Sök

Träning is life

En träningsblogg från en hårt arbetande tvåbarnsmamma mitt i livet

Kategori

Tävling

Kilsbergsleden 2020

När det visade sig att Kilsbergsleden skulle bli av, dock Coronaanpassat samt att klubbkamrater peppade på så anmälde jag mig. Det var begränsat antal startande och två startgrupper.

Anmälda från IFK Nora var jag, Daniel, Micke och Fredrik. Det var kul att vi blev ett gäng.

Jag blev hämtad av Micke och sedan hämtade vi Daniel innan färden in mot Örebro påbörjades. Fredrik mötte vi i Karlslund

Vädret var helt perfekt för löpning. Mulet, vindstilla och ca 9 grader.

Vi hämtade ut våra nummerlappar, pratade med lite andra löpare och tog kort innan det var dags att värma upp. Vi fick nu med oss Lena från Örebro Aik vilket var kul. Jag blev otroligt varm och började nu vela om klädvalet. Jag hade en underställströja med linne över och kände att det nog skulle bli för varmt. Valet blev att bara springa i linne vilket jag är glad över, jag blev varm.

När starten gick så valde jag att gå ut relativt lugnt. Tanken var att ligga runt 5,30 och det höll dom 4 första kilometerna. Sedan tappade jag fat av både backar och att det var geggigt och halt. Efter vätskan vid 5 km så blir det ju även tuffare underlag med mer stig, sten och bök. Här gick farten ned och jag blev även omsprungen av några som hade legat bakom ett tag.

Men jag nötte vidare och försökte tänka positivt. Det var inte helt lätt bitvis då fötterna stack iväg i leran men jag kom ju iallafall framåt.

När jag kom ut på spåret igen så var det som rena autoban. Nu kunde jag öka farten och låg runt 5 30 igen. Det som var lite jobbigt mentalt var att jag nu var helt ensam och rätt övertygad om att jag låg sist, eller iallafall näst sist. Men någon måste ju komma det med (nu gjorde jag inte det).

Det var så skönt att se målet och höra pepen från dom som stod där. Ännu skönare att få stanna och stänga av klockan som stannade på 1:21:24. Jag är trots att jag ville mer, nöjd. Känner dock att jag verkligen behöver skaffa trailskor. Mina Altra har alldeles för lite mönster. Men det blev en helt okej tävling och det är det ju extra kul att få tävla samt göra det med klubbkamrater.

Grymt jobbat av alla idag och tack Örebro aik för att ni fick ihop en tävling.

Foto: Jimmy Glinnerås
Foto: Jimmy Glinnerås
Foto: Tina Åbjörn
Foto: Fredrik Hartman
Innan start

DM långa terräng 10 km

Lördag är ju nu egentligen dagen för långpass men när jag anmälde ett gäng löpare från klubben så kunde jag inte stå emot. Man får passa på när det blir en tävling nu för tiden.

Vaknade med känslan av att idag kommer det bli tungt. Benen var slitna sedan torsdagens backintervaller och jag är allmänt trött just nu. Men jag åt frukost och packade ihop mig innan det var dagd att sätta sig i bilen och åka till Knottebo i Åsbro.

Jag har aldrig sprungit där så det var för mig en helt ny bana. Vädret visade sig dock från en bra sida. Även fast det var kallt och ruggigt (ca 10°) så tittade solen fram och det var vindstilla.

Efter att ha tagit ut nummerlappen, tittat på Eric när han gick imål (alla över 70 fick starta tidigare) och pratat med lite vänner så värmde jag upp. Benen skrek och jag könde mig allt annat än pepp. Men det var samtidigt så härligt med tävlingsstämningen och alla vänner så det övervägde min dåliga känsla.

Starten gick och jag stack iväg. Pulsen stack direkt och jag kände att detta kommer bli jobbigt. Men jag bet i och la mig bakom bla Melina och Per. Banan var relativt lättspungen och i backarna på första varvet var jag stark och tog mig ikapp och om. Detta innebar att jag låg först i vår lilla klunga.

Vi sprang 3 varv på spåret. Vid första varvningen så tog allt bara slut. Ork, fart och det mentala. Alla jag hade bakom mig gick om och jag förmådde mig inte att hänga på. Det blev en lucka som jag försökte täppa till men nej.

