Sök

Träning is life

En träningsblogg från en hårt arbetande tvåbarnsmamma mitt i livet

Författare

Hanna Fridhamre

Blivande Ultralöpare

Svackornas svacka

Just nu är jag inne i en rejäl svacka. Jag har haft svackor förut men nu är den djupare än någonsin. Jag har både en kropp och knopp vill inte samarbeta.

Jag har trots det kämpat på men det som har blivit mest lidande är mina långpass. Jag har inte lyckats springa båda rundorna vilket har gjort att mitt mentala har fått sig en törn. Vid ca 16 km har jag tagit slut och knappt haft styrfart. Jag har kämpat med huvudet och massa negativa tankar och det har varit allt annat än kul.

Jag har trots det lagt till några extra kilometer varje lördag för att sakta bygga upp lite längd. Mitt längsta pass gjorde jag förra lördagen på 25 km.

Idag var det åter dags för långpass och nu var jag farthållare i 6-tempogruppen. Planen var att springa 20+8. Jag tänkte att jag börjar med första rundan så får vi se hur det känns.

Det rullade på bra i början trots motvind och backar. Jag det finns faktiskt några backar i Örebro och dom tog vi idag. Vi sprang över Aspholmen, upp till Glomman, bort till Brickeberg via Sörbyängen, Örnsro och tillbaka.

Vid dom beryktade 16 km började jag bli trött men den där tomheten kom inte. Vi sprang och pratade och kilometerna rullade på. Nu kom tanken att det kanske skulle gå med en andra runda denna gång.

Men jag valde att stanna efter första rundan. Det var mera värt att få stanna och känna att det kändes okej istället för att fortsätta och eventuellt gå in i väggen. Ibland kan även jag vara klok.

Vi var några som snyggade till siffrorna till 21 km. Det låter ju bättre än 20,5 km 😉

Efter blev det en skön dusch och fika tillsammans med goa vänner. Bättre lördag kan det knappast bli.

Jag nöter vidare och försöker vara klok. Nästa lördag hoppas jag på en längre runda.

2020

Mina planer för året 2020 är att ta mig längre in i ultraträsket. Jag har ju redan börjat med 6-timmars i Marieberg galleria men detta är året då jag ska försöka mig på min dröm 100 Miles.

När jag började springa och kämpade för 5 km, sen 10 km och den i mina ögon galet långa distansen 21 km. Ett maraton fanns inte på kartan. Kommer ihåg när jag sprang mitt första halvmaralopp. Jag och Marit stod efteråt och sa, kan du tänka dig lika långt till. Svaret var ett stort nej!

Men jag sprang mer och mer och när jag hade sprungit Lidingöloppet 30 km så kom tanken på att en mara kanske inte var helt ut om räckhåll ändå. Resten är som man säger historia.

Nu har jag ju inte bara sprungit 5 rena Marathon utan flera ultror och min dröm nu är 100 Miles. Denna längd har jag verkligen respekt för. Jag ska prova men är med på att det kanske inte kommer gå.

Men innan mitt försök på 100 miles ska det både tränas samt springa andra lopp. Allt för att förbereda kroppen inför vad som komma skall. Jag vill stå på startlinjen i september känna mig stark och redo.

Dom lopp jag hittills har anmält mig till är:

  • Trosa backyard ultra
  • Stockholm Marathon
  • Black river run

Sen kommer det bli mera men det är inget jag har planerat in.

Hoppas ni följer med mig i år mot min stora dröm.

Marieberg galleria 6-timmar

När Marieberg galleria Marathon/halvmaraton gick av stapeln för ca 3 år sedan tyckte jag att det var helt galet. Springa så långt inne i gallerian. Det skulle jag aldrig göra!

Men man ska aldrig säga aldrig för igår gick det ett 6-timmars lopp där och jag stod med på startlinjen. Kalla mig galen för det kände jag verkligen. Speciellt med tanke på att min träning samt uppladdning senaste veckorna har varit allt annat än optimalt.

Men min tanke var att starta och mitt mål var att hålla ut i 6 timmar. Allt annat var en bonus.

Loppet gick på nedre planen och ett varv mätte 342 meter. Vi startade klockan 19,30 och då var allt stängt. Det var alltså vi löpare och närmast sörjande som var där.

Strax innan starten

Jag hade under dagen vilat och ätit och kände mig ändå rätt bra förberedd. Jag valde att åka dit lite tidigare då det snöade och jag inte visste hur det skulle vara i trafiken samt att det var skönt att vara där i tid.

