Sök

Träning is life

En träningsblogg från en hårt arbetande tvåbarnsmamma mitt i livet

Tiveden trail DNF 

Där kom min andra DNF men först från början. 

Såg om loppet Tiveden trail på Facebook och tyckte att det lät intressant. Det fanns olika längd. Längsta banan 22 km, mellanbanan 8,7 km och korta banan 4,6 km. Jag valde att anmäla mig på 22 km då det skulle passa in i mitt schema. 

Dock läste jag inte riktigt beskrivningen av loppet förns efter anmälan. Så här stod det på deras hemsida: 

Liten teknisk stig mestadels, begränsade möjligheter att springa om, visa hänsyn och lämna plats till snabbare löpare. 3 rejäla backar per varv. Total stigning per varv ca 150 meter. Banan går till 100% i skog och vildmark, 0% grusväg eller asfalt. Banan passerar inte förbi några hus. Underlag: Stig med stenar och rötter, bitvis blött. Varning för fotstukning!

Man skulle alltså springa 5 varv på ca 4300 meter. 

Jag åkte dit tillsammans med Erik som skulle få agera stöd, hejarklack, fotograf och chaufför hem. Loppet gick i Granvik strax innan Karlsborg då det blev en rätt lång resa men det var trevligt med lite egentid ihop. 

Väl där så parkerade vi och gick till startområdet. Där träffade bla vi Ing-Marie, L-Å, Pär mfl från Örebro AIK. Alltid lika trevligt att träffa goa löparvänner. Då jag var själv från klubben så valde jag att hänga med dom tills start. 

Vädret var mestadels soligt men lite moln kom in då och då. Nu höll vi oss ju mest i skogen så någon gassande sol blev det inte. Tiden gick fort och det var dags att ställa sig i starten. Denna gång spelade inte placeringen någon större roll då jag visste att det skulle gå sakta och bli trångt oavsett. 22 km och 8,7 km startade samtidigt och 4,6 km 5 minuter efter.

Starten gick, alla sprang och så tog det stopp. Det blev snabbt smalt och det var bara att gilla läget och räta in sig i ledet. Jag lunkade på och blev omsprungen av rätt många i början. Efter ett tag kom det även fler löpare då den sista gruppen hade släppts. Det var bara att hålla sig undan så gott det gick. 

Den första backen kom rätt fort och det var inget annat än att gå. Banan var verkligen tuff men mycket stigning men även brant nerförslöpning. Jag är ju rätt stark uppför men nerför är jag en riktig fegis. Måste träna på detta. 

Efter vad som kändes som en evighet i backar, med massa små stigar och underbar natur så kom jag till varvningen och vätskan.  Stannade och drack flera muggar innan jag gav mig iväg….åt fel håll!! Sprang åt mål för jag såg inte skylten med vägvisning (folk stod för den). Men mötte en Örebro AIK-are som även hon hade sprungit fel så det var bara att vända. 

Varv två avverkades och nu började jag känna av foten. Försökte ignorera den gnagande känslan men det kom mer och mer och tillslut så kunde jag inte ignorera den. Valde ändå att gå ut på varv 3 påhejad av publiken och Erik. 

Efter ett tag kom jag ikapp L-Å som även han hade ont. Vi pratade lite och kom fram till att det smartaste var att bryta efter varv 3. Det var ju ändå 2 varv kvar vilket skulle med största säkerhet mer skada än vad det skulle ge att få gå i mål. Alla vet ju hur envis jag är men även jag måste ju inse när det inte är bra att springa vidare. 

Så när vi kom fram till varvningen och vätskan igen så tog vi och sprang mot mål. Surt att bryta men för att citera Petra ”Det kommer flera lopp” och det har hon ju så rätt i. Dumt att äventyra mitt fortsatta år. 

Loppet avslutades med ett dopp i sjön och en väldigt god hamburgare. Glädjer mig åt dom som tog sig i mål, så grymt. 

Nu ska jag bryta ihop och komma igen. Kanske testar jag detta nästa år igen 🏃


Utmaningen 2017

Första gången jag körde Utmaningen i Nora var 2013 och andra gången 2014. Utmaningen är ett minitriathlon med 150 meter simning, 8 km cykling och 2 km löpning. 

Dom två senaste åren har jag jobbat på loppet istället men tänkt att man kanske skulle ställa upp igen. 

