Når toppen på Auklandbron och säger till han som springer bredvid att nu är det verkligen inte långt kvar. Hör sedan Patrik Nilver som står och hejar i sista lilla backen. Det och känslan av att nu är det snart klart gör att jag hittar oanade krafter för både ökningar och spurt in i mål. Har gåshud när jag springer dom sista metrarna till publikens jubel. Äntligen i mål på mitt andra Ultravasa.

Redan efter målgång förra året bestämde jag mig för att jag skulle springa året därpå och ta revange då jag föll illa. Nu visade det sig tyvärr inte bli så.

Jag har tränat på bra i år och kilometerna har rullat i på kontot. Även i år har jag jobbat veckan innan och det har varit allt än lugnt. På torsdagen började nerverna göra sig påminda och jag började bli nervös. Packade iordning på kvällen då vi skulle åka på fredagen. Hade lite svårt med klädval då det var stor risk för regn. Så för att vara på den säkra sidan så packade jag i massa olika val. Valet tänkte jag ta väl på plats.

Fredagen kom och jag jobbade till 12. Sen åkte jag hem och väntade på Johan Lundqvist från Örebro AIK samt min son Erik som skulle med och köra oss.

Vi rullade från Nora strax efter 13 för att stanna och ta den traditionella pizzan i Vansbro och landade i Sälen runt 17,15. Det kom ordentliga regnskurar under resan så det blev mycket väderprat.

Efter att vi hade plockat ut nummerlapparna så åkte vi till Lindvallen och handlade lite innan vi åkte upp till vårt boende i Tandådalen. Det blev lite felåkning då jag hade lyssnat lite illa och trodde att det var Hundfjället 😂 men vi kom tillslut dit med lite guidning av Tommy på telefon.

Kvällen bestod av beslutstagning av kläder, packning av väst och vila. Vädret sa uppehåll på morgonen och förmiddagen så jag valde långa byxor, t-shirt och sleeves vilket visade sig bli ett bra val. Strax efter 22 var det dags att försöka sova.

Det blev en natt med ytterst lite sömn så vi var allt annat än pigga när vi gick upp klockan 3 på morgonen. I med frukost, packa ur och städa boendet och sen ta oss ned till Berga by och starten. Det var mycket mer kaos kring starten i år än förra året. Det var deltagarekord (ca 1300 startande) så Erik släppte av oss innan han åkte vidare för att leta parkeringsplats. Jag och Johan lämnade våran packning som skulle till Eversberg och Mora innan vi köade till toaletten. Med ca 8 min till start tog vi oss mot starten och hamnade tyvärr rätt långt bak.

Det är dock bra maffigt att stå med alla andra löpare som ska ta sig an utmaningen att springa mellan Sälen och Mora. Starten gick och det gick sakta iväg. Kände lite frustration då jag ville komma igång och springa. Hamnade bakom massor som valde att gå direkt i första backen vilket var jobbigt. Så det blev lite kryssade och springande på kanten innan jag kom fram där det gick att springa. Hittade mitt tempo och malde på uppåt.

Det rullade på bra fram till Smågan där jag bara tog lite vatten innan jag fortsatte. Nu övergår det från grusväg till stiglöpning. Nu blev det tungt, både av att underlaget var både mera blött och geggigt än förra året. Vissa spångar låg under vatten. Samt att nu kickade min hjärna igång. Var så rädd för att ramla att det hämmade mig otroligt mycket.

Men jag nötte trots det på och kom fram till Mångsbodarna. Där såg jag Pär Johansson från Örebro AIK som stod och hejade och det var skönt med lite pepp. Lite längre bort stod Erik och väntade. Jag åt och var tvungen att gå på toa få magen inte riktigt var med.

Rullade åter på och försökte hitta ett avslappnat tempo men tankarna kom åter igen. Dock försökte jag peppa stafettdeltagarna som nu började komma varav Andreas Östlund från Örebro AIK var en av dom.

Dom tankarna hade jag hela vägen fram till Evertsberg där jag äntligen kunde slappna av.

Där stod Erik åter igen och tog emot mig, så skönt med ett bekant ansikte. Jag åt lite pannkakor och fyllde på med vätska samt bytte skor och strumpor innan jag åter sprang vidare. Nu fick jag dock en djup dipp, jag sprang och tänkte att nä jag bryter. Allt var bara tungt och det kändes så oöverkomligt långt kvar.

Men vid 54 km så stod en helt underbar tjej och frågade om jag ville ha chips!! Åh ja det ville jag gärna, hon frågade även om jag ville ha cola men det tackade jag nej till. När jag sprang vidare så ifrågasatte jag kraftigt detta beslut. Men hon stod åter vi ca 55 km och frågade om jag ville ha chips och cola. En stor stjärna till henne.

Jag träffade även Tomas Galmen i Oxberg och hans pepp och medlöpare en bit gav mig massor av energi.

Nu gick det lättare en bit igen och jag kunde rulla på i ett bättre tempo. Men säg den lycka som varar för nästa dipp kom strax innan Hökberg. Men där mötte jag både Lindha Lönnström och Rebecca Jansson med sällskap som hejade och peppade och det var så skönt.

Det var även massa mera folk som hejade som återkom hela tiden och det var så skönt att se dom även om dom inte var där för mig. Det gör så otroligt mycket.

Jag hamnade även med lite samma människor som jag ibland sprang om och ibland sprang dom om mig. Vi sprang och småpratade och det var trevligt avbrott för huvudet. Sprang en långa stund och pratade med en kille från Belgien. En riktigt skön prick.

Nu var det tungt i kroppen, jag kunde knappt lyfta benen och det regnade vilket gjorde att underlaget blev otroligt blött, geggigt och halt. Det var så skönt att komma till Eldris och se ensiffriga skyltar. Dock är dessa 9 kilometer otroligt långa. Jag hade även insett att tiden skulle bli sämre än året innan och jag var nära till tårarna många gånger. Men nu blev målet bara att ta mig i mål. Så när jag kom fram till 1 km kvar så var det otroligt skönt. Väl uppe på sista biten innan mål så ökade jag lite, och lite till och tack vare jublet från publiken lite till. Det är komiskt att man tydligen har mer kvar i kroppen då.

Det var en otroligt skön känsla i kroppen när jag sprang in under målportalen. Visst det var en sämre tid än förra året och jag var grymt besviken men nu så här så är jag nöjd att jag tog mig i mål. 90 kilometer är långt och det var besvärligare underlag i år. När jag jämför förra årets tider med årets så låg jag efter redan från i början med 30 min om man bortser från dom första 9 kilometerna som var rätt lika. Tog ändå ikapp på slutet på det skiljde 6 min och 26 sekunder i mål.

I mål mötte jag av Johan som tyvärr hade brutit mellan Oxberg och Hökberg pga att hans knä gett upp. Så tråkigt men klokt beslut. Erik dök även han upp. Pratade med Joakim från IFK Nora som även han tog sig i mål, pratade med Frida Södermark som blev 4:a av damerna på UV90 vilket var kul.

Åt lite mat innan vi tog oss till bilen där jag bytte till torra kläder innan färden hemåt inleddes.

Har fått frågan om jag ska springa nästa år igen men som det känns nu så nej, det får tiden utvisa.

Till sist ett STORT tack till Erik för skjutsen, till Johan för trevligt sällskap och till alla som peppat och hejat både hemifrån och på plats. Till alla okända och okända. Utan er hade det varit så mycket jobbigare!