Varv två avverkades och jag var så glad över att sprunga in på sista varvet för nu var det tungt. Jag visste inte om jag hade någon bakom mig och hur långt ifrån de isåfall var. Men jag kämpade mig rumt och i mål och det är jag nöjd med. Men känslan och tiden hade jag önskat var bättre. Tiden blev 55:18 vilket blev en 4:e plats i K40.

Jag kan verkligen inte pressa mig just nu och jag vet inte varför. Trots detta så var det kul att tävla och jag fick ju till ett bra träningspass om inte annat.

Bra jobbat alla idag!

Norasjön runt Annorlunda 2020

Vi i klubben har jobbat hårt för att få till Norasjön runt Annorlunda i år. Tankar har gått fram att inte alls köra till som det nu blev.

Vi valde att köra utan själva tävlingsmoment dvs egen tidtagning och ingen resultatlista efter tid. Man fick alltså starta mellan 10-14 och springa loppet helt utan support dvs ingen vätska eller flaggvakter. Man startade med 30 sekunders mellanrum.

Jag arbetade hela dagen med loppet och om man var funktionär så fick man springa rundan en annan dag denna vecka och ändå få medalj. Jag hade helt tänkt bort det då jag sprang Stockholm Marathon virtuellt förra helgen.

Men när Peter peppade på om att springa så tänkte jag att jag kan ju testa. Som tur var fick jag även med mig Marit. Vi fick medaljerna redan innan så då var det ju ”bara” att göra det.

Så idag sprang vi Norasjön runt Annorlunda tillsammans. Vi sprang i ett lugnt tempo och bitvis var vinden så hård att vi knte hade något annat val än att springa sakta. Ingen av oss visste ju heller hur våra kroppar skulle reagera. Men runt kom vi och detta blev då mitt 4:e NSR även om det nu blev just Annorlunda.

Nästa år hoppas jag att vi kan köra som vanligt igen.

Nöjda tjejer efteåt

Stockholm Marathon virtuellt 2020

Stockholm Marathon blev ju flyttat till den 5 september men när det stod klart att det inte skulle gå att genomföra så blev det en virtuell tävling istället. Man fick alltså springa den på hemmaplan.

Då jag inte har sprungit mycket alls denna sommar pga skada så velade jag länge med hur jag skulle göra. Vart jag skulle springa. Det blev tillslut så att jag sprang tillsammans med Elin, Sandra och Marit. Vi hade Linda och Linda som support på cykel. Rundan bestämdes av Marit och det blev Två sjöar runt där vi avslutade vid Åkerby Herrgård.

Vi startade hemma hos Linda och sprang emot mörka moln. Det bådade inte gott. Men som tur var gick dom åt andra hållet och om man bortser från lite vind på vissa ställen så fick vi ett kanonväder med sol och skön temperatur.

Vid ca 5 km hade jag tappat en liten lucka till dom andra men det gjorde mig inget. Strax innan 10 km tog dom andra en kisspaus men jag valde att springa från till serviceteamet. Lite gel och lite vatten och sen sprang jag vidare. Jag hade endel med mig i västen och lite hos Linda.

Dom andra kom snabbt ikapp mig, om och ifrån så efter 15 km tappade jag dom ur synfältet. Hade ju även jag en lite kisspaus så den påverkade ju den med.

Nu var det jag och Linda som följde mig hela vägen till mål. Vilken ynnest att få ha en egen cyklande support.

Vid ca 17 km gick jag in på grusväg och den höll sig till ca 30 km. Efter ca 23 km dippar jag ordentligt och tappade både fart och löpsteg. Vi ändrade taktik så Lina cyklade fram några kilometer och hade depå så att jag kunde vara i min lilla bubbla. Vi tog 3 km i taget vilket var lagom för då visste jag att snart står hon.

Vid 31 km klämde jag i mig lite extra energi samt gt-tabletter och nu fick jag ny energi och det gick lättare igen. Nu cyklade Linda åter med mig och vi avverkade kilometer för kilometer och jag fick även rapport från hur det gick för dom andra. Marit gick starkt och Sandra rullade på och Elin hade det tufft med en ond fot. Men vi sprang på allihopa.

Dom sista kilometerna gick i motvind men nu hade jag vittring på mål. Flåset var det inget fel på men det kändes i ben och fötter att jag inte var van vid längd. Då är det tur att man har ett pannben.