Så när anmälan kom ut så anmälde jag mig och tänkte att jag kan ju göra detta för att det är kul. Men problemet är att jag är lite för mycket tävlingsmänniska för att bara göra något på skoj, trots att detta är utanför min komfortzome. 

Så igår började jag känna av nervositeten och idag har jag mått illa av nervositet. Tänkte flera gånger att jag kör en DNS. Men sen är det ju så att jag är lite för envis för att ge upp. 

Så jag gjorde iordning mig, for runt och letade saker för att sen ta mig ner till torget tillsammans med sonen  som skulle vara flaggvakt. Jag plockade ut nummerlappen, pratade med massa vänner och medtävlande innan jag gick ned till växelområdet mellan simning och cykling. Jag ställde iordning cykeln och ställde skorna nere vid vattnet då de hade ändrat så att vi skulle springa en kort sväng innan vi kom till cyklarna. 

Jag har inte badat i år så detta blev mitt premiärdopp. Det skulle vara 18,5 grader i vattnet men det var otroligt kalla grader. Jag valde att att hålla mig på land till 2 min innan start då jag sakta vadade ut. När det var 30 sekunder kvar så släppte jag botten och simmade mot repet. När starten gick så simmade jag på så fort jag kunde och det gick faktiskt bättre än förväntat. Simningen är ändå det jag är sämst på så jag kom nog upp i mitten ungefär. På med skorna för att springa runt konerna. Hade ingen aning om hur jag låg till och valde att inte titta bakåt utan koncentrera mig på mitt.

På med hjälmen och nummerlappen och sen gav jag mig iväg. Jag trampade på ordentligt från början, kanske lite för hårt men det flöt på bra. Vinkade till mamma som stod flaggvakt innan jag cyklade uppför Hitorpsbacken. Kom ifatt några som jag cyklade om och som sen cyklade om mig. Så höll vi på ett tag innan dom körde på lite hårdare och jag tappade kontakten. Men jag nötte på i motvinden och hade pappa som pepp (flaggvakt) vid stora Ica och sedan var det bara att hålla uppe farten med mot rondellen där Elin stod vägvakt. Så skönt att ha peppen så utspritt. 

Väl vid torget så var det att hoppa av cykeln för växling till löpning. Här var det mycket publik och jag hörde många som hejade men jag var så inne i mitt att det nästan bara var ett blurr av människor. 

När jag började springa så sköt pulsen i höjden och benen var allt annat än pigga. Men jag nötte på och tog flera stycken redan efter Kungsgatubacken. Jagade ikapp Peter från klubben samt en annan kille och sedan var det bara fokus på en sak, att ta mig i mål. Löpningen flöt ändå på och innan jag skulle springa upp mot torget så stod Erik flaggvakt samt att det satt flera vänner och hejade. Det fick mig att ta i lite extra upp för backen för att sedan runda torget. Mamma stod och hejade vid Da Capo och nu var det inte många meter kvar. 

Det var riktigt skönt att korsa mållinjen med en ändå positiv känsla i kroppen. Det gick bättre än jag hade vågat tro.  Sen när mamma sa att jag var 4:e tjej i mål så blev jag ännu gladare. Jag gjorde mitt bästa idag och det räckte alltså till en 4:e plats av 21 tjejer. 

Tack alla som peppade och hejade, det gav massa energi. Lite extra tack till mina goa hejaklackar runt banan. Ni är underbara.


 

Livet som löpcoach 

Jag älskar ju inte bara att springa själv utan även att coacha och få andra att hitta det härliga med löpningen. 

Just nu kör vi dom sista omgångarna i löpgrupperna innan det blir ett uppehåll till hösten. 

Jag har inte ångrat en sekund sen när Sandra frågade mig om jag ville vara med henne som löpcoach. Utbildningen hos Urban Tribes gav mig både kunskapen men även viljan att hjälpa andra med deras träning. 

Det är lika kul att peppa och coacha dom som precis tar sina första löpsteg eller är precis i början som dom som har kommit en bit och behöver extra push för att komma vidare och utvecklas. 

Vilken nivå dom än är på så gör dom otroliga framsteg vilket är så otroligt roligt att vara en del av. Extra kul är det ändå när man lyckas få dom att ta steget ur sin komfortzome och sen sen hur de blomstrar. Denna termin har vi lyckats med just det. Att få några att ta det där läskiga steget uppåt och sen se dom utvecklas. 

