen samma kvinna som hjälpte oss på fredagen. Hon kom ihåg oss och gratulerade oss. Det var roligt kul.

Aldrig har väl en dusch varit så skön. En lång varm dusch för att sedan dra på sig morgonrocken och lägga sig i sängen och känna, Jag har gjort de, jag har sprungit London Marathon!!

Lite ledsen för att min plan och mål om under 4 timmar sprack men så glad över pb och själva upplevelsen. Sen känner jag att detta var inte mitt sista London Marathon, jag kommer tillbaka.

Kvällen avslutades med otroligt god fish and chips tillsammans i gott sällskap av Petra, Mika och L-Å.

Tack alla som har peppat mig inna, under och efter loppet. Det betyder så otroligt mycket. Detta kommer jag bära med mig i minnet hela mitt liv.

Sen var det inte sista gången jag sprang London Marathon. Kan ju eventuellt även bli fler maror utomlands…

Nu väntar Stockholm Marathon den 1 juni.

Startmilen 2019

För 7:e året i rad så sprang jag Startmilen.

Kände innan att varför gör jag detta?! 10 km är ju enligt mig den värsta sträckan att tävla på. Det är ju kräkjobbigt från början till slut och 10 km är ju ändå en bit.

Men som sagt det är en tradition och jag och många med mig ser det som den officiella starten tävlingsåret. Den kallas ju inte ”det stora kosläppet” för intet.

När jag åkte hemifrån var det mulet och allt annat än skönt så jag hade på mig underställströja bla. Men när jag kom till Örebro sprack det upp och solen kom fram och med den värmen. Så det var bara att ta av sig underställströjan och köra på t-shirt (glad att jag hade den). Hade helst velat ha shorts med men det var bara att gilla läget.

Träffade som vanligt massa löparvänner så det blev en del prat innan det var dags att ställa sig på startlinjen. Jag och Karin valde att ställa oss långt fram. Känns ju bra att så med dom snabba som pratar sub 40 🤣

Starten gick och jag drogs som vanligt med i starten men slog snabbt i bromsen och lade mig på 4.50. Tanken var att ligga där i snitt för att kunna ta mig in under 50.

Men jag insåg snabbt att det skulle bli tufft för jag fick kämpa på att hålla mig där. Det var alldeles för varmt och luftrören var ansträngda. Här haft en jobbig vecka med pollen och astma och det kändes idag.

Men jag rullade på och sprang om en del innan varvningen. Där hade jag dock helst velat stanna. Det var så jobbigt och jag fick fajtas ordentligt med huvudet. Tänkte på coachs ord ”spring smart” så jag tänkte att går det saktare andra varvet och jag kommer över 50 så får det väl bli så.

Andra varvet gick saktare men jag kämpade på och med en kilometer kvar insåg jag att det skulle gå. Det skulle inte vara med mycket men det skulle gå att komma in under 50.

Så jag ökade lite på slutet och slog på en spurt och gick in på 49:44.

Jag är riktigt nöjd med tiden men mindre nöjd med känslan men man kan ju inte få allt.

Nu är tävlingssäsongen 2019 officiellt igång.

Tack alla för pepp idag!!

Foto: Ronny Öberg
Foto: Ronny Öberg
Foto: Patrik Nilver
Foto: Patrik Nilver

Nora Marathon 2019

Förra året var tanken att jag skulle springa hela maran vilket innebär 4varv runt Åsbosjön. Men en magsjuka satte stopp på det och jag fick ”nöja” mig med halvmaran.

I år hade jag verkligen velat springa hela men en höst samt vinter med massa sjukdomar så är jag inte i form än. Visst jag hade kunnat klara av en mara men den skulle slita mer än ge. Jag vill ju kunna springa som vanlig på måndag.

Så jag valde att anmäla mig till halvmaran och om det kändes bra så skulle jag ta ett varv till för att få till ett bra långpass.

Uppladdningen blev väl inte den bästa då jag var uppe vid Norvalla redan klockan 7 för att hjälpa till och ställa iordning starten, varvning och mål. Men jag han hem en stund för att äta lite extra samt hämta Erik som skulle vara funktionär.

Vädret har ju varit minst sagt växlande den senaste tiden och jag var lite orolig för hur det skulle vara att springa. Men jag tog vanliga skor och hoppades att grusvägen mellan Ås och Gyttorp skulle vara ok.

Starten gick och jag valde att köra mitt race. Jag ville inte gå ut för hårt få jag ville ha krafter kvar efter loppet. Dom har ju tyvärr grävt upp cykel- och gångvägen så där var det lite jobbigt för fötterna. Men annars rullade det på och underlaget var helt ok.