Precis vid infarten till Åkerby så pep klockan på 41 km så jag fick springa vidare en bit och vända för att få ihop maran. Det stod ett stort gäng och hejade mig in dom sista metrarna då jag även fick sällskap av Marit.

Appen strulade för mig så jag fick gå på klockan, tur att jag även körde den. Detta var nu mitt 5:e Stockholm Marathon och jag är nog stoltaste över denna mara då jag inte alls var förberedd som jag ville.

Summerar man dagen så lite för många backar, bra väder och otroligt grymt stöd. Grym presentation av Elin, Sandra och Marit. Grymt jobb av vårt serviceteam samt Per.

Tack alla inblandade för idag.

Nora Marathon 2020

Vi har slitit hårt för att detta lopp skulle gå av stapeln nu när de flesta lopp skjuts på framtiden eller ställs in.

Vi var strax över 200 deltagare som stod på startlinjen och skulle ta oss an 1,2 eller 4 varv runt Åsbosjön. Solen sken och det var en kanondag ävrn om det blåste kalla nordanvindar bitvis.

Jag var anmäld till maran och tänkte springa den som ett långpass. Känslan var inte den bästa efter en jobbig vecka men jag tänkte att jag tar ett varv o tagen så får vi se hur det går.

När starten gick hängde jag på ett gäng från Örebro Aik som skulle hålla 6-tempo. Första varvet rullade på heöt okej, dock släppte jag gruppen lite då jag tyckte att det gick lite fort.

Vid varvning tog jag lite extra energi innan jag gick iväg själv. Det blåste nu rejält mellan 2-3 km men Det gick ändå helt ok. Erik stod vid första vätskan och peppade mig lite.

Nu började dock en smärta komma smygande i knät. Den kom och gick lite så jag velade lite med mig själv huruvida jag skulle slänga in handduken vid 2 varv. Men jag valde att testa ett varv till. Nu började dock knät gnälla mer och mer och det högg till lite då och då. Så vid vätskan i Gyttorp tog jag beslutet. Det fick bli att bryta efter tredje varvet.

Det är ju så klart så surt att bryta och jag är bra besviken. MEN det är inte värt att riskera att det blir värre och speciellt inte med tanke på att banan ät allt annat än lätt.

Så jag får se de det så här. Det blev ett bra långpass. Jag har ju ”bara” sprungit 25 km som långt på långpass denna detta år. Det var en så härlig dag oh det var kul att träffa vänner.

Nu går vi hoppas att det blir fler lopp framöver även om jag tyvärr tror att fler kommer att ställas in. Jag kommer iallafall fortsätta träna inför dom.

Tack alla som peppade och hejade idag!

Foto: Sandra Almer Carlson
Foto: Sandra Almer Carlson

Marieberg galleria 6-timmar

När Marieberg galleria Marathon/halvmaraton gick av stapeln för ca 3 år sedan tyckte jag att det var helt galet. Springa så långt inne i gallerian. Det skulle jag aldrig göra!

Men man ska aldrig säga aldrig för igår gick det ett 6-timmars lopp där och jag stod med på startlinjen. Kalla mig galen för det kände jag verkligen. Speciellt med tanke på att min träning samt uppladdning senaste veckorna har varit allt annat än optimalt.

Men min tanke var att starta och mitt mål var att hålla ut i 6 timmar. Allt annat var en bonus.

Loppet gick på nedre planen och ett varv mätte 342 meter. Vi startade klockan 19,30 och då var allt stängt. Det var alltså vi löpare och närmast sörjande som var där.

Strax innan starten

Jag hade under dagen vilat och ätit och kände mig ändå rätt bra förberedd. Jag valde att åka dit lite tidigare då det snöade och jag inte visste hur det skulle vara i trafiken samt att det var skönt att vara där i tid.

Väl där så träffade jag flera som jag känner sen innan samt som jag följer på Instagram. Alltid lika kul att träffas irl så att säga. Extra kul när man kan sitta och prata med likasinnade. Många springer ju ultra och jag suger åt mig all information jag kan.

Min väl tilltagna tid annan rullade på fort. Jag tog ut nummerlappen, ställde upp min energi och dricka på bordet och pratade lite mer med olika löpare innan det var dags för start.