Vill ni veta mer om Sandra och hennes löpgrupper m.m så kolla in http://www.almsan.se/ 

Semester & träning 

När sommaren och semestern kommer så vet jag att många lägger ner träningen helt eller skär ner på den ordentligt. 

Jag är helt tvärtom. Nu har jag ju all tid att träna och kan ju träna när jag vill och när det passar mig. 

Så var det idag. Måndagar är det ju alltid löpning på schemat för mig och idag var det inget undantag. Dock blev det på morgonen samt lite längre än vanligt. Jag tycker att det är skönt att träna på morgonen  och ha det gjort. 

Som tur var fick jag med mig Marit som sällskap. Målet var minst 15 km och allt över var bonus.

Vi utgick från Marit i Ås. Vädret var växlande med rätt mycket sol i början samt blåst. Som tur var så var det inte stekande sol vilket gjorde att det blev ett riktigt bra löpväder. Vi sprang ut till Striberg och tog sedan vägen mot Fogdhyttan. Denna väg har jag aldrig sprungit förut vilket var kul. Har tröttnat lite på mina rundor och ville ha lite nytt. 

Efter Fogdhyttan tog vi in i Gyttorp för att sedan ta järnvägsbanken till Ås och tillbaka till Marit. Sista biten är en lång seg backe och här blev vi lite tysta en stund. Annars höll vi låda hela tiden 😉 

Efter liten extra löpning på 400 meter så stannade klockan på 17.10 km med ett snittempo på 5.34. Summan av detta pass blev en skön tur i bra väder, skönt tempo samt massa härligt prat. 

Då skönt när träningen är gjord och dagen ligger framför en. Älskar semesterträning. 

Långpass på Bergslagsleden 

Det tog emot att ge sig ut idag men efter en ”mental spark i baken” av en go vän så bytte jag om, packade vätskeryggsäcken och åkte upp till Digerberget. Min tanke var att få till en lugn tur där det var viktigare att vara ute länge än att det skulle gå snabbt. 

Jag har aldrig sprungit denna led helt förut utan bara början så visste inte riktigt vad som väntade mig. Början är dock mycket spånglöpning vilket jag inte gillar. Är som att jag inte har någon balans alls men denna gång stod jag iallafall på fötterna och klarade mig från fall. Efter ca 4 km kommer man fram till väg 244. Över den och sedan vidare på både stig och grusväg. Efter ca 6,5 km så blev det för mig nytt då jag innan har svängt av från leden där. Kan säga att denna led är allt annat än lättlöpt. Mycket spångar, stenar och riktigt branta backar. Men jag nötte på och försökte njuta av naturen och det fina vädret som fortsatte. Enligt prognosen skulle det ju bli mulet senare på dagen men solen sken från en blå himmel. Dock blåste det riktigt rejält så där det var öppet landskap var det lite jobbigt. 

Passade på att stanna och titta på utsikt samt dricka ur en naturlig brunn, så gott och kallt vatten.

Mötte inte en människa förns jag kom fram till Hammarby. Två engelsmän som var ute och vandrade. Efter lite energi så vände jag och började färden hemåt. Jag stannade återigen och drack vatten vid brunnen och önskar att jag hade varit smart och fyllt på i ryggsäcken för nu var det ännu varmare och jag började bli sliten. 

Vid 20 km tog jag sista energin och sista vattnet. Man är väl aldrig så törstig som när man inget vatten har. 

Nötte på och när jag närmade mig Digerberget så fick jag den ”briljanta” idén att ta in på spåret som går runt Digerberget. Tänker att då blir det närmare och inte lika jobbigt. Det jag inte tänkte på var att det ju är mosse hela vägen och det var blötare än jag trodde. Så mina redan trötta ben fick jobba på ordentligt. Är huvudet trött får kroppen lida 😂

Äntligen tillbaka vid Digerberget så stannade jag klockan på 25.22 km vilket blev ett riktigt bra långpass för mig. 

Nu ska kroppen få lite välförtjänt vila i två dagar. 

Lycka 😊
Skogen är underbar

Många spångar

Inte alltid lättframkomligt

Inte lättlöpt

Så gott 😊

Härlig utsikt

Tillbakablick på året som gått 

Planen för idag var egentligen att åka in till Örebro och springa Parkrun men jag valde att lyssna på kroppen som behövde vila. 