Jag tuggade på och tog det lugnt i alla backar. Det finns ju en hel den av den varan.

Första varvet avverkades och jag tog lite energi innan jag rullade ut på varv 2. Redan nu kände jag hur jag fick fajtas med det mentala. Det är lite tungt just nu. Men jag nötte på och sprang även om flera andra löpare som även dom sprang halvmaran och det var en skön boost.

Väl i mål med lite mer energi i magen och andra skor på fötterna så tog jag beslutet att springa mot alla. Jag förmådde inte mig att springa ett varv till. Så jag sprang i motsatt riktning och peppade alla mötande löpare så gott jag kunde. Det blev en tur ut till Gyttorp och vätskestationen där unna jag vände och rullade tillbaka till Norvalla.

Stängde av klockan på 30 km vilken var en otroligt skön känsla. Längsta passet i år och ännu ett bra långpass på väg mot London.

Halvnöjd med tiden men nöjd med dagen.

Nu nöter jag vidare.

Foto: Ronny Öberg
Foto: Monika Forsberg

Sylvesterloppet 2018

Det höll nästan på att inte bli nått Sylvesterlopp för mig. Magont hela dagen innan som inte släppt fick mig nästan att köra på en DNS. Men jag har ju sprungit 6 år i rad och nu skulle det ju bli 7:e året i rad. Så jag tänkte att jag startar så får vi se hur det går.

Det visade sig även att jag skulle få draghjälp av L-Å, Fredrik och Andreas. Även Sanna valde att hänga med. Tanken var att vi skulle satsa på ca 52-53.

Vädret i starten var några minus och lite ruggigt. Valde och velade länge om vilka skor jag skulle ha men efter uppvärmning med coach så valde jag mina vanliga löparskor. Det visade sig fungera bra även fast det var mycket snö runt banan.

Starten gick och jag försökte hitta ett bra tempo tillsammans med mina medlöpare. Det var lite trångt i början och det var inte förns efter ca 1 km som jag fick lite flyt i löpningen. Kände dock direkt att magen inte alls ville var med på detta.

Nötte uppför Åsbacken och sen var det bara att försöka hålla ett bra tempo inför nästa backe innan Gyttorp. Här försvann Sanna och även Pär med sällskap. Amdreas hade försvunnit sen långt innan. Jag och mina harar låg och nötte på. Magen protesterade och ännu värre blev det i backarna. Då knöt den sig ordentligt. Men jag borrade ned huvudet och malde på. Runt skulle jag!

Det var riktigt skönt att komma upp på asfalten innan Gyttorp. Här flöt löpningen på lite bättre och efter ett tag stod även Erik och hejade (flaggvakt) och det gav energi. Vid vätskan i Gyttorp (valde att ingen ta) stod mamma o pappa och hejade och det var så skönt att se dom.

Nötte och nötte med mina harar bredvid mig, det var skönt att ha det stödet när jag helst bara ville ge upp.

Sen hade jag ju mycket stöd och fick många hejarop längs banan och sånt ger ju energi.

Mamma och pappa stod även efter vattenskidklubben och det gav mig extra energi för sista biten in i mål. Upp för den hemska Knutbergsbacken men en mage som skrek innan jag försökte mig till en ökning sista biten in i mål. Det var otroligt skönt att få stanna och känna att jag ändå kom in på en helt ok tid med tanke på förutsättningarna.

Tack L-Å och Fredrik för hjälp och pepp. Tack mamma, pappa och Erik för hejarop. Tack alla andra som hejade runt banan. Grattis alla till ett bra genomfört lopp.

Nu ser jag fram emot 2019 som ska fyllas med många nya mil.

Gott nytt År 🎉🎊🥂

DM/VDM 10000 meter

Hade egentligen inte tänkt mig att springa detta lopp men när coach Fredrik frågade så tänkte jag varför inte.

Visste dock att jag skulle få springa med tunga ben då min träning har fokus mängd just nu. Men jag tänkte att jag gör det för det är kul 😂 eller ja 25 varv på en bana vet jag inte om det är kul men 😉

Vaknade med ett ryck av en åsksmäll på morgonen och hörde hur regnet bara öste ner. Tänkte att nej detta blir inget bra. Men yr.no sa att det skulle sluta och det gjorde det. När vi (jag, Jenny, Mikael och Rodney) åkte från Nora så hade det slutat regna men vi åkte mot regnet och väl framme i Glanshammar så regnade det men det tog inte lång tid innan det slutade och sprack upp.