Startade tillsammans med Tina från Örebro aik och vi sprang ihop dom första varven innan vi tappade lite kontakten pga att vi tog energi lite olika.

Starten. Foto: Fredrik Hartman

Dom första varven och kilometerna rullade på helt okej även om det snabbt blev varmt. Jag höll min plan med mat och dryck men när jag skulle ta en gel strax innan 18 km så började jag må illa och magen knöt sig. Fick verkligen inte i mig gelen utan kastade den och kämpade med vågen av illamående som sköljde över mig. Nu fick det bli första besöket på toaletten.

Magen släppte lite och jag kunde springa vidare men så fort jag försökte få i mig något så knöt sig magen igen. Det blev två besök till på toaletten och mellan kändes det som att jag sprang som en märla. Dom sista 2 timmarna fick jag bara i mig banan och vanligt vatten, inget annat gick.

Ungefär halvvägs. Foto: Jonas Svensson

Tack vare peppande medlöpare och publik så nötte jag ändå vidare. Jag hade bestämt mig för att det iallafall skulle bli maradistans och att jag skulle hålla igång dom hela 6 timmarna. Dock höll värmen och det hårda golvet på att knäcka mig. Tack och lov var mitt pannben starkare och det var otroligt skönt när jag gick över mattorna för maran.

Nu var alla meter över maradistansen en bonus. Jag tänkte att jag skulle gå den sista halvtimmen men hjärnan ville annat. Jag rullade sakta på och gick lite då och då för att spara på ben och fötter.

Sista varvet tog jag dock i då jag insåg att jag skulle komma över 45 kilometer så att det blev ännu en ultra. Vart jag hittade kraft och ork det vet jag inte men jag tog mig över mattorna och lite till när skotten gick och jag äntligen fick stanna.

Detta lopp var nog bland det jobbigaste jag har gjort men även roligt då man hela tiden har sällskap. Ett bra långpass blev det iallafall. Tack alla som peppade mig, det hjälper verkligen.

Foto: Udda ultra

Sylvesterloppet 2019

Som jag skrivit förr så är Sylvesterloppet numera en tradition för mig och inget undantag i år. I år blev det 8:e året på rad som jag springer detta kuperade lopp med den annorlunda sträckan 10,384 km.

Jag blev dock sjuk på Lucia och förkylningen har envist suttit i. Jag har dock börjat träna lite lugnt och hade inte en tanke på att inte springa loppet.

Laddningen blev som förra året. Jag gick upp vid 6,30 för att hinna äta frukost i lugn och ro innan jag åkte upp till Norvalla för att hjälpa till med förberedelser inför loppet. När jag var klar med mina sysslor åkte jag hem för att äta lite extra samt byta om. Det var inte helt lätt att bestämma klädsel då det var riktigt kallt, ruggigt och blåsigt trotts att solen sken. Jag valde ändå en underställströja samt t-shirt. Tänkte att jag blir säkert varm när jag väl kommer igång.

När jag kom upp till Norvalla igen var det fullt med folk där. Jag pratade med lite vänner, hjälpte till lite i anmälan innan jag och Sandra förberedde oss för loppet genom att prata och frysa. Vi väntade in i det sista innan vi tog av oss våra överdragskläder och ställde oss i starten.

Frusna tjejer

Förhållandena var ju kanon om man bortser från för lite mycket blåst. Men det var barmark samt sol och klarblå himmel. Bara det gör en ju lycklig. Det var ett stort startfält på nästan 200 löpare som startade.

När starten gick så bet jag mig i tungan och valde att inte hänga med alla andra. Min strategi för loppet var att bara ta mig runt samt att jag inte skulle trycka på. Hade även intalat mig själv att ”Nu får du din första tid över 1 h men det är helt okej”

De första kilometrarna är ju rätt lätta och dom rullade på bra innan det var dags att tackla Ås-backen. Jag nötte på och höll hela tiden koll på andningen. Pulsen struntade jag i för jag förstod att den skulle vara hög. Sedan rullade kilometer 3,4 och 5 på av bara farten innan det var dags för nästa backe. Även här sänkte jag farten, tuggade på och höll koll på andningen.

Så jag hittade mitt tempo där jag inte tryckte på för mycket men ändå rullade på och försökte hålla det även om det var jobbigt att bli omsprungen i början. Tävlingshjärnan är ju inte lätt att stänga av.