Så nu sitter jag istället och tittar tillbaka på året som gått.  Jag är ju en siffernörd som gillar statestik så här kommer lite. 

  • Antal löpta kilometer 809,4 
  • Antal tävlingar 10 st

Årsbästa 

  • 5 km 23:14 (pb 22:24) 
  • 10 km 51:42 (pb 46:32)
  • 21 km 1:53:07 (pb 1:45:00)
  • 42 km 4:16:42 (pb)
  • Längsta sträcka 54,23 km 

Jag är ju tidsmässigt inte i närheten av mina pb förutom maran men jag har ju varit lugnt nere i ett hål rätt länge men nu känns det som att det börjar lossna och jag är på väg upp. Sen så kommer jag ju nu även öka längden och då är ju tiden mindre viktig. Ska bara få min hjärna att fatta det 😉

Jag har även avverkat flera av mina stora mål/tävlingar i år.

  • Öppet Spår 
  • Göteborgsvarvet 
  • Stockholm Maraton 
  • Örebro Backyard Ultra 

Det som återstår nu är 

  • Högakusten Trail 
  • Black River Run 
  • Samt massa lokala tävlingar som Norasjön runt, Å-stadsloppet mfl. 

En annan fundering jag har är hurvida jag ska ta lite hjälp av någon som kan detta med löpning mer än mig. Det är ju lite svårt att var sin egen coach, speciellt när det gäller vilan. 

Det ska bli kul att titta tillbaka i slutet av året och se vad som har hänt. 

DM 5000 meter 2017

Vet inte riktigt vad jag tänkte när jag anmälde mig till DM 5000 meter. Det är ju rena pina från start till mål och för lägga på lite extra jävulskap så tar vi 12.5 varv på en bana.  Men det har ändå en tjusning, det är DM och det är alltid kul med sånna här tävlingar. 

Dock var det 4:e dagen efter ÖBU så jag visste ju inte alls hur kroppen skulle reagera. Skulle jag kunna springa alls? Jag har ju haft en grym träningsvärk efteråt, en sån där som man hade mycket i början. En sån där ”jag kan inte ens sätta mig på toaletten” träningsvärk. Men det har blivit bättre och bättre så jag tänkte att jag kan ju iallafall mys jogga runt.  

Åkte direkt från ”jobbet” efter en lång arbetsdag på 10.5 h och var allt annat än taggad och laddad. Men det smög på sig mer och mer ju närmare starten vi kom. Äntligen hade jag min vänskling och vapendragare Elin med mig och efter uttagning av nummerlappar samt ombyte så värmde vi upp. Kroppen kändes sen men gjorde iallafall inte ont vilket var positivt. 

Värdet var varmt, sol och endel blåst. Alltså inte alls så som jag vill ha de. Men man kan inte få allt. 

Vårat heat startade kl 18 och var först av alla 4. Det var en väldigt stor spridning på oss i heatet vilket visade sig snabbt efter starten. Jag valde att ta det lugnt dom första varven och inte förivra mig. Jag hittade en bra rygg i Tove från Örebro AIK och där höll jag mig rätt länge. Kände att jag hade kontroll på allt förutom andningen som ikväll var riktigt jobbig. 

Men jag nötte på och efter ett tag gick jag om Tove och tog upp jakten på Jenny från Storådalen. Gick om henne och ökade på slutet. Efter ett tag kände jag att både hon och Tove tappade så då tog jag upp jakten på Elin som låg en bit framför. Hade dock behövt ett varv till, det räckte inte ända fram. 

Tiden stannade på 23:43 vilket innebär årsbästa. Riktigt nöjd med både lopp, tid och känsla i kroppen. 

Elin tog DM-guld i K35, så grym ❤. Även Rodney, Joakim och Peter stod på pallen. Jag är ju nu i K40 och har inget att sätta emot som grymma tjejerna där.

Grattis alla ni andra oxå till grymma prestationer 👌

Mersmak på Ultra

När jag såhär dagen efter ÖBU tittar tillbaka på min Ultradebut så känner jag bara mersmak. 

Jag har ju länge velat testa och igår sprang jag ju Örebro Backyard Ultra och kom inte bara över Ultragränsen på 42.2 km utan jag kom även över 50 km vilket enligt många som springer Ultra är det som dom vill kalla Ultra. 