Vi tog ut nummerlapparna och jag, Jenny och Therese från Örebro aik värmde upp. Nu sken solen och det började bli varmt, det blåste även motvind på ena långsidan.

Dags för start och vi ställde upp oss i ordning och så var det iväg. Jag hade bestämt mig för att se detta som ett hårt träningspass under kontroll alltså inte fullt då jag visste att min kropp inte skulle svara på de.

Så jag bet ihop och hängde inte med dom som stack. Tanken var att hålla mig på strax under 5-tempo och det gjorde jag dom första 5 kilometerna. Då började benen klaga lite och jag drog ner lite på tempot. Låg ändå bra i rygg på bla Eric från klubben samt några andra.

Varv efter varv avverkades och på slutet började det bli rätt varmt. Men pannbenet och alla som hejade fick mig att bita i och det var riktigt skönt att gå i mål med känslan av att inte vara sopslut.

Tiden blev 50:14 vilket resulterade i ett DM-silver i K40 vilket jag är riktigt nöjd med.

Grymt jobbat av alla i klubben samt alla andra som sprang idag.

Semesterhalvmaran 2018

Jag har bara sprungit detta lopp en gång förut och det var 2016, även då en otroligt varm dag. Det var då mitt första DNF kom, dvs att jag bröt.

Så visst var det med en hel del fjärilar i magen som jag anmälde mig. Hur skulle det gå denna gång? Skulle den dåliga känslan komma ikapp?

Loppet går ju inte förns kl 18 på kvällen så jag tog det mest lugnt hela dagen.och laddade med mat och resorb.

Väl där så visade bilens termometer att det var 30 grader och det var verkligen gassande varmt ute. Det enda som var lite positivt var att det faktiskt blåste lite och var inte som förra gången helt vindstilla.

Tog ut min nummerlapp och han bara byta några ord med Patrik från arrangörsklubben och pappa till Ruth som kom farande. Hennes kramar och lyckönskningar fick mig att få lite extra energi vilket var precis vad jag behövde.

Pratade med massa löparvänner innan jag och coach värmde upp och gick igenom hur jag skulle springa loppet. Tanken var att inte gå fullt utan springa ett kontrollerat lopp med god känsla då jag är väldigt nedtränad just nu. Ett hårt träningspass under kontroll alltså.

I starten stod alla i skuggan så länge vi kunde innan det var dags att gå fram till sträcket och ge sig iväg. Många stack men jag slog i bromsen och kände att jag inte ville dras med alla.

Min plan var att ligga runt ca 5.30-tempo och jag hittade lite likasinnade gubbar som höll samma tempo som jag slog följe med. Det var nu riktigt varm och när vi sprang upp gör backen på en slinga som går på första varvet så stod det still. Men vi nötte på i vår lilla grupp där vi tappade några både framåt och bakåt.

Vid första västskan tog jag en vatten och en sportdryck samt en svamp. Den visade sig vara riktigt skön art ha med sig. Här tappade vi lite fler löpare då det trotts att Närkeslätten sägs vara platt går rätt mycket uppför.

Känslan var ändå god och jag och Eric från klubben hjälptes åt att växeldra och i ryggen hade vi några andra löpare. Men efter andra vätskan släppte även de samt att vi gick om några som hade det tungt och kvar blev Jag, Eric och Thomas Johansson från Örebro aik.

Vi nötte på fram till varvningen och där valde jag att släppa dom. Hade kunnat bita i men kände att värmen tog och att mina ben började gnälla.

Andra varvet slapp vi slingan upp vilket var så skönt. Vi sprang istället rakt och här fanns en dusch att svalka sig i. Det och svampen räddade mig.

Vid vätskan såg jag att Eric drog ifrån och att Thomas tog det lugnt och verkade vänta in mig. Men när han väl började springa så kände jag att just den farten hade inte jag utan jag fortsatte köra mitt race.

Så nu malde jag på och avverkade backe för backe innan det var dags för ännu en vätskekontroll. Här kom jag åter ikapp Thomas och nu gick det lite nedåt. Jag lät benen rulla på och fick snabbt en lucka. Känslan att jag kommer klara loppet, känslan av att det snart var klart samt att jag (efter en snabb huvudräkning) insåg att jag skulle gå under 2 h fick mig att hitta det där sista.

Det var så skönt att få spurta i mål på tiden 1:58:23 och känna att jag inte hade tagit ut mig men ändå fått till ett bra lopp.

Efter dusch och hamburgare med Rodney och Micke kändes det ännu bättre och jag åkte hemåt med ett leende. Så skönt att jag fick ta revange!

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