I Ås-backen

Vid korset innan Gyttorp stod Erik flaggvakt och det var skönt att få lite pepp. Ja pepp får man ju av många längs banan men extra skönt att få av sonen. Valde att inte ta vätska i Gyttorp då jag inte känner att det behövs utan jag hade full fokus på att nu var det ”bara” sluttampen kvar.

Sista kilometrarna började jag både närma mig och springa om andra löpare vilket var så skönt. Extra skönt med tanke på att jag inte ökade faten utan höll mitt tempo.

Sista backen, Knutsbergsbacken är ju inte snäll men även här sprang jag om några och väl uppe är det ju inte mycket kvar. Jag tittade nu på klockan och insåg att det inte alls skulle bli den tid jag trodde utan bättre.

Sista backen, Knutsbergsbacken.

Min tanke var att bara mala på in i mål men när jag närmade mig tjejen som låg framför mig och märkte att jag hade en chans att ta mig om så tog jag dem. Hon hade hörlurar i öronenså min förhoppning var att hon inte skulle höra mig och svara på min spurt. Tack och lov gick det hem för jag hade inte mycket kvar att ge.

Tiden blev som sagt bättre än jag hade trott. Jag sprang in på 56:43 vilket gav en 29:e plats av 54 damer. Det är jag nöjd med.

Tack alla som hejade längs banan och i mål och med det önskar jag er alla Ett Gott Nytt År 🎉

Kvinnersta backyard ultra 2019

Att anmäla mig till Kvinnersta backyard ultra var inget planerat utan blev lite spontant efter samråd med coach Fredrik.

Jag har sprungit 2 stycken backyardlopp tidigare, Örebro Backyard Ultra, och senaste var för två år sedan.

Då sprang jag 8 varv så målet denna gång blev att springa 10 varv för att få pb på Backyard Ultra i antal varv.

Kvinnersta Backyard Ultra arrangerades av samma som Örebro Backyard Ultra, och utgick från samma ställe men nu var det en lite annorlunda bana. Jag provsprang den förra veckan så lite hum hade jag.

Vaknade upp till en fin men kall morgon då tempen visade -6 grader. Åt en rejäl frukost och packade ihop det sista innan jag åkte till Sandra för att hämta en pannlampa son jag skulle låna. Min var spårlöst försvunnen. Sen styrde jag kosan mot Kvinnersta. Jag ville vara där i god tid för att få en bra plats då jag visste att det skulle bli trångt. Det var över 100 deltagare anmälda vilket var så kul.

Jag kom dit, ställe upp mina saker och hade så god tid att jag hann både småprata med massa löpare samt gå och kolla på rallybilar och prata med lite folk. Det var nämligen Rikspokalen samtidigt. Det hade nämligen blivit en lite krock i planeringen och bokningen av dessa två evenemang.

Klockan rullade på och så var det dags för start. Backyard Ultra går ut på att man springer ett varv på 6,7 km och att det är omstart varje halvtimma. Last man/woman standing vinner.

Stack iväg och hamnade rätt långt fram. Kroppen och benen kändes bra och jag lät det rulla på. Tanken var att springa ett varv på 45 min så att jag skulle ha 15 min vila.

Solen sken från en klarblå himmel och det var bra kallt i början men efter ca 2 km åkte både vantar och buff av. Banan är ca 1 km asfalt i början för att sen gå på grusväg och stigar och avslutas med lite asfalt. Jag lufsade på och första varvet gick lite fort. Tog mig in på 42 min.

Gick på toa, tog energi och tog av mig jacka och sedan var det dags att springa igen. Även denna gång hamnade jag långt fram och även detta varv flöt på bra och jag kom in på 44 min. Samma procedur som innan och ut på varv 3.

Allt rullade på bra fram tills varv 5. Jag låg på varv mellan 42-44 min och kroppen kändes bra. Men strax efter start på varv 5 så krampade magen ihop och jag sprang nästan hela varvet med ont. Skyndade mig till toa när jag kom runt och satt där ett bra tag. Nu var det inte lika lätt att få i sig energi men jag gjorde mitt bästa.

Ut på varv 6 och magen gjorde fortsatt ont. Det var så tråkigt när resten av kroppen kändes bra. Mellan varv 6 och 7 satt jag åter en lång stund på toan men magen ville inte sluta krampa.