Så även om benen är allt annat än glada idag och jag enligt yngsta sonen går jag som en pingvin 😂 så har jag absolut fått mersmak. 

Så nu planerar jag både slutet på detta år men även nästa. Än så länge är det bara på planeringsstadiet men jag hoppas kunna uppfylla några av mina drömmar. 

Kanske kan det bli en Ultralöpare även av mig 😃

Örebro Backyard Ultra 2017

Förra året sprang jag ju 4 varv på ÖBU. Detta pga att jag hade cyklat Vätternrundan en vecka innan och kroppen inte alls var på topp. 

Så jag anmälde mig tidigt till i år för att ta revansch. ÖBU är ju ett av mina stora mål i år och jag har verkligen längtat. Sen så har jag ju även känt mig i oförskämt bra form efter Stockholm Maraton så jag kände att i år kan det bli riktigt bra. Mål ett var att slå 4 varv, mål två 8 varv och allt annat var bonus.

När jag idag stod på startlinjen var alla dessa mål ändrade. Mål ett var nu att resa starta, mål två att slå 4 varv. Anledningen till att jag hade ändrat målen så var att jag har legat sjuk i veckan och visste inte om jag ens skulle kunna starta.

Beslutet tog jag i morse när jag vaknade. Inget halsont och jag kände mig ändå ok. Så jag åkte till Kvinnersta med tanken att springa men verkligen lyssna på kroppen och hålla koll på pulsen. 

Väl där så hämtade jag ut nummerlappen, installerade mig i gympasalen, pratade med vänner samt fixade vätskan som skulle ut halvvägs samt kåsan för dryck i varvningen. 

Det var varmt redan halv 9 och prognosen visade mestadels soligt och varmt under dagen. Valde ändå att inte ta ryggsäcken med vätska få jag trodde att det skulle räcka.  

ÖBU är ju ett annorlunda lopp där vi springer en 6.7 km lång sträcka i varierad terräng. Man har en timme på sig att springa och sedan är det omstart varje ny timme. Så klockan 9 startade ett stort startfält på ca 50 löpare (även motionsklassen). Jag och Ida valde att hänga på Ultrarävarna Nina Eibring (Svensk Backyard Ultra rekordhållare) och Hasse Byren. Vi hade även sällskap av olika löpare under dom varven jag var med.

Målet var att springa sträckan lugnt på ca 50 min vilket gav 10 minuter vila dvs toalettbesök, äta, dricka, byta kläder m.m. Jag visste ju inte alls hur kroppen skulle reagera men det kändes bra och pulsen höll sig som vanligt. 

Det var riktigt, riktigt varmt så efter första varvet valde jag att ta med mig min vätskeryggsäck och det var jag glad för för det gick åt mycket vätska. 

Vi rullade på i ett behagligt tempo och gick i backarna. Det är en trevlig bana men rätt krävande då den går på varierande underlag. Där ingår då även två rätt branta backar som.blir jobbigare och jobbigare för varje varv. Hörde en på första varvet som sa att 6.7 km var ju inget…nä men upprepa det gång på gång så. 

Varv 1, varv 2, varv 3 och varv 4 avverkades utan problem. Ut på varav 5 och jag var så glad över att iallafall slå förta året. Eftersom det kändes bra så hängde jag med ut på varv 6 och sedan även varv 7 vilket innebar maradistans och efter det distansrekord för mig. Fick applåder och grattis av dom andra vilket verkligen värmde. 

När vi kom in till varvningen så tänkte jag att ett varv ska jag iallafall springa till. Då blir det 8 och jag får en minnesring. Blev även påhejad av Petra, Mika och Lars-Åke som var där och tittade. Det värmde verkligen. 

Så ut på varv 8 och det kändes tungt men under kontroll tills efter 4 km. Då bara försvann all energi och benen sa nej!!! Fick släppa dom andra och rulla sakta in i mål. Valde här att lyssna på kroppen. Jag menar 8 varv och distansrekord på 54.23 km det är jag stolt över. 
Vinkade av dom andra som fortsatte och några av dom kommer springa både under natten och morgonen. 

Tack för all pepp, för sällskapet och ett tack till arrangören för ett riktigt bra arrangerat lopp. 

Ses nästa år 😊


Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