Väl där så träffade jag flera som jag känner sen innan samt som jag följer på Instagram. Alltid lika kul att träffas irl så att säga. Extra kul när man kan sitta och prata med likasinnade. Många springer ju ultra och jag suger åt mig all information jag kan.

Min väl tilltagna tid annan rullade på fort. Jag tog ut nummerlappen, ställde upp min energi och dricka på bordet och pratade lite mer med olika löpare innan det var dags för start.

Startade tillsammans med Tina från Örebro aik och vi sprang ihop dom första varven innan vi tappade lite kontakten pga att vi tog energi lite olika.

Starten. Foto: Fredrik Hartman

Dom första varven och kilometerna rullade på helt okej även om det snabbt blev varmt. Jag höll min plan med mat och dryck men när jag skulle ta en gel strax innan 18 km så började jag må illa och magen knöt sig. Fick verkligen inte i mig gelen utan kastade den och kämpade med vågen av illamående som sköljde över mig. Nu fick det bli första besöket på toaletten.

Magen släppte lite och jag kunde springa vidare men så fort jag försökte få i mig något så knöt sig magen igen. Det blev två besök till på toaletten och mellan kändes det som att jag sprang som en märla. Dom sista 2 timmarna fick jag bara i mig banan och vanligt vatten, inget annat gick.

Ungefär halvvägs. Foto: Jonas Svensson

Tack vare peppande medlöpare och publik så nötte jag ändå vidare. Jag hade bestämt mig för att det iallafall skulle bli maradistans och att jag skulle hålla igång dom hela 6 timmarna. Dock höll värmen och det hårda golvet på att knäcka mig. Tack och lov var mitt pannben starkare och det var otroligt skönt när jag gick över mattorna för maran.

Nu var alla meter över maradistansen en bonus. Jag tänkte att jag skulle gå den sista halvtimmen men hjärnan ville annat. Jag rullade sakta på och gick lite då och då för att spara på ben och fötter.

Sista varvet tog jag dock i då jag insåg att jag skulle komma över 45 kilometer så att det blev ännu en ultra. Vart jag hittade kraft och ork det vet jag inte men jag tog mig över mattorna och lite till när skotten gick och jag äntligen fick stanna.

Detta lopp var nog bland det jobbigaste jag har gjort men även roligt då man hela tiden har sällskap. Ett bra långpass blev det iallafall. Tack alla som peppade mig, det hjälper verkligen.

Foto: Udda ultra

Sammanfattning av 2019

Då var det dags att sammanfatta året 2019. Året där jag hade två stora mål. London Marathon och Ultravasan. Båda loppen genomförde jag även om jag ville så mycket mer.

Jag har inte sprungit så många lopp detta år som jag hade velat men när man lägger fokus på längre lopp så behövs det både mer träning samt återhämtning.

De lopp jag har sprungit i år är

  • Nora Marathon (halvmaran)
  • Startmilen
  • London Marathon
  • Stockholm Marathon
  • Midsommarloppet
  • Semesterhalvmaran
  • Ultravasan
  • Kvinnersta Backyard Ultra
  • Å-stadsloppet
  • Sylvesterloppet

Att London Marathon var årets höjdpunkt behöver jag ju knappast skriva. Mitt mål nu är att springa det igen samt fler lopp utomlands.

Förra året (2018) så slog jag distansrekord på löpta kilometer under året. Det gjorde jag nu 2019 också då jag lyckades få ihop 2714,77 km. Det är som att jag skulle springa från Nora till Wien och lite till. Jag har även fått till 273 h träning samt 240 pass.

Men det har blivit många härliga kilometrar tillsammans med vänner. Både i Nora och Örebro. Jag har löpcoachat och varit farthållare. Jag har jobbat på cykelläger för Almsan samt varit med på triathlonläger på Mallorca. För mig är löpning så mycket mer än att bara springa, det är gemenskap också.

Även i år har jag haft med- och motgångar men så är det ju. Hoppas bara på lite mera nedgångar till 2020 då jag nu satsar på längre distans.

Nu satsar jag på ett nytt bra år med mycket löpning och träning. Hoppas ni fortsätter att följa med.

Sylvesterloppet 2019

Som jag skrivit förr så är Sylvesterloppet numera en tradition för mig och inget undantag i år. I år blev det 8:e året på rad som jag springer detta kuperade lopp med den annorlunda sträckan 10,384 km.

Jag blev dock sjuk på Lucia och förkylningen har envist suttit i. Jag har dock börjat träna lite lugnt och hade inte en tanke på att inte springa loppet.