Tänkte först bryta efter varv 7 men tänkte att jag tar 8 varv så har jag tangerat mitt gamla varvrekord. Men hann inte mer än in till varvning när Frdrik säger att vi tar ett varv till. Jag springer med dig så får du pb iallafall.

Ok då morrade jag, försökte tvinga i mig lite energi, på med pannlampa och så gav vi oss iväg. Sista varvet gick ändå helt okej. Jag malde på i mitt tempo och även om magen krampde och jag var låg på energi så tog jag mig runt och möttes av Gry, Sanna, Martin och Johan från klubben sm hade kommit för att heja. Lite surt att stanna när dom kom men så kan det bli ibland.

Jag och Sara som också hoppade av på 9 varv hejade på dom som gav sig iväg på varv 10 innan det blev en varmt och skön dusch.

Men summan blev ändå 9 varv vilket blev pb på antal varv på Backyard samt att jag fick ihop strax över 60 km löpning. Det får jag vara nöjd med.

Tack alla som har peppat både på plats men även genom meddelanden umder dagen. Ingen nämnd ingen glömd.

Ultravasan 2019

Når toppen på Auklandbron och säger till han som springer bredvid att nu är det verkligen inte långt kvar. Hör sedan Patrik Nilver som står och hejar i sista lilla backen. Det och känslan av att nu är det snart klart gör att jag hittar oanade krafter för både ökningar och spurt in i mål. Har gåshud när jag springer dom sista metrarna till publikens jubel. Äntligen i mål på mitt andra Ultravasa.

Redan efter målgång förra året bestämde jag mig för att jag skulle springa året därpå och ta revange då jag föll illa. Nu visade det sig tyvärr inte bli så.

Jag har tränat på bra i år och kilometerna har rullat i på kontot. Även i år har jag jobbat veckan innan och det har varit allt än lugnt. På torsdagen började nerverna göra sig påminda och jag började bli nervös. Packade iordning på kvällen då vi skulle åka på fredagen. Hade lite svårt med klädval då det var stor risk för regn. Så för att vara på den säkra sidan så packade jag i massa olika val. Valet tänkte jag ta väl på plats.

Fredagen kom och jag jobbade till 12. Sen åkte jag hem och väntade på Johan Lundqvist från Örebro AIK samt min son Erik som skulle med och köra oss.

Vi rullade från Nora strax efter 13 för att stanna och ta den traditionella pizzan i Vansbro och landade i Sälen runt 17,15. Det kom ordentliga regnskurar under resan så det blev mycket väderprat.

Efter att vi hade plockat ut nummerlapparna så åkte vi till Lindvallen och handlade lite innan vi åkte upp till vårt boende i Tandådalen. Det blev lite felåkning då jag hade lyssnat lite illa och trodde att det var Hundfjället 😂 men vi kom tillslut dit med lite guidning av Tommy på telefon.

Kvällen bestod av beslutstagning av kläder, packning av väst och vila. Vädret sa uppehåll på morgonen och förmiddagen så jag valde långa byxor, t-shirt och sleeves vilket visade sig bli ett bra val. Strax efter 22 var det dags att försöka sova.

Det blev en natt med ytterst lite sömn så vi var allt annat än pigga när vi gick upp klockan 3 på morgonen. I med frukost, packa ur och städa boendet och sen ta oss ned till Berga by och starten. Det var mycket mer kaos kring starten i år än förra året. Det var deltagarekord (ca 1300 startande) så Erik släppte av oss innan han åkte vidare för att leta parkeringsplats. Jag och Johan lämnade våran packning som skulle till Eversberg och Mora innan vi köade till toaletten. Med ca 8 min till start tog vi oss mot starten och hamnade tyvärr rätt långt bak.

Det är dock bra maffigt att stå med alla andra löpare som ska ta sig an utmaningen att springa mellan Sälen och Mora. Starten gick och det gick sakta iväg. Kände lite frustration då jag ville komma igång och springa. Hamnade bakom massor som valde att gå direkt i första backen vilket var jobbigt. Så det blev lite kryssade och springande på kanten innan jag kom fram där det gick att springa. Hittade mitt tempo och malde på uppåt.

