Som jag skrivit förr så är Sylvesterloppet numera en tradition för mig och inget undantag i år. I år blev det 8:e året på rad som jag springer detta kuperade lopp med den annorlunda sträckan 10,384 km.

Jag blev dock sjuk på Lucia och förkylningen har envist suttit i. Jag har dock börjat träna lite lugnt och hade inte en tanke på att inte springa loppet.

Laddningen blev som förra året. Jag gick upp vid 6,30 för att hinna äta frukost i lugn och ro innan jag åkte upp till Norvalla för att hjälpa till med förberedelser inför loppet. När jag var klar med mina sysslor åkte jag hem för att äta lite extra samt byta om. Det var inte helt lätt att bestämma klädsel då det var riktigt kallt, ruggigt och blåsigt trotts att solen sken. Jag valde ändå en underställströja samt t-shirt. Tänkte att jag blir säkert varm när jag väl kommer igång.

När jag kom upp till Norvalla igen var det fullt med folk där. Jag pratade med lite vänner, hjälpte till lite i anmälan innan jag och Sandra förberedde oss för loppet genom att prata och frysa. Vi väntade in i det sista innan vi tog av oss våra överdragskläder och ställde oss i starten.

Frusna tjejer

Förhållandena var ju kanon om man bortser från för lite mycket blåst. Men det var barmark samt sol och klarblå himmel. Bara det gör en ju lycklig. Det var ett stort startfält på nästan 200 löpare som startade.

När starten gick så bet jag mig i tungan och valde att inte hänga med alla andra. Min strategi för loppet var att bara ta mig runt samt att jag inte skulle trycka på. Hade även intalat mig själv att ”Nu får du din första tid över 1 h men det är helt okej”

De första kilometrarna är ju rätt lätta och dom rullade på bra innan det var dags att tackla Ås-backen. Jag nötte på och höll hela tiden koll på andningen. Pulsen struntade jag i för jag förstod att den skulle vara hög. Sedan rullade kilometer 3,4 och 5 på av bara farten innan det var dags för nästa backe. Även här sänkte jag farten, tuggade på och höll koll på andningen.

Så jag hittade mitt tempo där jag inte tryckte på för mycket men ändå rullade på och försökte hålla det även om det var jobbigt att bli omsprungen i början. Tävlingshjärnan är ju inte lätt att stänga av.

I Ås-backen

Vid korset innan Gyttorp stod Erik flaggvakt och det var skönt att få lite pepp. Ja pepp får man ju av många längs banan men extra skönt att få av sonen. Valde att inte ta vätska i Gyttorp då jag inte känner att det behövs utan jag hade full fokus på att nu var det ”bara” sluttampen kvar.

Sista kilometrarna började jag både närma mig och springa om andra löpare vilket var så skönt. Extra skönt med tanke på att jag inte ökade faten utan höll mitt tempo.

Sista backen, Knutsbergsbacken är ju inte snäll men även här sprang jag om några och väl uppe är det ju inte mycket kvar. Jag tittade nu på klockan och insåg att det inte alls skulle bli den tid jag trodde utan bättre.

Sista backen, Knutsbergsbacken.

Min tanke var att bara mala på in i mål men när jag närmade mig tjejen som låg framför mig och märkte att jag hade en chans att ta mig om så tog jag dem. Hon hade hörlurar i öronenså min förhoppning var att hon inte skulle höra mig och svara på min spurt. Tack och lov gick det hem för jag hade inte mycket kvar att ge.

Tiden blev som sagt bättre än jag hade trott. Jag sprang in på 56:43 vilket gav en 29:e plats av 54 damer. Det är jag nöjd med.

Tack alla som hejade längs banan och i mål och med det önskar jag er alla Ett Gott Nytt År 🎉