Laddningen blev som förra året. Jag gick upp vid 6,30 för att hinna äta frukost i lugn och ro innan jag åkte upp till Norvalla för att hjälpa till med förberedelser inför loppet. När jag var klar med mina sysslor åkte jag hem för att äta lite extra samt byta om. Det var inte helt lätt att bestämma klädsel då det var riktigt kallt, ruggigt och blåsigt trotts att solen sken. Jag valde ändå en underställströja samt t-shirt. Tänkte att jag blir säkert varm när jag väl kommer igång.

När jag kom upp till Norvalla igen var det fullt med folk där. Jag pratade med lite vänner, hjälpte till lite i anmälan innan jag och Sandra förberedde oss för loppet genom att prata och frysa. Vi väntade in i det sista innan vi tog av oss våra överdragskläder och ställde oss i starten.

Frusna tjejer

Förhållandena var ju kanon om man bortser från för lite mycket blåst. Men det var barmark samt sol och klarblå himmel. Bara det gör en ju lycklig. Det var ett stort startfält på nästan 200 löpare som startade.

När starten gick så bet jag mig i tungan och valde att inte hänga med alla andra. Min strategi för loppet var att bara ta mig runt samt att jag inte skulle trycka på. Hade även intalat mig själv att ”Nu får du din första tid över 1 h men det är helt okej”

De första kilometrarna är ju rätt lätta och dom rullade på bra innan det var dags att tackla Ås-backen. Jag nötte på och höll hela tiden koll på andningen. Pulsen struntade jag i för jag förstod att den skulle vara hög. Sedan rullade kilometer 3,4 och 5 på av bara farten innan det var dags för nästa backe. Även här sänkte jag farten, tuggade på och höll koll på andningen.

Så jag hittade mitt tempo där jag inte tryckte på för mycket men ändå rullade på och försökte hålla det även om det var jobbigt att bli omsprungen i början. Tävlingshjärnan är ju inte lätt att stänga av.

I Ås-backen

Vid korset innan Gyttorp stod Erik flaggvakt och det var skönt att få lite pepp. Ja pepp får man ju av många längs banan men extra skönt att få av sonen. Valde att inte ta vätska i Gyttorp då jag inte känner att det behövs utan jag hade full fokus på att nu var det ”bara” sluttampen kvar.

Sista kilometrarna började jag både närma mig och springa om andra löpare vilket var så skönt. Extra skönt med tanke på att jag inte ökade faten utan höll mitt tempo.

Sista backen, Knutsbergsbacken är ju inte snäll men även här sprang jag om några och väl uppe är det ju inte mycket kvar. Jag tittade nu på klockan och insåg att det inte alls skulle bli den tid jag trodde utan bättre.

Sista backen, Knutsbergsbacken.

Min tanke var att bara mala på in i mål men när jag närmade mig tjejen som låg framför mig och märkte att jag hade en chans att ta mig om så tog jag dem. Hon hade hörlurar i öronenså min förhoppning var att hon inte skulle höra mig och svara på min spurt. Tack och lov gick det hem för jag hade inte mycket kvar att ge.

Tiden blev som sagt bättre än jag hade trott. Jag sprang in på 56:43 vilket gav en 29:e plats av 54 damer. Det är jag nöjd med.

Tack alla som hejade längs banan och i mål och med det önskar jag er alla Ett Gott Nytt År 🎉

Grundträning

Nu har det varit tyst från mig ett tag men ni ska inte tro att jag ligger på latsidan för det.

Jag har dock haft en dipp i träningen pga att jag drog ut en visdomstand som blev inflammerad. Detta resulterade i att jag inte fick träna alls i över 2 veckor.

Att komma igång efter det var också tungt och med vintern som kom med mörker, kyla och trötthet så blev det bara…tungt.

Men jag jobbar med mitt mentala och måste ju även inse att just nu är jag inne i en grundträningsperiod. Jag ska inte vara på topp nu utan det är ju nu det ska sättas en bra och stark grund för nästa år.

Jag har även kommit igång med styrketräningen vilket resulterar i tunga ben. Men även detta ska ju ge en stark kropp så det är bara att nöta vidare. Dock är det väldigt roligt att vara igång med styrkan igen.

Men som sagt, det är inte alltid hjärnan är så smart och jag klankar snabbt ner på mig själv för att jag inte har samma resultat nu som i slutet av sommaren/början hösten.

Då får överjaget och vänner säga åt mig och det hjälper tack o lov då.