Det rullade på bra fram till Smågan där jag bara tog lite vatten innan jag fortsatte. Nu övergår det från grusväg till stiglöpning. Nu blev det tungt, både av att underlaget var både mera blött och geggigt än förra året. Vissa spångar låg under vatten. Samt att nu kickade min hjärna igång. Var så rädd för att ramla att det hämmade mig otroligt mycket.

Men jag nötte trots det på och kom fram till Mångsbodarna. Där såg jag Pär Johansson från Örebro AIK som stod och hejade och det var skönt med lite pepp. Lite längre bort stod Erik och väntade. Jag åt och var tvungen att gå på toa få magen inte riktigt var med.

Rullade åter på och försökte hitta ett avslappnat tempo men tankarna kom åter igen. Dock försökte jag peppa stafettdeltagarna som nu började komma varav Andreas Östlund från Örebro AIK var en av dom.

Dom tankarna hade jag hela vägen fram till Evertsberg där jag äntligen kunde slappna av.

Där stod Erik åter igen och tog emot mig, så skönt med ett bekant ansikte. Jag åt lite pannkakor och fyllde på med vätska samt bytte skor och strumpor innan jag åter sprang vidare. Nu fick jag dock en djup dipp, jag sprang och tänkte att nä jag bryter. Allt var bara tungt och det kändes så oöverkomligt långt kvar.

Men vid 54 km så stod en helt underbar tjej och frågade om jag ville ha chips!! Åh ja det ville jag gärna, hon frågade även om jag ville ha cola men det tackade jag nej till. När jag sprang vidare så ifrågasatte jag kraftigt detta beslut. Men hon stod åter vi ca 55 km och frågade om jag ville ha chips och cola. En stor stjärna till henne.

Jag träffade även Tomas Galmen i Oxberg och hans pepp och medlöpare en bit gav mig massor av energi.

Nu gick det lättare en bit igen och jag kunde rulla på i ett bättre tempo. Men säg den lycka som varar för nästa dipp kom strax innan Hökberg. Men där mötte jag både Lindha Lönnström och Rebecca Jansson med sällskap som hejade och peppade och det var så skönt.

Det var även massa mera folk som hejade som återkom hela tiden och det var så skönt att se dom även om dom inte var där för mig. Det gör så otroligt mycket.

Jag hamnade även med lite samma människor som jag ibland sprang om och ibland sprang dom om mig. Vi sprang och småpratade och det var trevligt avbrott för huvudet. Sprang en långa stund och pratade med en kille från Belgien. En riktigt skön prick.

Nu var det tungt i kroppen, jag kunde knappt lyfta benen och det regnade vilket gjorde att underlaget blev otroligt blött, geggigt och halt. Det var så skönt att komma till Eldris och se ensiffriga skyltar. Dock är dessa 9 kilometer otroligt långa. Jag hade även insett att tiden skulle bli sämre än året innan och jag var nära till tårarna många gånger. Men nu blev målet bara att ta mig i mål. Så när jag kom fram till 1 km kvar så var det otroligt skönt. Väl uppe på sista biten innan mål så ökade jag lite, och lite till och tack vare jublet från publiken lite till. Det är komiskt att man tydligen har mer kvar i kroppen då.

Det var en otroligt skön känsla i kroppen när jag sprang in under målportalen. Visst det var en sämre tid än förra året och jag var grymt besviken men nu så här så är jag nöjd att jag tog mig i mål. 90 kilometer är långt och det var besvärligare underlag i år. När jag jämför förra årets tider med årets så låg jag efter redan från i början med 30 min om man bortser från dom första 9 kilometerna som var rätt lika. Tog ändå ikapp på slutet på det skiljde 6 min och 26 sekunder i mål.

I mål mötte jag av Johan som tyvärr hade brutit mellan Oxberg och Hökberg pga att hans knä gett upp. Så tråkigt men klokt beslut. Erik dök även han upp. Pratade med Joakim från IFK Nora som även han tog sig i mål, pratade med Frida Södermark som blev 4:a av damerna på UV90 vilket var kul.

Åt lite mat innan vi tog oss till bilen där jag bytte till torra kläder innan färden hemåt inleddes.

Har fått frågan om jag ska springa nästa år igen men som det känns nu så nej, det får tiden utvisa.

Till sist ett STORT tack till Erik för skjutsen, till Johan för trevligt sällskap och till alla som peppat och hejat både hemifrån och på plats. Till alla okända och okända. Utan er hade det varit så mycket jobbigare!

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