Så just nu tränar jag på och fokuserar på Sylvesterloppet på nyårsafton samt Marieberg 6 timmars i början av januari. Det ska bli kul…tror jag 😂

Styrka + löpning = sant

Det här med styrka det är ju otroligt viktigt för en löpare och jag är inget undantag. Många har uppfattningen att man inte ska köra styrka som löpare för att man blir stor och klumpig men det är så fel. Tränar du rätt håller du dig skadefri, får ett mer kraftfullt löpsteg och orkar mer.

Jag bodde en lång period praktiskt taget på gymmet och hade en bra styrka i kroppen. Det hjälpte mig verkligen i löpningen som gick från klarhet till klarhet.

Men ju mer och längre jag började springa desto mer slarvade jag med styrka och med det så kom skadorna.

Jag har i omgångar börjat med styrka igen men det är de passen som har fått stryka på foten när ork och lust inte har funnits. Varför vet jag inte för jag gillar styrka och löpningen hoppar jag ju inte över.

Men det är väl som med så mycket annat. Det gäller att få rutin på de för att det ska bli av.

Nu har jag äntligen börjat få till styrkan, jag är inne på min tredje vecka där jag nu kör styrka på måndagar samt onsdagar.

På måndagar kör jag ett pass med Sandra och på onsdagar kommer jag alternera pass på Friskis och svettis med arbetskamrater med egen styrka hemma

Nu är jag på god väg mot ett starkare jag och det känns så bra!

Å-stadsloppet 2019

Jag har ju sprungit Å-stadsloppet ett antal gånger nu. Sprang 10 km åren 2010-2012 för att sedan sprunga 21 km 2013-2017. Förra året blev det tyvärr inget då jag var förkyld.

Så i år ville jag absolut springa. Eftersom jag sprang Kvinnersta Backyard Ultra förra helgen så var planen att ta ett lugnt lopp. Om jag hade krafter på slutet skulle jag testa men annars skulle jag ta det lugnt.

Hade en lugn förmiddag hemma innan jag blev hämtad av Sandra och Johan Lundqvist som också skulle springa. Vädret var lite växlande och det regnade rejält när vi åkte in till Örebro. Tack och lov så var det uppehåll när vi kom fram.

Jag och Sandra gick och hämtade ut våra nummerlappar medans Johan gick och efteranmälde sig. Vi höll oss inne i Tybblelundshallen då det var rätt ruggig ute. Hann träffa och prata med många vänner och det är alltid lika kul att ses på tävlingar.

Efter en tur på toaletten så gick vi tillbaka till bilen och plockade iordning oss. Jag plockade med mig två geler och valde att springa i tajts och t-shirt då jag hade på känn att det inte skulle gå så fort.

Strax innan klockan 14 gick vi till starten. Det blåste en del så jag förstod att det skulle bli lite tufft bitvis.

Jag önskade Sandra lycka till innan hon gick och ställde sig med 1,50-farthållaren. Startskottet gick och jag försökte hitta en bra rytm. Men min vana trogen på detta lopp så gick det för fort i början. Nere vid Skebäcksbron stod det massor av kända ansikten och hejade och det var så skönt, det ger en extra boost.

Nu går banan upp mot stan och här kom även blåsten. Men jag sprang på och låg runt 5,30 i tempo och det kändes stabilt och bra. Efter 7 km är de dags att springa ut mot Oset och Naturens hus. Även om det är fint här så blir det tråkigt och jag har det alltid tufft här. Tror det även beror på att man springer på grus och det suger så.

Det rullade på bra till 10 km men efter det så stumnade benen och jag stod inte ett val. Pressa eller låta kroppen bestämma tempot. Jag valde att låta kroppen bestämma tempot och mötte på kilometer för kilometer. Nu blåste det även ännu mer bitvis och det kändes som att jag stod still.

Det var ändå rätt skönt att få vända uppåt mot Universitet igen, även om nu går uppåt. Vid ca 18,h km kom Hasse Byren ikapp, han var farthållare för 2 h. Häng med oss nu så han och jag försökte verkligen men det fanns ingen kraft i benen. Så jag backade av till mig tempo igen och insåg att det blir inte under 2 h idag.

Strax innan 19 km gick jag om Per Börjesson, inte så att jag hade så myvke mer ork men att komma ikapp och gå förbi var skönt för det mentala. Fick även lite extra boost när en kille cyklade förbi och spelade ”Ace of Spades” med Motorhead. Det och att flera hejade samt att nu var det inte långt kvar fick mig att nöta på.

Strax efter20 när man kommer upp vid Universitetet och svänger vänster ner mot Tybblelundshallen så jag Eric från klubben och min tanke var att honom ska jag ikapp och om. Så nu ökade jag sista kilometern och med det började jag inse att om jag bet ihop så skulle jag fixa under 2 h. Mötte Erica som peppade extra innan jag gick ned mot Tybblelundshallen dä jag gick om Eric för att springa in på banan och med en spurt ta mig in på 1:59:30.

Kan inte vara annat än nöjd med tanke på allt. Kropp en kändes även helt ok efteråt. Inga stela eller stollpiga ben.

Jag är glad över att ha sprungit ännu ett Å-stadslopp och det är ju alltid kul att göra det tillsammans med vänner.

Både Sandra och Johan gjorde bra lopp så vi var alla nöjda när vi åkte hem.

Tack alla som peppade och hejade idag runt banan samt via meddelande.

Kvinnersta backyard ultra 2019

Att anmäla mig till Kvinnersta backyard ultra var inget planerat utan blev lite spontant efter samråd med coach Fredrik.

Jag har sprungit 2 stycken backyardlopp tidigare, Örebro Backyard Ultra, och senaste var för två år sedan.

Då sprang jag 8 varv så målet denna gång blev att springa 10 varv för att få pb på Backyard Ultra i antal varv.

Kvinnersta Backyard Ultra arrangerades av samma som Örebro Backyard Ultra, och utgick från samma ställe men nu var det en lite annorlunda bana. Jag provsprang den förra veckan så lite hum hade jag.

Vaknade upp till en fin men kall morgon då tempen visade -6 grader. Åt en rejäl frukost och packade ihop det sista innan jag åkte till Sandra för att hämta en pannlampa son jag skulle låna. Min var spårlöst försvunnen. Sen styrde jag kosan mot Kvinnersta. Jag ville vara där i god tid för att få en bra plats då jag visste att det skulle bli trångt. Det var över 100 deltagare anmälda vilket var så kul.

Jag kom dit, ställe upp mina saker och hade så god tid att jag hann både småprata med massa löpare samt gå och kolla på rallybilar och prata med lite folk. Det var nämligen Rikspokalen samtidigt. Det hade nämligen blivit en lite krock i planeringen och bokningen av dessa två evenemang.

Klockan rullade på och så var det dags för start. Backyard Ultra går ut på att man springer ett varv på 6,7 km och att det är omstart varje halvtimma. Last man/woman standing vinner.

Stack iväg och hamnade rätt långt fram. Kroppen och benen kändes bra och jag lät det rulla på. Tanken var att springa ett varv på 45 min så att jag skulle ha 15 min vila.

Solen sken från en klarblå himmel och det var bra kallt i början men efter ca 2 km åkte både vantar och buff av. Banan är ca 1 km asfalt i början för att sen gå på grusväg och stigar och avslutas med lite asfalt. Jag lufsade på och första varvet gick lite fort. Tog mig in på 42 min.

Gick på toa, tog energi och tog av mig jacka och sedan var det dags att springa igen. Även denna gång hamnade jag långt fram och även detta varv flöt på bra och jag kom in på 44 min. Samma procedur som innan och ut på varv 3.

Allt rullade på bra fram tills varv 5. Jag låg på varv mellan 42-44 min och kroppen kändes bra. Men strax efter start på varv 5 så krampade magen ihop och jag sprang nästan hela varvet med ont. Skyndade mig till toa när jag kom runt och satt där ett bra tag. Nu var det inte lika lätt att få i sig energi men jag gjorde mitt bästa.

Ut på varv 6 och magen gjorde fortsatt ont. Det var så tråkigt när resten av kroppen kändes bra. Mellan varv 6 och 7 satt jag åter en lång stund på toan men magen ville inte sluta krampa.

Tänkte först bryta efter varv 7 men tänkte att jag tar 8 varv så har jag tangerat mitt gamla varvrekord. Men hann inte mer än in till varvning när Frdrik säger att vi tar ett varv till. Jag springer med dig så får du pb iallafall.

Ok då morrade jag, försökte tvinga i mig lite energi, på med pannlampa och så gav vi oss iväg. Sista varvet gick ändå helt okej. Jag malde på i mitt tempo och även om magen krampde och jag var låg på energi så tog jag mig runt och möttes av Gry, Sanna, Martin och Johan från klubben sm hade kommit för att heja. Lite surt att stanna när dom kom men så kan det bli ibland.

Jag och Sara som också hoppade av på 9 varv hejade på dom som gav sig iväg på varv 10 innan det blev en varmt och skön dusch.

Men summan blev ändå 9 varv vilket blev pb på antal varv på Backyard samt att jag fick ihop strax över 60 km löpning. Det får jag vara nöjd med.

Tack alla som har peppat både på plats men även genom meddelanden umder dagen. Ingen nämnd ingen glömd.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